Så kom blidvädret. Jag klistrade och lade ut på en femtonkilometersrunda i duggregnet. Jag gillar verkligen klisterföre. Ofta är det något kompromisslöst och rejält med klister, odiskutabelt fäste, även om glidet kan variera. När jag var ung var jag rädd för klister, förmodligen för att vi fick träna på det så sällan. Vi levde i det kalla inre Västerbotten där det sällan var över noll mellan allhelgona och sportlovet i mitten av mars.
Sedan kunde jag glädja mig åt Marit Björgens och Maiken Fallas överlägsna seger i lagsprinten i Liberec. Nu sade segern kanske inte så mycket, många goda åkare deltog inte och det är heller inte säkert att Marit kommer att gå distansen i VM. Vad var det jag sade igår? När det blir klassiskt gör Björgen sällan några misstag.
Det fortsätter att trilla in recensioner av Kroppens geni. Sydsvenskans Jens Liljestrand hade detta att säga:
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1356519/.html. Det är slående hur många recensenter som redovisat egen bakgrund i uthållighetsidrotter (skidor, orientering, cykel). Dessutom har några kritiker redovisat norsk bakgrund, bland dem Liljestrand som har egna erfarenheter av norsk langrennsmoral.
En blogg skapar kontakter. En av dem är Björge Stensböl, länge chef för norska Olympiatoppen, sedan inom SAS Braathens och nu konsult, som skickade míg sin bok Makten og aeren (Kagge forlag 2010). En memoar egentligen. Jag har redan börjat läsa den. Där får man bland annat veta varför idén att söka OS 2018 till Tromsö havererade; Stensböl var själv inblandad i gruppen som verkade för projeket. Jag minns detta företags gryningstimma från våren 2006 då jag bodde i Oslo. Jag minns att jag tänkte: kan det vara möjligt med ett OS i Tromsö? Det var det inte heller, men här får vi detaljerna om varför det inte gick.
Kommande vecka slipper jag resa, kan använda sjok av timmar till meningsfulla ting i stället. Förhoppningsvis gräver inte tön alltför djupa hål i snön. Det är dagar som dessa man längtar till Oslo, där regn i stan nästan alltid betyder ännu mer snö uppe vid Tryvann och Kikut. Men då måste man resa... Tillvaron blir aldrig fullkomlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar