Skidor i Australien -- och Lida

Ett år präglat av skidåkning leder till en ökad uppmärksamhet på -- skidåkning. Som till exempel när jag besökte Australien i maj 2010. Jag arbetade då intensivt med boken och när vi -- jag och några kollegor från Australien och England -- åkte upp bland bergen mellan Canberra och Melbourne så befann vi oss plötsligt bland skidliftar, små visserligen. Vi gjorde också en liten vandring i landskapet på omkring 2000 meters höjd. Det var för tidigt på hösten för att det skulle vara snö, den kommer i juni och bästa skidföret är det i juli och augusti. En informationstavla hade denna affisch som visar hur det kan te sig en solig vinterdag.

En annan sak jag hade i tankarna när jag reste i Australien var den episod som jag läst om innan jag åkte, tipsad av en lärd bekant, att ett mycket tidigt skidlopp ordnades i Snowy Mountains (namnet talar) i New South Wales av norska guldgrävare under den korta men intensiva guldruschen 1859-61. Elias Gottaas, Sören Torp och Carl Bjerknes grundade Kiandra snow shoe club så tidigt som 1861och den anses vara den äldsta skidklubben i världen. Skidor tillverkades av staketplankor. Ständigt dessa norrmän! Den första skidtävlingen arrangerades 1862. Även kvinnor tävlade. Utförsåkning för damer dominerades kring sekelskiftet 1900 av Margaret och Mary Yan, dotter till en kiesisk invandrare, samt en dam från Bayern. Man kan läsa litet om detta hos den australienske poeten Les Murray, i en essäbok, Nonchalans, sjabb och dödliga fräknar, utgiven av Brombergs 2007. Om detta skrev jag ingenting i min bok eftersom böcker bland annat är platser där allt går ut på att inte skriva allt.  

Skidturen i Lida idag skedde i vackert soligt väder, men på ett underlag som mest påminde om vit cement. Varför hade inte Lida gjort nya spår? I Oalo hade det varit otänkbart att inte utnyttja detta tillfälle att göra perfekta svår i den pacakde snön. Nu åkte man med ben och armar som som insats. Men i bra partier var det som att åka på räls.

Fotografen fick mig att åka upp och ned i en backe många gånger och även att luta mig framåt som en störtloppsåkare. Vad gör man inte för en bra bild..., men det såg kanske löjligt ut. Journalisten var uppfinningsrik och hade många intressanta uppslag utifrån min bok. Mycket handlade om hur skidåkning skall tolkas, och varför den åter verkar ha blivit populär. Vi talade mycket om berättelser och behovet av att söka sådana i en tid när de verkar vara alltmer frånvarande i politik och samhälle. När allt bara sker nu, utan riktning, söker man efter sådant som har riktning, även om den riktningen togs ut för länge sedan. Bättre en åkriktning än ingen riktning alls. Skidåkning skulle på det sättet ingå i ett meningssökande. Och kanske det. Dessutom åt vi blåbärskaka med sådär mycket vaniljsås som man bara kan få när stängningsdags närmar sig och det inte finns några andra kunder.