Jag lovade att summera mottagandet av Kroppens geni. Egentligen är det väl för tidigt, men nu har det i alla fall kommit ett par recensioner i Norge, så litet mer vet vi. Adresseavisen skrev först och mycket uppskattande. Aftenposten skrev igår, söndag, om boken under rubriken "En gave til Norge" (inte på nätet). Det var ett stort uppslag i kulturdelen med en bild av en forcerande Petter Northug. Boken blev mycket väl mottagen -- "Kanskje noe av det beste som er skrevet om langrenn." Jag tycker också att skribenten, Jan-Erik Ebbestad Hansen -- som är professor i idéhistoria och skrivit om bland annat kristen mystik och kön och androgynitet -- fångade flera av bokens centrala teman. Hans bakgrund i en värld av kristen mystik, kroppsligt gränsöverskridande och norröna myter tror jag är ganska precis den rätta för att se några av bokens dimensioner.
I Sverige dyker det ständigt upp nya recensioner och även kolumnister och krönikörer tar till pennan. Flera skribenter framhåller egna erfarenheter från skidspåren. Det gläder mig verkligen. Likaså de många brev och mail som inflyter med allehanda hågkomster som väcks till liv. Inte kunde jag ana att det under locket levde så många aldrig utbrustna skidåkningsberättelser i folksjälens djup.
På onsdag åker jag till Umeå för att framträda på bibliotek och på det utmärkta bokkaféet Pilgatan. Jag bodde i grannkvarteret en gång, i ett stort laxrosa trähus från före branden 1888. På Pilgatan har jag för övrigt en stol med mitt namn, som författare med anknytning till Västerbotten får donera till kaféet. Jag är mycket stolt över denna stol och över att på detta sätt göra det möjligt för någon, för mig okänd, att i varje ögonblick kunna sitta på detta gemytliga bokkafé och läsa och samtala och umgås. Det är för övrigt inte långt från Pilgatan till Gammlia och skidspåren, som ligger mitt i Umeå, en oskattbar tillgång, Umeås verkligt smarta drag i sin stadsplanering, att lämna hela Stadsldien mitt i stan, som ett superstort fritidsområde. Det kommer bara att bli mer och mer värt ju längre tiden går.
Genvägar till ett flertal recensioner finns på: http://www.weylerforlag.se/Kroppens_geni.htm och på
http://www.svb.se/bokrecensioner/kroppens-geni-marit-petter-och-skid%C3%A5kning-som-lidelse
måndag 31 januari 2011
Har Sverige en idrottsminister? Och finns det spåravgifter i Norge?
Idag har jag varit med på en konferens om den svenska kulturpolitiken. En lång rad författare och forskare (jag var en av dem) har skrivit en antologi, Framtiden är nu, med framåtblickar mot kulturens tillstånd i Sverige 2040, http://www.volante.se/forlag/bocker/framtiden-ar-nu/En omöjlig uppgift förstås, men en bra plattform för att ta upp väsentliga frågor på ett fritt sätt. Jag deltog i den avslutande panelen. Jag sade inte ett ord om skidor och det gjorde ingen annan heller... (men en massa människor ville tala med mig om boken som de antingen läste eller just hade läst).
Jag hörde för övrigt inte ett ord om idrott under hela dagen (men jag kan ha missat något). Det närmaste vi kom var folkbildning och studiecirklar, ibland kan ju idrottsutövning kvalificera som cirkelverksamhet, men det var nog förr i världen när föreningsbidragen var generösare. Istället fick jag höra att det i en del kommuner pågår namnändringar, från "kultur- och fritidsnämnd" till "konst- och kulturnämnd". Men kulturministern är i alla fall ännu idrottsminister, som sådan ofta kritiserad. Jag anar en tidens trend: kulturbegreppet håller på att göras mer exklusivt, liksom innehållet i public service. Sådant som inte är på elitnivå får klara sig på egen hand. Det märks tydligast just nu i Stockholm där majoriteten i Stadshuset just beslutat skära ned på föreningensbidragen till idrotten, liksom på bidragen till kulturlivet. Protesterna är dock så hårda att man redan backat.
I panelen talade jag istället om politikens reträtt, som är ganska allmän men som inte minst märks på kulturområdet. Kulturministern var där och höll ett anförande. I det förekom inte heller ordet idrott. Jag försökte säga att det är viktigt att vi klarar att urskilja vad som är gemensamma angelägenheter och således bör vara föremål för politik. Är idrott en gemensam angelägenhet? Jag tycker att breddidrott och möjligheter för alla att vara med och få en allsidig möjlighet till träning oavsett var man bor och vilka föräldrar man har är en gemensam angelägenhet.
Det knyter an till frågan om spåravgifter som jag förut skrivit om här på bloggen. Jag fick frågan höromdagen av en bekant: har man spåravgifter i Norge? Jag sade att jag inte visste men att jag tvivlade. Det är något med skidåkningens ställning som nationalidrott och (in)officiellt påbud: thou shalt gå på ski!, som gör det osannolikt att man skulle klara att ta ut avgifter. Men jag ställer frågan: den som vet något om spåravgifter i Norge, skriv en kommentar! Jag ska också försöka ta reda på hur man kan finansiera tusen kilometer skidspår i Nordmarka. Vem betalar egentligen för detta överdåd?
Jag hörde för övrigt inte ett ord om idrott under hela dagen (men jag kan ha missat något). Det närmaste vi kom var folkbildning och studiecirklar, ibland kan ju idrottsutövning kvalificera som cirkelverksamhet, men det var nog förr i världen när föreningsbidragen var generösare. Istället fick jag höra att det i en del kommuner pågår namnändringar, från "kultur- och fritidsnämnd" till "konst- och kulturnämnd". Men kulturministern är i alla fall ännu idrottsminister, som sådan ofta kritiserad. Jag anar en tidens trend: kulturbegreppet håller på att göras mer exklusivt, liksom innehållet i public service. Sådant som inte är på elitnivå får klara sig på egen hand. Det märks tydligast just nu i Stockholm där majoriteten i Stadshuset just beslutat skära ned på föreningensbidragen till idrotten, liksom på bidragen till kulturlivet. Protesterna är dock så hårda att man redan backat.
I panelen talade jag istället om politikens reträtt, som är ganska allmän men som inte minst märks på kulturområdet. Kulturministern var där och höll ett anförande. I det förekom inte heller ordet idrott. Jag försökte säga att det är viktigt att vi klarar att urskilja vad som är gemensamma angelägenheter och således bör vara föremål för politik. Är idrott en gemensam angelägenhet? Jag tycker att breddidrott och möjligheter för alla att vara med och få en allsidig möjlighet till träning oavsett var man bor och vilka föräldrar man har är en gemensam angelägenhet.
Det knyter an till frågan om spåravgifter som jag förut skrivit om här på bloggen. Jag fick frågan höromdagen av en bekant: har man spåravgifter i Norge? Jag sade att jag inte visste men att jag tvivlade. Det är något med skidåkningens ställning som nationalidrott och (in)officiellt påbud: thou shalt gå på ski!, som gör det osannolikt att man skulle klara att ta ut avgifter. Men jag ställer frågan: den som vet något om spåravgifter i Norge, skriv en kommentar! Jag ska också försöka ta reda på hur man kan finansiera tusen kilometer skidspår i Nordmarka. Vem betalar egentligen för detta överdåd?
söndag 30 januari 2011
Vem tar ansvar för skidspåren?
Åkte på Stora Skuggan idag och fick än en gång anledning att fundera över vem som egentligen har ansvaret för olika spår i Stockholm. Snöläget är visserligen inte det bästa, men hade man lagt ned några timmar på detta ganska korta spår skulle man ha kunnat göra det i alla fall åkbart. Vem är "man"? Enligt http://www.skidspar.se/stockholm/stockholm/stora-skuggan (där någon klagade redan för tio dagar sedan) är det Kungl. Djurgårds Förvaltningen som är ansvarig. Skidspår kan inte vara KDF:s främsta prioritet, men så populärt som längdåkning blivit borde hovet kanske tänka litet på sin goodwill och se till att de egna spåren håller hyggig standard.
Och tänk om majestäterna själva skulle visa upp sig i terrängen, som norska kungahuset alltid gjort, särskilt kung Olav som hälsade på sina landsmän i Nordmarka var och varannan helg och ibland åke tåg upp och löste egen biljett. (Se Halvor Kleppens Skikongen [1987].) Om man ändå håller på borde man se till att elljusspåret vid Kaknästornet också prepareras och gärna ansluts till spåret på Gärdet, då skulle det finnas ett sammanhängande spår på 5-6 kilometer. Nu verkar det som om hundägarna tar sig alla rättigheter även i elljusspåret och det enda som torde fungera avhållande är väl preparerade spår. I sådana trampar inte normala civiliserade människor (eller hundar).
Det finns förstås bättre och sämre spår. http://www.skidspar.se/ ger en del av svaren på dessa frågor. Men inte på frågan om vad som är felet när spåren är usla. För små kommunala bidrag i lågskattekommunerna? Civila samhällen som inte fungerar? Ett svajigt föreningsliv? Eller vet man inte hur man gör? Jag kan bara fråga. Den som vet kan väl svara!
Jerry Ahrlin åkte ovallat och vann Marcialonga, 70 kilometer. Stakning i nästan tre timmar, alltså, och ny rekordtid. Han säger själv att han fixade detta genom att ha tränat länge på att kunna staka i olika intensitet.
På JVM vann Heidi Weng pursuiten med skidbyte. Jag minns Heidi från ett ett träningsläger i Meråker i somras. En smal, litet böjd gestalt, som om hon ständigt laddade inför ett väldigt språng. Hon tog det språnget förr än man kunde ana. Men hon har haft utmärkta resultat under vintern så alldeles oväntat var det knappast.
Och tänk om majestäterna själva skulle visa upp sig i terrängen, som norska kungahuset alltid gjort, särskilt kung Olav som hälsade på sina landsmän i Nordmarka var och varannan helg och ibland åke tåg upp och löste egen biljett. (Se Halvor Kleppens Skikongen [1987].) Om man ändå håller på borde man se till att elljusspåret vid Kaknästornet också prepareras och gärna ansluts till spåret på Gärdet, då skulle det finnas ett sammanhängande spår på 5-6 kilometer. Nu verkar det som om hundägarna tar sig alla rättigheter även i elljusspåret och det enda som torde fungera avhållande är väl preparerade spår. I sådana trampar inte normala civiliserade människor (eller hundar).
Det finns förstås bättre och sämre spår. http://www.skidspar.se/ ger en del av svaren på dessa frågor. Men inte på frågan om vad som är felet när spåren är usla. För små kommunala bidrag i lågskattekommunerna? Civila samhällen som inte fungerar? Ett svajigt föreningsliv? Eller vet man inte hur man gör? Jag kan bara fråga. Den som vet kan väl svara!
Jerry Ahrlin åkte ovallat och vann Marcialonga, 70 kilometer. Stakning i nästan tre timmar, alltså, och ny rekordtid. Han säger själv att han fixade detta genom att ha tränat länge på att kunna staka i olika intensitet.
På JVM vann Heidi Weng pursuiten med skidbyte. Jag minns Heidi från ett ett träningsläger i Meråker i somras. En smal, litet böjd gestalt, som om hon ständigt laddade inför ett väldigt språng. Hon tog det språnget förr än man kunde ana. Men hon har haft utmärkta resultat under vintern så alldeles oväntat var det knappast.
lördag 29 januari 2011
Längdakningens demografi
Tillväxten i norsk och svensk längdakning kan man fa en bild av genom att betrakta resultaten i JVM och U 23-VM som avgjorts de senaste dagarna i Otepää. Utan att ga i detalj kan man konstatera att Norge har manga fler akare som presterat bra och pallplatserna har varit manga. Sverige fick en pallplats idag i U23-sprinten för damer genom Jennie Öberg, men i övrigt har det varit tunnsatt med framgangarna. Nu kan man säga att framgang i unga ar inte är allt, Marit Björgen gjorde exempelvis inga bra resultat i JVM. Men att ha akt bra i JVM är heller ingen nackdel. Alsgaard och Northug vann säckar av VM-guld som juniorer.
En fraga är varför inte norrmännen kan bibehalla sin relativa styrka pa seniorniva, i alla fall inte pa manga ar nu? I Norge grubblar man en del över det. Jag vet inte svaret. Manga i den norska debatten framför närmast moralistiska förklaringar: lättja präglar herrlandslaget, man tränar inte nog hart helt enkelt. Det verkar svart att tro. En tanke kan jag emellertid inte göra mig fri fran är denna. Som junior och ung senior är den sociala kostnaden för att fortsätta satsa ganska lag. Men när aren gar finns det inte mycket som kan försvara en fortsatt satsning om man inte tillhör den översta eliten, i praktiken landslaget. Det skulle kunna göra att den favör som bredd innebär bland 18- och 20-aringar minskar när man är uppe bland 25-27-aringar. I ett land där bredden är mindre skulle man kunna tänka sig att proportionellt fler känner sig motiverade att fortsätta. En karriär som Daniel Richardssons med sen mognad och nu en kraftig blomstring skulle i sa fall vara vanligare i Sverige än i Norge; dar hade "Richardsson" redan hoppat av som junior eller ung senior. Om det alls skulle ligga nagot i detta skulle en uppgift för den norska ledningen vara att tänka pa hur fler kan förmas att satsa pa hög niva i yttterligare nagra ar. Man skulle da behalla dem som har en langsammare mognadskurva.
Egendomligt nog verkar detta inte vara nagot ledmotiv i norsk skiddebatt. Istället ser man inlägg som gar ut pa att det är för manga som offrar dyrbar tid som vuxna pa en ända utsiktslös skidkarriär. Argumentet är att dessa fafängt förhoppningsfulla slösar pa samhällsresurser (slarvar med sin utbildning etc.) och att de tar ekonomiska risker för egen del genom att minska sina karriärmöjligheter och därmed sin livslön.
Den fraga som uppstar är onekligen: vet vi nagot om dessa ting? Eller gissar vi bara? Det borde inte vara omöjligt att göra ett slags längdakningens karriärdemografi där man stämmer av placering mot alder i valda lopp och byggger en databas. Sa smaningom skulle man kunna saga om det lönar sig -- statistiskt sett, alltsa -- att satsa langsiktigt. Grundforskning har för övrigt den fina egenskapen att man far syn pa saker som man inte visste att man ville veta. The unknown unknowns. Det är sadant som betalar sig pa tio ars sikt. Men ar det nagot land dar man kunde ha rad med detta ar det val Norge, och annu battre skulle denna databas bli om man hade ett annat land att jamföra med, som Sverige...
(Skrivet pa tyskt tangentbord -- förlat...)
En fraga är varför inte norrmännen kan bibehalla sin relativa styrka pa seniorniva, i alla fall inte pa manga ar nu? I Norge grubblar man en del över det. Jag vet inte svaret. Manga i den norska debatten framför närmast moralistiska förklaringar: lättja präglar herrlandslaget, man tränar inte nog hart helt enkelt. Det verkar svart att tro. En tanke kan jag emellertid inte göra mig fri fran är denna. Som junior och ung senior är den sociala kostnaden för att fortsätta satsa ganska lag. Men när aren gar finns det inte mycket som kan försvara en fortsatt satsning om man inte tillhör den översta eliten, i praktiken landslaget. Det skulle kunna göra att den favör som bredd innebär bland 18- och 20-aringar minskar när man är uppe bland 25-27-aringar. I ett land där bredden är mindre skulle man kunna tänka sig att proportionellt fler känner sig motiverade att fortsätta. En karriär som Daniel Richardssons med sen mognad och nu en kraftig blomstring skulle i sa fall vara vanligare i Sverige än i Norge; dar hade "Richardsson" redan hoppat av som junior eller ung senior. Om det alls skulle ligga nagot i detta skulle en uppgift för den norska ledningen vara att tänka pa hur fler kan förmas att satsa pa hög niva i yttterligare nagra ar. Man skulle da behalla dem som har en langsammare mognadskurva.
Egendomligt nog verkar detta inte vara nagot ledmotiv i norsk skiddebatt. Istället ser man inlägg som gar ut pa att det är för manga som offrar dyrbar tid som vuxna pa en ända utsiktslös skidkarriär. Argumentet är att dessa fafängt förhoppningsfulla slösar pa samhällsresurser (slarvar med sin utbildning etc.) och att de tar ekonomiska risker för egen del genom att minska sina karriärmöjligheter och därmed sin livslön.
Den fraga som uppstar är onekligen: vet vi nagot om dessa ting? Eller gissar vi bara? Det borde inte vara omöjligt att göra ett slags längdakningens karriärdemografi där man stämmer av placering mot alder i valda lopp och byggger en databas. Sa smaningom skulle man kunna saga om det lönar sig -- statistiskt sett, alltsa -- att satsa langsiktigt. Grundforskning har för övrigt den fina egenskapen att man far syn pa saker som man inte visste att man ville veta. The unknown unknowns. Det är sadant som betalar sig pa tio ars sikt. Men ar det nagot land dar man kunde ha rad med detta ar det val Norge, och annu battre skulle denna databas bli om man hade ett annat land att jamföra med, som Sverige...
(Skrivet pa tyskt tangentbord -- förlat...)
fredag 28 januari 2011
Aftenposten -- chatt och laviner
Här i München ligger snön. Hela dagen har jag lyssnat på presentationer om "snö och is". Jag har bland annat lärt mig att lavinforskningen har rötter ned i 1700-talet och att det i Schweiz var en helig patriotisk handling att utveckla kunskapen om snö och laviner. Det första forskningslaboratoriet för detta skapades i Davos på 1930-talet. Den ledande forskaren fick inte vara med i expertgruppen, trots att han var verksam i Davos -- han var tysk, inte schweizare. Jag lärde mig att permafrost började som ett ryskt begrepp på 1920-talet. Jag såg bilder av forskning om snö och is från Grönland, Alaska, Antarktis. Jag såg snö från morgonen till kvällen.
På lunchrasten chattade jag med Aftenpostens läsare, http://www.aftenposten.no/nettprat/article4009489.ece. Jag fick bra och relevanta frågor, tycker jag. Svåra också -- hur skall det gå för Norge i VM? Ja, säg det. Bra, gissar jag, man blir bästa nation. Men det är trots allt bara en gissning...
NM fortsatte med sprint. Och fortsatt utan Northug som är förkyld. Och utan Hattestad (så långt jag kunde se i resultatlistorna). Erik Brandsdal vann. Och Björgen bland damerna, före stjärnskottet Maiken Caspersen Falla. Inget oväntat någonstans.
VM närmar sig. Temperaturen stiger. Det är nu klart att jag skall framträda i Forfatternes Hus i Oslo den 24 februari kl 20.30 och diskutera om längdåkningen har en själ -- och i så fall, är den borta? Min samtalspartner blir Gudmund Skjeldal, f.d. norsk landslagsåkare, nu historiker och författare, bland annat till en fin bok om sin bror Kristen Skjeldal, Den siste langrennaren (2005), för övrigt en av de böcker som ledde mig in på spåret att själv skriva en langrennsbok. Jag läste den när jag bodde i Oslo 2006 och åkte skidor i Nordmarka var och varannan dag. Det går att skriva intressant om skidor, minns jag att jag tänkte. Skall bli kul att träffa Gudmund!
På lunchrasten chattade jag med Aftenpostens läsare, http://www.aftenposten.no/nettprat/article4009489.ece. Jag fick bra och relevanta frågor, tycker jag. Svåra också -- hur skall det gå för Norge i VM? Ja, säg det. Bra, gissar jag, man blir bästa nation. Men det är trots allt bara en gissning...
NM fortsatte med sprint. Och fortsatt utan Northug som är förkyld. Och utan Hattestad (så långt jag kunde se i resultatlistorna). Erik Brandsdal vann. Och Björgen bland damerna, före stjärnskottet Maiken Caspersen Falla. Inget oväntat någonstans.
VM närmar sig. Temperaturen stiger. Det är nu klart att jag skall framträda i Forfatternes Hus i Oslo den 24 februari kl 20.30 och diskutera om längdåkningen har en själ -- och i så fall, är den borta? Min samtalspartner blir Gudmund Skjeldal, f.d. norsk landslagsåkare, nu historiker och författare, bland annat till en fin bok om sin bror Kristen Skjeldal, Den siste langrennaren (2005), för övrigt en av de böcker som ledde mig in på spåret att själv skriva en langrennsbok. Jag läste den när jag bodde i Oslo 2006 och åkte skidor i Nordmarka var och varannan dag. Det går att skriva intressant om skidor, minns jag att jag tänkte. Skall bli kul att träffa Gudmund!
torsdag 27 januari 2011
Alsgaard och standarden i norsk längdåkning
Thomas Alsgaard är ett fenomen. Han var det redan i sin aktiva tid. Han är det nu igen. Trea på 15 km klassiskt vid NM i Steinkjer. Man får ta av sig hatten. Har man sett hans övning i barren på YouTube förstår man möjligen litet mer av vad det handlar om. Karlen tränar, och han tränar hårt. Ålder är heller inte nödvändigtvis något stort hinder så länge du är under fyrtio. Bland kvinnorna är detta ännu tydligare, det borde man veta i Norge med Ingrid Christiansen och Grete Waitz, som bara blev bättre och bättre för varje år. Kruxet är väl att man också har ett liv att leva. Den som idrottar till 25 eller 30 kan byta livsform. Gör man det till 40 eller mer måste man ha tjänat ihop till pension, ungefär som en popstjärna. Kan man det? Knappast, nordisk langrenn är inte amerikansk baseball.
Vad säger Alsgaards tredjeplats om nivån på norska herråkare mer generellt? Jag har varit angelägen om att inte ställa den frågan tidigare här på bloggen. Den ställs alltför lättvindigt i kommentarsrutorna. Där rasar självutnämnda experter och kräver Åge Skinstads och Morten Aa Djupviks omedelbara avgång. Läget är kanske inte idealiskt, men låt oss ha litet is i magen och försöka tänka klart. Till att börja med startade inte Northug, han hade förstås gått snabbare än Alsgaard (trots hans koketta uttalanden om motsatsen; det börjar märkas att han fått en ny medierådgivare i Otto Ulseth -- men ta inte bort all personlighet hos Petter bara...). Nästa sak att tänka på: hur går andra nationer? Ibland samlar svenskarna ihop flera platser bland de tio bästa. En annan dag vinner Schweiz en stafett. I Oberstdorf dyker det upp en finländare i toppen av ett lopp (Jauhojärvi). Men om man samlar uppgifter över tid är det inte lika givet att Norge är fullt så dåligt som debatten ibland antyder. Jag tycker det står och väger. Dessutom finns goda sprinters, några i den absoluta världstoppen.
Jag skulle alltså rekommendera en mindre dagsanknuten och mindre emotionell reaktion. Men, när det är sagt, att bara tre slår en medelålders Vasaloppsåkare på 15 km är inget styrkebesked för nästa tio-femton åkare på listan. Frågan är egentligen: är Eldar Rönning och Martin Johnsrud Sundby så mycket bättre än de andra? Ja, kanske. Eldar vann i Otepää i helgen. NM vinns alltså av världens just nu bäste 15 km-åkare. Att få stryk med en minut av nr 1 i världen är kanske inte superbra, men det är inte direkt dåligt. Det som bekymrar är att de flesta som kunde vara aktuella för en VM-plats och som siktat på det är uppemot två minuter efter. Då är man helt ute ur räkningen i ett VM.
I min egen VM-tippning vid jultid (låt mig erinra om det) hade jag Eldar på en pallplats på favoritdistansen. Med den form han har nu är jag inte säker på att hans formtoppning är idealisk, man kan bara hoppas att han håller hela vägen. Men hans och Martins framgångar gläder ett skidhjärta. Frågan är, skulle Alsgaard 1998 säg klara sig mot Alsgaard 2011? Jag tror det, men kan vi ta det för givet? Han åker på papperet lika fort. Jag hade aldrig mött sådana tankar förrän jag arbetade med boken. Men under mitt bokprojekt mötte jag dem ofta, förståsigpåarna, de som visste att allt varf bättre förr. Där håller jag med Vegard Ulvang, varje tid måste i första hand jämföras med sig själv i en sport som skidor. Och om man jämför med guldåldern på 90-talet kommer aldrig någon tid att vara bättre för norsk herrlangrenn. Jag säger som Alsgaard själv: jag skulle inte ta ut honom i ett VM-lag. Det vore en sensation om han kom bland de tio bästa, pallplats är uteslutet. Jag tror mer på att ge plats åt nya förmågor. Det blir ett test för stafetten också.
Björgen: åker lika fort som vissa herrar som diskuteras för landslag.
Skriver detta från Deutsches Museum i Müncen, där jag är på en konferens om "Snow and Ice in the Cold War". Jag har talat idag om något jag kallar "cryohistory", alltså en historia med kryosfären, den isklädda delen av världen, i centrum. Svårt, men inte omöjligt. Jag kunde rent av berätta om norsk langrenn -- den sker ju på snö -- och visa en bild av mig själv. I morgon skall jag chatta med Aftenpostens läsare kl 13. Bli med!
Vad säger Alsgaards tredjeplats om nivån på norska herråkare mer generellt? Jag har varit angelägen om att inte ställa den frågan tidigare här på bloggen. Den ställs alltför lättvindigt i kommentarsrutorna. Där rasar självutnämnda experter och kräver Åge Skinstads och Morten Aa Djupviks omedelbara avgång. Läget är kanske inte idealiskt, men låt oss ha litet is i magen och försöka tänka klart. Till att börja med startade inte Northug, han hade förstås gått snabbare än Alsgaard (trots hans koketta uttalanden om motsatsen; det börjar märkas att han fått en ny medierådgivare i Otto Ulseth -- men ta inte bort all personlighet hos Petter bara...). Nästa sak att tänka på: hur går andra nationer? Ibland samlar svenskarna ihop flera platser bland de tio bästa. En annan dag vinner Schweiz en stafett. I Oberstdorf dyker det upp en finländare i toppen av ett lopp (Jauhojärvi). Men om man samlar uppgifter över tid är det inte lika givet att Norge är fullt så dåligt som debatten ibland antyder. Jag tycker det står och väger. Dessutom finns goda sprinters, några i den absoluta världstoppen.
Jag skulle alltså rekommendera en mindre dagsanknuten och mindre emotionell reaktion. Men, när det är sagt, att bara tre slår en medelålders Vasaloppsåkare på 15 km är inget styrkebesked för nästa tio-femton åkare på listan. Frågan är egentligen: är Eldar Rönning och Martin Johnsrud Sundby så mycket bättre än de andra? Ja, kanske. Eldar vann i Otepää i helgen. NM vinns alltså av världens just nu bäste 15 km-åkare. Att få stryk med en minut av nr 1 i världen är kanske inte superbra, men det är inte direkt dåligt. Det som bekymrar är att de flesta som kunde vara aktuella för en VM-plats och som siktat på det är uppemot två minuter efter. Då är man helt ute ur räkningen i ett VM.
I min egen VM-tippning vid jultid (låt mig erinra om det) hade jag Eldar på en pallplats på favoritdistansen. Med den form han har nu är jag inte säker på att hans formtoppning är idealisk, man kan bara hoppas att han håller hela vägen. Men hans och Martins framgångar gläder ett skidhjärta. Frågan är, skulle Alsgaard 1998 säg klara sig mot Alsgaard 2011? Jag tror det, men kan vi ta det för givet? Han åker på papperet lika fort. Jag hade aldrig mött sådana tankar förrän jag arbetade med boken. Men under mitt bokprojekt mötte jag dem ofta, förståsigpåarna, de som visste att allt varf bättre förr. Där håller jag med Vegard Ulvang, varje tid måste i första hand jämföras med sig själv i en sport som skidor. Och om man jämför med guldåldern på 90-talet kommer aldrig någon tid att vara bättre för norsk herrlangrenn. Jag säger som Alsgaard själv: jag skulle inte ta ut honom i ett VM-lag. Det vore en sensation om han kom bland de tio bästa, pallplats är uteslutet. Jag tror mer på att ge plats åt nya förmågor. Det blir ett test för stafetten också.
Björgen: åker lika fort som vissa herrar som diskuteras för landslag.
Skriver detta från Deutsches Museum i Müncen, där jag är på en konferens om "Snow and Ice in the Cold War". Jag har talat idag om något jag kallar "cryohistory", alltså en historia med kryosfären, den isklädda delen av världen, i centrum. Svårt, men inte omöjligt. Jag kunde rent av berätta om norsk langrenn -- den sker ju på snö -- och visa en bild av mig själv. I morgon skall jag chatta med Aftenpostens läsare kl 13. Bli med!
tisdag 25 januari 2011
Detaljer -- Öyre Slind och Che Guevara
Djävulen sitter i detaljerna, sägs det. Men detaljer är också överlägset intressanta, om man ger dem all uppmärksamhet. Till exempel i ett korrektur för norska tidskriften Samtiden, där jag har en artikel i VM-numret soim kommer om några veckor. Jag och korrekturläsaren diskuterade olika upplagor av Gjermund Eggens bok 3 x gull (1966 respektive 1977). Det visade sig att upplagan från 1977 givits ut identisk med den 1966 fast utan att alls omnämna den tidigare. Ganska ovanligt och just för denna text viktigt. LIkaledes fördjupade vi oss i benämningar av Holmenkollbanen under 1973-1974 för att vi skulle få en alldeles korrekt beskrivning av en berömd bild på kung Olav tagen då han sitter på just denna Holmenkollbane med betald biljett (och inte på trikken eller T-banen, som då inte var sammanfogad till ett enhetligt nät...) en bilfri söndag under oljekrisen. Vi grävde också ned oss i Billan Westins karriär och året för hennes äktenskap med Erik Östlund (det var 1993). Och så snart man fastnat för (i, på) en detalj, får man i regel syn på en annan strax intill och så kan man hålla på och ägna sig åt detaljer vilket ofta är något helt annat än att bilda sig ett sammanhang. Men utan detaljer inget sammanhang alls, och utan sammanhang mindre chans att bli intresserad av detaljer.
Jag har efterlyst systrar i skidåkningen. Jag gör det i min bok, där jag ständigt hittar brödraskaror som åker längd, särskilt i Norge, och jag gör det här op bloggen ibland. Men nu vill jag apropå det instundande junior- och U 23-VM i Otepää nämna systrarna Öyre Slind från Oppdal i Tröndelag. Astrid 22 går i Otepää, liksom Kari 19. Den tredje systern heter Silje. Systrarna har den egenheten att de alltid, oavsett temperatur, går skidtävlingar med uppkavlade ärmar på tävlingsdräkten. Det ser egendomligt ut vid låga temperaturer. Även Kowalczyk gör ibland något liknande. Mieto hade sällan handskar på sig. När jag var liten minns jag att jag såg en del elever på yrkesskolan spela ishockey i T-shirt på utomhusbana. En kille kommer jag särskilt ihåg, han var från Doroteafjällen någonstans och hade en svart T-shirt med Che Guevara på framsidan. Jag såg honom spela under rinkens starka elektriska lampor. Men jag kan minnas fel. Han kan ha varit från någon annanstans, kanske det inte var Che på tröjan, kanske var det inte ens en T-tröja, eller ens en hockeyrink? Nya detaljer, men dessa behöver inte kollas. Jag tycker om bilden, hur den än har uppkommit. Den säger något om en tid och en plats. Själva kombinationen: Che och Åsele i den mörka vinterkvällen, kanske 1970. Idag skulle jag förmodligen ha drömt om jag såg den bilden.
Jag har efterlyst systrar i skidåkningen. Jag gör det i min bok, där jag ständigt hittar brödraskaror som åker längd, särskilt i Norge, och jag gör det här op bloggen ibland. Men nu vill jag apropå det instundande junior- och U 23-VM i Otepää nämna systrarna Öyre Slind från Oppdal i Tröndelag. Astrid 22 går i Otepää, liksom Kari 19. Den tredje systern heter Silje. Systrarna har den egenheten att de alltid, oavsett temperatur, går skidtävlingar med uppkavlade ärmar på tävlingsdräkten. Det ser egendomligt ut vid låga temperaturer. Även Kowalczyk gör ibland något liknande. Mieto hade sällan handskar på sig. När jag var liten minns jag att jag såg en del elever på yrkesskolan spela ishockey i T-shirt på utomhusbana. En kille kommer jag särskilt ihåg, han var från Doroteafjällen någonstans och hade en svart T-shirt med Che Guevara på framsidan. Jag såg honom spela under rinkens starka elektriska lampor. Men jag kan minnas fel. Han kan ha varit från någon annanstans, kanske det inte var Che på tröjan, kanske var det inte ens en T-tröja, eller ens en hockeyrink? Nya detaljer, men dessa behöver inte kollas. Jag tycker om bilden, hur den än har uppkommit. Den säger något om en tid och en plats. Själva kombinationen: Che och Åsele i den mörka vinterkvällen, kanske 1970. Idag skulle jag förmodligen ha drömt om jag såg den bilden.
måndag 24 januari 2011
Är skid-SM intressant längre?
Nationella mästerskap stundar. Det var stort förr i världen, ett SM-guld räknades verkligen, man läste om SM i tidningarna, Sportspegeln hade stora reportage. Ännu viktigare var de nog före TV:ns tid. Mora-Nisse hade 37 SM-guld vill jag minnas, de flesta i lag och stafett. Hur är det nu? Hur värderas ett SM-guld? I år går svenskarna går i Sundsvall. Jag undrar hur många som ställer upp. När jag åkte SM just i Sundsvall 1977 var det över hundra startande i herrloppen. Får man ihop lika många nu? Jag har misstanken att skidloppen krympt. Orienteringstävlingarna har i alla fall gjort det. Sporter har sina konjunkturer.
I Norge meddelar Petter Northug att han går tre distanser i Steinkjer, i samma terräng där han tillbringade tre gymnasieår under Audun Kolstad som tränare. Det blir hemmabana om något, närmare Framverran kan man inte komma. Om man nu inte räknar Meråker, där han också bor. Där gick NM 2007, han vann 15 kilometer. Vi talade om det när vi sprang förbi skidstadion i Meråker i somras. Han sade att det hade varit en fin tävling. Sedan blir det höjdträning.
Jag gillar de två snabba tjugoåringarna, Maiken Caspersen Falla och Hanna Brodin. Båda på pallen i sprint i Otepää. Orädda, rakt på. Härligt att se.
Idag har det slaskat igen, men jag har inte hunnit skida alls. Skrivit för ett dokument i European Science Foundation och EU om "framtidens humaniora". Kunde inte få in skidor där.
I Norge meddelar Petter Northug att han går tre distanser i Steinkjer, i samma terräng där han tillbringade tre gymnasieår under Audun Kolstad som tränare. Det blir hemmabana om något, närmare Framverran kan man inte komma. Om man nu inte räknar Meråker, där han också bor. Där gick NM 2007, han vann 15 kilometer. Vi talade om det när vi sprang förbi skidstadion i Meråker i somras. Han sade att det hade varit en fin tävling. Sedan blir det höjdträning.
Jag gillar de två snabba tjugoåringarna, Maiken Caspersen Falla och Hanna Brodin. Båda på pallen i sprint i Otepää. Orädda, rakt på. Härligt att se.
Idag har det slaskat igen, men jag har inte hunnit skida alls. Skrivit för ett dokument i European Science Foundation och EU om "framtidens humaniora". Kunde inte få in skidor där.
söndag 23 januari 2011
Skridsko och skate -- inte samma
Åkte skridskor idag i ett solsken som var starkt nog att väcka tanken på vår. Men det var bara ett ögonblick, innan jag insåg att det är mycket vinter kvar... Den omedelbara anledningen att besöka legendariska Östermalms IP var elvaåringarna Lydia och Bea, som behövde hjälp med skridskosnörning och mjölkchoklad (äkta, inget O'boy-blask) och litet domarhjälp när de tävlade i självkomponerad figuråkning. Men jag fick ihop säkert en timmes egen skridskoåkning också. Jag åker skridsko så pass sällan, två-tre gånger per år i genomsnitt, att jag tydligt kan känna vad det är för delar av kroppen som får arbeta. Det heter ju skate, alltså skridsko, i den fria skidtekniken också, men skillnaderna är stora. Kroppen lutar mycket mer framåt i skridsko, man har ju inga stavar och luftmotståndet skall minska eftersom hastigheten är så hög. Den snabbaste rundan (400 meter) skall ha gått på 24,32 sekunder, alltså en genomsnittsfart på nära 60 km i timmen. Så snabbt åker ingen skidor på plan mark... Ansträngningen känns genast mer på lårens framsida och i rumpan; åtminstone är det så det känns för mig. Det tar ett tag innan jag kommer in i rytmen, men sedan är det ganska behagligt. Efter en timme är jag rejält trött utan att ha varit direkt akut trött någon gång. Och det är då jag kommer på den adekvata jämförelsen: rullskidor. Också långsamt uttröttande, mattande. Jag drar mig till minnes hastighetsträningen utanför Åre då jag fick låna Charlotte Kallas skidor och hur lätt de rullade på ettans hjul, nästan som långfärdsskridskor.
Sprinttävlingarna i Otepää var knappast särskilt överraskande. Världseliten är litet utgallrad just nu. Många är sjuka eller slitna. Några säkra kort förblir säkra (Hattestad, Majdic) men det finns också plats för några oväntade namn. Att Marit Björgen inte är oövervinnelig visades igen idag. Några verkar ha tvivlat. Svenskarna hade fem bland de tio bästa i herrtävlingen, en säregen anhopning, men ingen på pallen. Norge hade tre bland de sju bästa, två på pallen. Några länder var inte med. Det var inte riktigt på riktigt i Otepää. Tankarna riktas mer och mer mot VM. Snart är det det enda som gäller. Nationella mästerskap genomförs, i Sundsvall för svenskarna, i Steinkjer för de norske. Så är det höjduppladdning för dem som trivs med sådant, det gör inte alla.
Sprinttävlingarna i Otepää var knappast särskilt överraskande. Världseliten är litet utgallrad just nu. Många är sjuka eller slitna. Några säkra kort förblir säkra (Hattestad, Majdic) men det finns också plats för några oväntade namn. Att Marit Björgen inte är oövervinnelig visades igen idag. Några verkar ha tvivlat. Svenskarna hade fem bland de tio bästa i herrtävlingen, en säregen anhopning, men ingen på pallen. Norge hade tre bland de sju bästa, två på pallen. Några länder var inte med. Det var inte riktigt på riktigt i Otepää. Tankarna riktas mer och mer mot VM. Snart är det det enda som gäller. Nationella mästerskap genomförs, i Sundsvall för svenskarna, i Steinkjer för de norske. Så är det höjduppladdning för dem som trivs med sådant, det gör inte alla.
lördag 22 januari 2011
Rönning & Richardsson
Få saker kan glädja mig mer än att Eldar Rönning tar en ny World Cup-seger; de kommer inte busofta, men de kommer! Han är en verkligt fin åkare och en som också står för den klassiska skidåkningen, en elegant diagonal och en mjuk fin rytm. Jag är verkligen ingen utpräglad femmilsnostalgiker (snarare en allätare som vill ha det bästa av två världar) och jag har hur mycket positivt som helst att säga om skidåkningens förnyare i skate och masstarter. Men att uppleva klassisk elegans är också en fröjd. Daniel Richardsson tillhör samma grupp och det är gott och väl att åkare med denna stil också skall ha lopp med individuell start där de kan göra sig gällande.
Vad ska man säga om Marit Björgen? Man bara kapitulerar, som vanligt. För övrigt i likhet med hennes konkurrenter. Jag kunde inte se något av loppen eftersom jag var ute på Bommersvik och föreläste men får väl titta på svt play.
Anders Blomquist på SVT säger till Expressen att Björgen kan vinna allt i Oslo. Förvisso, men erfarenheten visar att det sällan blir så i längdskidåkning. Har det någonsin hänt? Hon skulle i alla händelser då bli mer historisk än hon redan är. Av ren vördnad för den historiska statistiken kanske man skall räkna med att något kan gå litet snett även för denna nästan överjordiska fantom och jag har redan gjort mitt val när jag tippade alla distansloppen här på bloggen vid jultid. Och jag tänker inte ändra mig nu, då är det ingen sport. Gå gärna dit och titta och skicka mig era egna tips så kan vi tävla! (Jag har också hittat på ett enkelt men jag tror rättvist poängsystem...)
Temperaturen stiger inför VM: Det blir förresten allt mer klart att jag kommer att vara med i Oslo. Jag är ackrediterad och gläder mig åt att kunna rapportera därifrån. Återkommer med mer detaljer.
Vad ska man säga om Marit Björgen? Man bara kapitulerar, som vanligt. För övrigt i likhet med hennes konkurrenter. Jag kunde inte se något av loppen eftersom jag var ute på Bommersvik och föreläste men får väl titta på svt play.
Anders Blomquist på SVT säger till Expressen att Björgen kan vinna allt i Oslo. Förvisso, men erfarenheten visar att det sällan blir så i längdskidåkning. Har det någonsin hänt? Hon skulle i alla händelser då bli mer historisk än hon redan är. Av ren vördnad för den historiska statistiken kanske man skall räkna med att något kan gå litet snett även för denna nästan överjordiska fantom och jag har redan gjort mitt val när jag tippade alla distansloppen här på bloggen vid jultid. Och jag tänker inte ändra mig nu, då är det ingen sport. Gå gärna dit och titta och skicka mig era egna tips så kan vi tävla! (Jag har också hittat på ett enkelt men jag tror rättvist poängsystem...)
Temperaturen stiger inför VM: Det blir förresten allt mer klart att jag kommer att vara med i Oslo. Jag är ackrediterad och gläder mig åt att kunna rapportera därifrån. Återkommer med mer detaljer.
torsdag 20 januari 2011
Mitt liv som Hellner
Jo, förresten. När vi åkte i Lida igår så var det ett TV-team ute och journalistens yrkesinstinkt vaknade, ja, eller var väl redan fullt påslagen, och det ställdes fråga vad gör ni här? Och det visade sig då att här var SVT och filmade en Idol-stjärna, kanske hette han "Erik" eller något sådant (de heter alltid något sådant, som om de alla hade citationstecken kring sina namn) för en svensk version på det som NRK redan börjat göra med Petter Northug (jag skrev om det här på bloggen för en dryg vecka sedan) nämligen en live reenactment av en skidåkares vardag. När jag insåg att detta sker två gånger i två grannländer om en för respektive land viktig men annars rätt marginell sport insåg jag att det kanske inte är första gången utan att detta säkert är ett format som prövats för andra sporter i andra länder tidigare och att det förmodligen också¨är släkt med de talrika reportage som förekommit i medier världen över under senare år där journalister iscensätter, och omvandlar, sig själva i olika mer eller mindre kraftprövande eller exotiska övningar.
Inför detta får man många tankar. Jill Parkin skriver i The Guardian den 27 april 2009 om hur hon jobbat som journalist i trettio år och kunnat vara både kritisk och reflekterande. "But in the last couple of years we have been asked to write some toe-curling stuff, especially about our bodies." Redaktörer vill inte bara ha kritik eller kommentarer, de vill ha kroppar och själar. Jag citerade detta i ett keynote-föredrag jag höll vid en mediakonferens i augusti 2009 där temat var "body, soul, society". Plötsligt är det överallt. Jag pekade då på att det egentligen var konstnärerna som gick först, som vanligt. De hade gjort det i årtionden. Det finns ett inslag av konst även i min bok och det är ingen slump att jag citerar David Levines Bauerntheater-installation där en amerikansk skådespelare lärdes upp till att under en säsong spela tysk bonde i Tyskland inför publik. "...if you took it out on your own body, you hit a point where things couldn't be faked". Det kallas endurance art och har rötter ned till kroppsexperiment av Dennis Oppenheim och Chris Burden och andra från 1960- och 1970-talen. Och djupast besett kanske till de kristna pelarhelgonen.
Man tänker på sätt och vis också på den klassiska Wallraff-metoden som ju har djupa rötter före honom, men det finns också en viktig skillnad. Wallraff omvandlade inte sig själv, han förklädde sig med ett syfte att säga något journalistiskt om en viktig samhällsfråga. När skådisar och idolstjärnor iscensätter sig själva, eller en annan stjärna (Hellner, Northug), så handlar det om en eller annan form av självförvandling. Särskilt kostligt är det ju när en wannabe-uderhållare ställer upp som wannabe-skidåkare. Men blir något viktigt sagt? Jag befarar att allt mindre viktigt blir sagt.
Inför detta får man många tankar. Jill Parkin skriver i The Guardian den 27 april 2009 om hur hon jobbat som journalist i trettio år och kunnat vara både kritisk och reflekterande. "But in the last couple of years we have been asked to write some toe-curling stuff, especially about our bodies." Redaktörer vill inte bara ha kritik eller kommentarer, de vill ha kroppar och själar. Jag citerade detta i ett keynote-föredrag jag höll vid en mediakonferens i augusti 2009 där temat var "body, soul, society". Plötsligt är det överallt. Jag pekade då på att det egentligen var konstnärerna som gick först, som vanligt. De hade gjort det i årtionden. Det finns ett inslag av konst även i min bok och det är ingen slump att jag citerar David Levines Bauerntheater-installation där en amerikansk skådespelare lärdes upp till att under en säsong spela tysk bonde i Tyskland inför publik. "...if you took it out on your own body, you hit a point where things couldn't be faked". Det kallas endurance art och har rötter ned till kroppsexperiment av Dennis Oppenheim och Chris Burden och andra från 1960- och 1970-talen. Och djupast besett kanske till de kristna pelarhelgonen.
Man tänker på sätt och vis också på den klassiska Wallraff-metoden som ju har djupa rötter före honom, men det finns också en viktig skillnad. Wallraff omvandlade inte sig själv, han förklädde sig med ett syfte att säga något journalistiskt om en viktig samhällsfråga. När skådisar och idolstjärnor iscensätter sig själva, eller en annan stjärna (Hellner, Northug), så handlar det om en eller annan form av självförvandling. Särskilt kostligt är det ju när en wannabe-uderhållare ställer upp som wannabe-skidåkare. Men blir något viktigt sagt? Jag befarar att allt mindre viktigt blir sagt.
onsdag 19 januari 2011
Skidor i Australien -- och Lida
Ett år präglat av skidåkning leder till en ökad uppmärksamhet på -- skidåkning. Som till exempel när jag besökte Australien i maj 2010. Jag arbetade då intensivt med boken och när vi -- jag och några kollegor från Australien och England -- åkte upp bland bergen mellan Canberra och Melbourne så befann vi oss plötsligt bland skidliftar, små visserligen. Vi gjorde också en liten vandring i landskapet på omkring 2000 meters höjd. Det var för tidigt på hösten för att det skulle vara snö, den kommer i juni och bästa skidföret är det i juli och augusti. En informationstavla hade denna affisch som visar hur det kan te sig en solig vinterdag.
En annan sak jag hade i tankarna när jag reste i Australien var den episod som jag läst om innan jag åkte, tipsad av en lärd bekant, att ett mycket tidigt skidlopp ordnades i Snowy Mountains (namnet talar) i New South Wales av norska guldgrävare under den korta men intensiva guldruschen 1859-61. Elias Gottaas, Sören Torp och Carl Bjerknes grundade Kiandra snow shoe club så tidigt som 1861och den anses vara den äldsta skidklubben i världen. Skidor tillverkades av staketplankor. Ständigt dessa norrmän! Den första skidtävlingen arrangerades 1862. Även kvinnor tävlade. Utförsåkning för damer dominerades kring sekelskiftet 1900 av Margaret och Mary Yan, dotter till en kiesisk invandrare, samt en dam från Bayern. Man kan läsa litet om detta hos den australienske poeten Les Murray, i en essäbok, Nonchalans, sjabb och dödliga fräknar, utgiven av Brombergs 2007. Om detta skrev jag ingenting i min bok eftersom böcker bland annat är platser där allt går ut på att inte skriva allt.
Skidturen i Lida idag skedde i vackert soligt väder, men på ett underlag som mest påminde om vit cement. Varför hade inte Lida gjort nya spår? I Oalo hade det varit otänkbart att inte utnyttja detta tillfälle att göra perfekta svår i den pacakde snön. Nu åkte man med ben och armar som som insats. Men i bra partier var det som att åka på räls.
Fotografen fick mig att åka upp och ned i en backe många gånger och även att luta mig framåt som en störtloppsåkare. Vad gör man inte för en bra bild..., men det såg kanske löjligt ut. Journalisten var uppfinningsrik och hade många intressanta uppslag utifrån min bok. Mycket handlade om hur skidåkning skall tolkas, och varför den åter verkar ha blivit populär. Vi talade mycket om berättelser och behovet av att söka sådana i en tid när de verkar vara alltmer frånvarande i politik och samhälle. När allt bara sker nu, utan riktning, söker man efter sådant som har riktning, även om den riktningen togs ut för länge sedan. Bättre en åkriktning än ingen riktning alls. Skidåkning skulle på det sättet ingå i ett meningssökande. Och kanske det. Dessutom åt vi blåbärskaka med sådär mycket vaniljsås som man bara kan få när stängningsdags närmar sig och det inte finns några andra kunder.
En annan sak jag hade i tankarna när jag reste i Australien var den episod som jag läst om innan jag åkte, tipsad av en lärd bekant, att ett mycket tidigt skidlopp ordnades i Snowy Mountains (namnet talar) i New South Wales av norska guldgrävare under den korta men intensiva guldruschen 1859-61. Elias Gottaas, Sören Torp och Carl Bjerknes grundade Kiandra snow shoe club så tidigt som 1861och den anses vara den äldsta skidklubben i världen. Skidor tillverkades av staketplankor. Ständigt dessa norrmän! Den första skidtävlingen arrangerades 1862. Även kvinnor tävlade. Utförsåkning för damer dominerades kring sekelskiftet 1900 av Margaret och Mary Yan, dotter till en kiesisk invandrare, samt en dam från Bayern. Man kan läsa litet om detta hos den australienske poeten Les Murray, i en essäbok, Nonchalans, sjabb och dödliga fräknar, utgiven av Brombergs 2007. Om detta skrev jag ingenting i min bok eftersom böcker bland annat är platser där allt går ut på att inte skriva allt.
Skidturen i Lida idag skedde i vackert soligt väder, men på ett underlag som mest påminde om vit cement. Varför hade inte Lida gjort nya spår? I Oalo hade det varit otänkbart att inte utnyttja detta tillfälle att göra perfekta svår i den pacakde snön. Nu åkte man med ben och armar som som insats. Men i bra partier var det som att åka på räls.
Fotografen fick mig att åka upp och ned i en backe många gånger och även att luta mig framåt som en störtloppsåkare. Vad gör man inte för en bra bild..., men det såg kanske löjligt ut. Journalisten var uppfinningsrik och hade många intressanta uppslag utifrån min bok. Mycket handlade om hur skidåkning skall tolkas, och varför den åter verkar ha blivit populär. Vi talade mycket om berättelser och behovet av att söka sådana i en tid när de verkar vara alltmer frånvarande i politik och samhälle. När allt bara sker nu, utan riktning, söker man efter sådant som har riktning, även om den riktningen togs ut för länge sedan. Bättre en åkriktning än ingen riktning alls. Skidåkning skulle på det sättet ingå i ett meningssökande. Och kanske det. Dessutom åt vi blåbärskaka med sådär mycket vaniljsås som man bara kan få när stängningsdags närmar sig och det inte finns några andra kunder.
tisdag 18 januari 2011
The Austin connection, och Älvdalen
Hur är det egentligen att åka den branta backen i Alpe Cermis? Den som Tour de Ski-åkarna klämde som avslutning på åtta tävlingsdagar. Att se på de bästa ger inte ett meningsfullt svar för en vardagsmotionär. Men man kan läsa Moa Molander Kristiansens skildring. Moa är fotograf åt längdsajten http://www.langd.se/ och bara 16 år och skriver väldigt fint om hur hon tar sig upp. Hon får med elden som brinner i armar och ben, men också känslan av plikt att hålla undan för en norrman som närmar sig bakifrån. http://www.langd.se/foto-moa-16-aakte-alpe-cermis.4871054-86106.html
Jag var i SVT:s Gomorron Sverige i morse och talade med den nyfikne och påläste Johar Bendjelloul om Kroppens geni. http://svtplay.se/t/102830/gomorron_sverige. Han hade inte åkt mycket skidor själv, men berättade att han i alla fall tog chansen när han var nere i sina barndomstrakter i Malmö över helgerna. Där fanns gamla träskidor med stramarbindningar.
I tövädret gick jag på gym i kväll, cyklade en timme. Det var ett tag sedan sist och det kändes att cykelmusklerna blivit litet slöa medan andra piggnat till av skidåkningen. Men det var härligt som vanligt, och fullsatt, vilket är litet ovanligt på just det här gymmet.
Jag har hittat en bra sajt för den som vill läsa recensioner på Svensk Bokhandels sida: http://www.svb.se/bokrecensioner/kroppens-geni-marit-petter-och-skid%C3%A5kning-som-lidelse. Där droppar de in allt eftersom de publiceras.
I posten låg det ett brev från lidingö, från f.d. TV-producenten och författaren (inte f.d.) Christian Stannow. Vi gjorde TV-program ihop på 80- och 90-talen. Bland minnen från våra små joggingturer tillsammans frågar han också om jag läst Professor John Weinstocks (Univ of Texas, Austin) bok om skidans historia i USA...? Det har jag förstås inte, men Weinstock (maratonlöpare) känner jag ju från ett par besök i Austin, även om det nu är länge sedan. Christians avskedsprogram på TV någon gång på 00-talet var en personlig dokumentär av Texas, en hatkärleksresa i ett hatkärleksland stort som tre Sverige eller så och fullt av sådant som man ogillar men som Christian ändå förmådde skildra så ömsint och nära som om denna buffliga biffiga öken var ett litet spädbarn som andades mot kinden. Det kan man ibland. Han skickade med Strödda dikter också, utgivna av Atlantis 2009. Man kan komma ihåg att Christian debuterade 1954 med Dikter. Det var två år innan jag föddes. Till behållningarna med den nya volymen hör dess undertitel, som är poesi i sak: "Ö, älskog, Medelhav, reseräkning, Curriculum vitae samt strand". Jag föreläste i Austin den 11 november 1989. Återkom kanske 2002 eller så till en konferens där bland andra Kronprinsessan Victoria deltog, minns jag, hon antecknade oavbrutet i två dagar, jag minns att jag blev både imponerad och undrande. Om jag har tappat bort mitt föredrag vet jag i alla fall vem jag skall kontakta. En annan gång, det var 1989, träffade jag Lars Gustafsson i Austin. Han och Christian är gamla vänner och gjorde också TV-program ihop. Det var 1989, efter den stora jordbävningen i San Francisco då Bay Bridge rasade på San Francisco-sidan. Christian hade kört på bron och klarat sig med en hårsmån. Detta var några veckor senare och Lars fick något tankfullt över sig medan han sade: "Krille på Bay Bridge..., jag kunde aldrig tro...".
Att en skidbok hjälper en att minnas sådant här gör det nästan värt besväret att skriva böcker, man får då fler att läsa, de kommer i posten. Det kom en igår också. Och en tant ringde från Älvdalen och föreslog att bra skidåkare har bra gener. Det är liksom det. Men sedan talade vi om älvdalska, det var intressant. En sekreterare där jag jobbade på 80-talet kom från Älvdalen och talade ibland med sin syster på statens tjänstetelefon. Då stängde hon dörren men vi hörde genom den det obegripliga tungomålet och visste då vad som pågick. Hon hade varit sekrterare i Schweiz, var mycket parant och talade flera språk flytande, ändå var det bara när garanterat ingen annan förstod som hon stängde dörren. Kanske var det inte älvdalska, kanske pratade hon med änglarna, som Swedenborg. Hon blev säkert uppringd.
Jag var i SVT:s Gomorron Sverige i morse och talade med den nyfikne och påläste Johar Bendjelloul om Kroppens geni. http://svtplay.se/t/102830/gomorron_sverige. Han hade inte åkt mycket skidor själv, men berättade att han i alla fall tog chansen när han var nere i sina barndomstrakter i Malmö över helgerna. Där fanns gamla träskidor med stramarbindningar.
I tövädret gick jag på gym i kväll, cyklade en timme. Det var ett tag sedan sist och det kändes att cykelmusklerna blivit litet slöa medan andra piggnat till av skidåkningen. Men det var härligt som vanligt, och fullsatt, vilket är litet ovanligt på just det här gymmet.
Jag har hittat en bra sajt för den som vill läsa recensioner på Svensk Bokhandels sida: http://www.svb.se/bokrecensioner/kroppens-geni-marit-petter-och-skid%C3%A5kning-som-lidelse. Där droppar de in allt eftersom de publiceras.
I posten låg det ett brev från lidingö, från f.d. TV-producenten och författaren (inte f.d.) Christian Stannow. Vi gjorde TV-program ihop på 80- och 90-talen. Bland minnen från våra små joggingturer tillsammans frågar han också om jag läst Professor John Weinstocks (Univ of Texas, Austin) bok om skidans historia i USA...? Det har jag förstås inte, men Weinstock (maratonlöpare) känner jag ju från ett par besök i Austin, även om det nu är länge sedan. Christians avskedsprogram på TV någon gång på 00-talet var en personlig dokumentär av Texas, en hatkärleksresa i ett hatkärleksland stort som tre Sverige eller så och fullt av sådant som man ogillar men som Christian ändå förmådde skildra så ömsint och nära som om denna buffliga biffiga öken var ett litet spädbarn som andades mot kinden. Det kan man ibland. Han skickade med Strödda dikter också, utgivna av Atlantis 2009. Man kan komma ihåg att Christian debuterade 1954 med Dikter. Det var två år innan jag föddes. Till behållningarna med den nya volymen hör dess undertitel, som är poesi i sak: "Ö, älskog, Medelhav, reseräkning, Curriculum vitae samt strand". Jag föreläste i Austin den 11 november 1989. Återkom kanske 2002 eller så till en konferens där bland andra Kronprinsessan Victoria deltog, minns jag, hon antecknade oavbrutet i två dagar, jag minns att jag blev både imponerad och undrande. Om jag har tappat bort mitt föredrag vet jag i alla fall vem jag skall kontakta. En annan gång, det var 1989, träffade jag Lars Gustafsson i Austin. Han och Christian är gamla vänner och gjorde också TV-program ihop. Det var 1989, efter den stora jordbävningen i San Francisco då Bay Bridge rasade på San Francisco-sidan. Christian hade kört på bron och klarat sig med en hårsmån. Detta var några veckor senare och Lars fick något tankfullt över sig medan han sade: "Krille på Bay Bridge..., jag kunde aldrig tro...".
Att en skidbok hjälper en att minnas sådant här gör det nästan värt besväret att skriva böcker, man får då fler att läsa, de kommer i posten. Det kom en igår också. Och en tant ringde från Älvdalen och föreslog att bra skidåkare har bra gener. Det är liksom det. Men sedan talade vi om älvdalska, det var intressant. En sekreterare där jag jobbade på 80-talet kom från Älvdalen och talade ibland med sin syster på statens tjänstetelefon. Då stängde hon dörren men vi hörde genom den det obegripliga tungomålet och visste då vad som pågick. Hon hade varit sekrterare i Schweiz, var mycket parant och talade flera språk flytande, ändå var det bara när garanterat ingen annan förstod som hon stängde dörren. Kanske var det inte älvdalska, kanske pratade hon med änglarna, som Swedenborg. Hon blev säkert uppringd.
måndag 17 januari 2011
Idrottsgalan -- full pott för skidorna
Ingen skiddag precis. Fem grader varmt. Satt inne och jobbade hela dagen, läste texter om hur man föreställde sig det naturvetenskapliga experimentet på 1600-talet. Men när jag gick ner på ABF på kvällen för att lyssna på ett panelsamtal dröjde det inte många sekunder förrän människor ville prata med mig om min skidbok. Jag får väl ha det här som en del av min identitet under vintern. En hel del recensioner finns på :
http://www.svb.se/bokrecensioner/kroppens-geni-marit-petter-och-skid%C3%A5kning-som-lidelse
Jag blev själv mycket förtjust i Arbetarbladets lekfulla, http://arbetarbladet.se/kultur/recensioner/litteratur/1.2653421-tankens-perfekta-glid.
Skidåkarna tog storslam i Idrottsgalan. Charlotte Kalla blev Årets kvinnliga idrottare, Marcus Hellner den manliga motsvarigheten.
Det är översvämningar i Skåne och Småland. Nyss var det snö och då var det fel det också. Jag föredrar snön. I alla fall i januari.
På onsdag blir det nytt skidfotoreportage, denna gång i en svensk tidning. Dagens Naeringsliv verkar inte ha lagt ut saken med mig i lördagstidningen, men jag kan berätta att intervjun skedde på Ullevålsaeter (jag har förmodligen skrivit det redan, börjar bli trött). Varför har vi inte lika mycket trevliga fik och värmestugor vid de svenska skidspåren? För att vi åker för litet. för sällan, är för få som åker. Vilket i sin tur har en hel del att göra med kombinationen av snötillgång, terräng och befolkningens lokalisering. Norge är ett land på höjden, därför finns det snö även där folk bor. I Oslo till exempel.
http://www.svb.se/bokrecensioner/kroppens-geni-marit-petter-och-skid%C3%A5kning-som-lidelse
Jag blev själv mycket förtjust i Arbetarbladets lekfulla, http://arbetarbladet.se/kultur/recensioner/litteratur/1.2653421-tankens-perfekta-glid.
Skidåkarna tog storslam i Idrottsgalan. Charlotte Kalla blev Årets kvinnliga idrottare, Marcus Hellner den manliga motsvarigheten.
Det är översvämningar i Skåne och Småland. Nyss var det snö och då var det fel det också. Jag föredrar snön. I alla fall i januari.
På onsdag blir det nytt skidfotoreportage, denna gång i en svensk tidning. Dagens Naeringsliv verkar inte ha lagt ut saken med mig i lördagstidningen, men jag kan berätta att intervjun skedde på Ullevålsaeter (jag har förmodligen skrivit det redan, börjar bli trött). Varför har vi inte lika mycket trevliga fik och värmestugor vid de svenska skidspåren? För att vi åker för litet. för sällan, är för få som åker. Vilket i sin tur har en hel del att göra med kombinationen av snötillgång, terräng och befolkningens lokalisering. Norge är ett land på höjden, därför finns det snö även där folk bor. I Oslo till exempel.
söndag 16 januari 2011
Klisterföre
Så kom blidvädret. Jag klistrade och lade ut på en femtonkilometersrunda i duggregnet. Jag gillar verkligen klisterföre. Ofta är det något kompromisslöst och rejält med klister, odiskutabelt fäste, även om glidet kan variera. När jag var ung var jag rädd för klister, förmodligen för att vi fick träna på det så sällan. Vi levde i det kalla inre Västerbotten där det sällan var över noll mellan allhelgona och sportlovet i mitten av mars.
Sedan kunde jag glädja mig åt Marit Björgens och Maiken Fallas överlägsna seger i lagsprinten i Liberec. Nu sade segern kanske inte så mycket, många goda åkare deltog inte och det är heller inte säkert att Marit kommer att gå distansen i VM. Vad var det jag sade igår? När det blir klassiskt gör Björgen sällan några misstag.
Det fortsätter att trilla in recensioner av Kroppens geni. Sydsvenskans Jens Liljestrand hade detta att säga:
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1356519/.html. Det är slående hur många recensenter som redovisat egen bakgrund i uthållighetsidrotter (skidor, orientering, cykel). Dessutom har några kritiker redovisat norsk bakgrund, bland dem Liljestrand som har egna erfarenheter av norsk langrennsmoral.
En blogg skapar kontakter. En av dem är Björge Stensböl, länge chef för norska Olympiatoppen, sedan inom SAS Braathens och nu konsult, som skickade míg sin bok Makten og aeren (Kagge forlag 2010). En memoar egentligen. Jag har redan börjat läsa den. Där får man bland annat veta varför idén att söka OS 2018 till Tromsö havererade; Stensböl var själv inblandad i gruppen som verkade för projeket. Jag minns detta företags gryningstimma från våren 2006 då jag bodde i Oslo. Jag minns att jag tänkte: kan det vara möjligt med ett OS i Tromsö? Det var det inte heller, men här får vi detaljerna om varför det inte gick.
Kommande vecka slipper jag resa, kan använda sjok av timmar till meningsfulla ting i stället. Förhoppningsvis gräver inte tön alltför djupa hål i snön. Det är dagar som dessa man längtar till Oslo, där regn i stan nästan alltid betyder ännu mer snö uppe vid Tryvann och Kikut. Men då måste man resa... Tillvaron blir aldrig fullkomlig.
Sedan kunde jag glädja mig åt Marit Björgens och Maiken Fallas överlägsna seger i lagsprinten i Liberec. Nu sade segern kanske inte så mycket, många goda åkare deltog inte och det är heller inte säkert att Marit kommer att gå distansen i VM. Vad var det jag sade igår? När det blir klassiskt gör Björgen sällan några misstag.
Det fortsätter att trilla in recensioner av Kroppens geni. Sydsvenskans Jens Liljestrand hade detta att säga:
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1356519/.html. Det är slående hur många recensenter som redovisat egen bakgrund i uthållighetsidrotter (skidor, orientering, cykel). Dessutom har några kritiker redovisat norsk bakgrund, bland dem Liljestrand som har egna erfarenheter av norsk langrennsmoral.
En blogg skapar kontakter. En av dem är Björge Stensböl, länge chef för norska Olympiatoppen, sedan inom SAS Braathens och nu konsult, som skickade míg sin bok Makten og aeren (Kagge forlag 2010). En memoar egentligen. Jag har redan börjat läsa den. Där får man bland annat veta varför idén att söka OS 2018 till Tromsö havererade; Stensböl var själv inblandad i gruppen som verkade för projeket. Jag minns detta företags gryningstimma från våren 2006 då jag bodde i Oslo. Jag minns att jag tänkte: kan det vara möjligt med ett OS i Tromsö? Det var det inte heller, men här får vi detaljerna om varför det inte gick.
Kommande vecka slipper jag resa, kan använda sjok av timmar till meningsfulla ting i stället. Förhoppningsvis gräver inte tön alltför djupa hål i snön. Det är dagar som dessa man längtar till Oslo, där regn i stan nästan alltid betyder ännu mer snö uppe vid Tryvann och Kikut. Men då måste man resa... Tillvaron blir aldrig fullkomlig.
lördag 15 januari 2011
Utgivningsdag
Idag har det varit det officiell utgivningsdag på Kroppens geni och jag gläder mig åt att boken engagerar. Kanske har det delvis att göra med att jag varit engagerad själv när jag skrivit den. Det finns många uppslag till vidare funderingar i recensionerna. Ulf Eriksson i SvD, http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/den-goda-anstrangningen_5867049.svd, påpekar att det finns något utopiskt i tron att den goda träningens och kroppserfarenheten skulle kunna spridas. Han har nog rätt, men kanske är det min läggning att inte i första hand ta fasta på hindren utan hellre föreställa mig möjligheten. Han har också rätt i att litet mer svärta kunde ha varit bra. Även Lena Andersson på DN:s ledarsida, http://www.dn.se/ledare/kolumner/adeln-fran-skogen, gör många viktiga iakttagelser från sin egen erfarenhet som skidåkare och cyklist. Varför undersöker vi inte hellre Polen och Schweiz, därifrån borde ju inga skidstjärnor komma? Låt oss göra det. Men kanske gör det inte en undersökning av Tröndelag och Norge mindre angelägen, egentligen. Vem vet hur länge dessa länder stannar i världstoppen? Tröndelag har varit där sedan andra världskriget. Varför?
Även i Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article8414972.ab, och på flera håll ute i landet har det stått artiklar, t. ex. http://www.nsd.se/nyheter/boden/artikel.aspx?ArticleId=5907697.
Jag citerar: "Om du bara ska läsa en enda bok om skidåkning, välj då Sörlins lärda, underfundiga och underhållande bok."
Det finns ett stort skidintresse. Det gör det också i Norge. Där kommer boken officiellt ut först på måndag men det har kommit en första recension, även denna mycket positiv, i Adresseavisen. I Norge, och i främst Expressen i Sverige, förekommer det också en del inlägg med anledning av att Marit Björgen velat påpeka att boken inte är en "auktoriserad biografi", alltså utarbetad på úppdrag av någon eller i samråd med dem som skildras.. Jag och Marit är helt överens på den punkten. Det har för övrigt aldrig varit min avsikt att skriva en biografi om någon av de två huvudpersonerna (i själva verket är ett av bokens teman att demonstrera vilka svagheter och fallgropar som länge legat i den genren). Marit är rikligt skildrad i boken precis som Petter Northug, men som Pax, förlaget, skriver på omslagsfliken kanske det är den norska längdåkningskulturen som är "den verkliga huvudpersonen". Jag skal försöka återkomma senare med något mer sammanfattande av lansering/utgivning/mottagande vad det lider. Tills vidare kan jag bara säga att det är många som läst boken och mailar sina intryck eller skickar dem som kommentarer till mig på bloggen.
Marit åkte förresten ut i semifinalen i fristilssprinten i Liberec idag. Synd, tycker jag. Men jag tror det var hennes första sprintlopp den här säsongen och klassisk sprint är hennes främsta gren. Så jag tror att hon kommer tillbaka när VM närmar sig. Hanna Falk tog sig långt fram. Det förvånar mig inte. Jag minns ett härligt träningspass med de svenska tjejerna utanför Åre på sensommaren i fjol. Hanna Falk vann vartenda heat, med Kalla som tvåa i regel. Celine Brun-Lie kom trea idag, kul! Senast jag pratade med Celine satt hon på ett höghöjdshotell i Norditalien hukad över sina kursböcker i geovetenskap från universitetet i Trondheim.
Jag har mest suttit inne idag och arbetat med en essä till norska tidskriften Samtiden. Om vad? Längd förstås, och Norges nationella själskval. Jag menar rent allmänt att man måste tolka en sportslig debatt som den om langrenn som en avspegling av frågor som till namnet handlar om andra ting.
Även i Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article8414972.ab, och på flera håll ute i landet har det stått artiklar, t. ex. http://www.nsd.se/nyheter/boden/artikel.aspx?ArticleId=5907697.
Jag citerar: "Om du bara ska läsa en enda bok om skidåkning, välj då Sörlins lärda, underfundiga och underhållande bok."
Det finns ett stort skidintresse. Det gör det också i Norge. Där kommer boken officiellt ut först på måndag men det har kommit en första recension, även denna mycket positiv, i Adresseavisen. I Norge, och i främst Expressen i Sverige, förekommer det också en del inlägg med anledning av att Marit Björgen velat påpeka att boken inte är en "auktoriserad biografi", alltså utarbetad på úppdrag av någon eller i samråd med dem som skildras.. Jag och Marit är helt överens på den punkten. Det har för övrigt aldrig varit min avsikt att skriva en biografi om någon av de två huvudpersonerna (i själva verket är ett av bokens teman att demonstrera vilka svagheter och fallgropar som länge legat i den genren). Marit är rikligt skildrad i boken precis som Petter Northug, men som Pax, förlaget, skriver på omslagsfliken kanske det är den norska längdåkningskulturen som är "den verkliga huvudpersonen". Jag skal försöka återkomma senare med något mer sammanfattande av lansering/utgivning/mottagande vad det lider. Tills vidare kan jag bara säga att det är många som läst boken och mailar sina intryck eller skickar dem som kommentarer till mig på bloggen.
Marit åkte förresten ut i semifinalen i fristilssprinten i Liberec idag. Synd, tycker jag. Men jag tror det var hennes första sprintlopp den här säsongen och klassisk sprint är hennes främsta gren. Så jag tror att hon kommer tillbaka när VM närmar sig. Hanna Falk tog sig långt fram. Det förvånar mig inte. Jag minns ett härligt träningspass med de svenska tjejerna utanför Åre på sensommaren i fjol. Hanna Falk vann vartenda heat, med Kalla som tvåa i regel. Celine Brun-Lie kom trea idag, kul! Senast jag pratade med Celine satt hon på ett höghöjdshotell i Norditalien hukad över sina kursböcker i geovetenskap från universitetet i Trondheim.
Jag har mest suttit inne idag och arbetat med en essä till norska tidskriften Samtiden. Om vad? Längd förstås, och Norges nationella själskval. Jag menar rent allmänt att man måste tolka en sportslig debatt som den om langrenn som en avspegling av frågor som till namnet handlar om andra ting.
fredag 14 januari 2011
P O Enquist recenserar Kroppens geni
Nu har man äntligen preparerat spåren på Gärdet. Jag tog fyra snabba rundor i kväll. Litet kallt, men skönt. Den tunga åkningen i Nordmarka igår gjorde mig nog gott, idag åkte jag riktigt fort och tyckte om det. Kanske var jag också litet uppiggad av de fina recensionerna som Kroppens geni fick, dagen före utgivningsdag egentligen. P O Enquist skrev i DN, http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/sverker-sorlin-kroppens-geni-marit-petter-och-skidakning-som-lidelsei, och P M Nilsson i Expressen, http://www.expressen.se/kultur/1.2290262/sverker-sorlin-kroppens-geni. Att P O är gammal höjdhoppare är allmänt känt och jag har hört ryktas att PMN är flitig motionär och Vasaloppsåkare. I alla fall fanns det både intellektuellt och fysiskt inkännande i deras texter, men också en och annan stillsam synpunkt (som t. ex. den om att jag kanske till slut blev ganska lojal med allt det norska som jag skildrar, och ok, jag blev väl det litegrann). Jag kände mig förstådd av mina kritiker, sedd på textens egna premisser, och det är trots allt inte alla gånger det händer för en författare. Man kan bara ödmjukt buga och känna det som ett förtroende att gå vidare. Me en sak tog ingen av dem upp: den konstnärliga dimensionen i projektet. Skall bli intrressant att se om någon ser det i kommande recensioner.
Massor med människor har läst och facebookat om Karin Sörbrings artikel i Expressen om skidåkningens nya status. Och den här bloggen har aldrig haft en så massiv trafik som idag. Jag gissar att det beror på att man blivit nyfiken på mina reflexioner igår om den nya längdtrenden.
Jag hade också besök idag av en journalist från tidskriften Idrott & kunskap. Vi talade länge om några av bokens centrala frågor: hur skall man veta vilka träningsmetoder som är effektivast? Hur skall förhållandet vara mellan forkningsbaserad och erfarenhetsbaserad kunskap? Hur skall man tolka fenomenet Northug?
Och om Northug och hans förhållande till den norska offentligheten och självförståelsen hade jag idag en stor essä i Morgenbladet. Morgenbladet har alltid varit min norska favorittidning, just för förmågan att kombinera spännande och nydanande analyser med en journalistisk aktualitet. Fokus kommer väl närmast i Sverige, men Morgenbladet ger så mycket mer och gör inte bara politik utan också kultur, vetenskap, filosofi, konst och på större mät. Jag är nästan litet rörd av att ges sådant stort förtroende, ett av Norges största ämnen just nu, och så får just jag säga vad jag tänker. Och jag var inte nödbedd, det finns verkligt intressanta poänger att göra om Northug som företeelse. Ingen länk än, det brukar dröja några dagar med Morgenbladet.
Annars föreläste jag halva dagen på Konsthögskolan om gamla kära ämnen: nationalism, identitet, kollektiva minnen, bygandet och vidmakthållandet av gemenskaper. Ett välkommet avbrott från allt skidprat som just nu fyller mitt huvud som en surrande bikupa. Me det är först och främst roligt.
Massor med människor har läst och facebookat om Karin Sörbrings artikel i Expressen om skidåkningens nya status. Och den här bloggen har aldrig haft en så massiv trafik som idag. Jag gissar att det beror på att man blivit nyfiken på mina reflexioner igår om den nya längdtrenden.
Jag hade också besök idag av en journalist från tidskriften Idrott & kunskap. Vi talade länge om några av bokens centrala frågor: hur skall man veta vilka träningsmetoder som är effektivast? Hur skall förhållandet vara mellan forkningsbaserad och erfarenhetsbaserad kunskap? Hur skall man tolka fenomenet Northug?
Och om Northug och hans förhållande till den norska offentligheten och självförståelsen hade jag idag en stor essä i Morgenbladet. Morgenbladet har alltid varit min norska favorittidning, just för förmågan att kombinera spännande och nydanande analyser med en journalistisk aktualitet. Fokus kommer väl närmast i Sverige, men Morgenbladet ger så mycket mer och gör inte bara politik utan också kultur, vetenskap, filosofi, konst och på större mät. Jag är nästan litet rörd av att ges sådant stort förtroende, ett av Norges största ämnen just nu, och så får just jag säga vad jag tänker. Och jag var inte nödbedd, det finns verkligt intressanta poänger att göra om Northug som företeelse. Ingen länk än, det brukar dröja några dagar med Morgenbladet.
Annars föreläste jag halva dagen på Konsthögskolan om gamla kära ämnen: nationalism, identitet, kollektiva minnen, bygandet och vidmakthållandet av gemenskaper. Ett välkommet avbrott från allt skidprat som just nu fyller mitt huvud som en surrande bikupa. Me det är först och främst roligt.
torsdag 13 januari 2011
Längdåkningsboomen
Plötsligt vill alla veta varför längdåkning blivit innegrejen. När jag var i Oslo idag var det vad man talade om. Och vad beror det på? Och vilka är det som åker? Är det bara en prestigegrej för den välutbildade medelklassen? Ett storstadsfenomen? I Expressen kommer i morgon fredag en stor artikel om ämnet med fyllig redovisning av hur mycket försäljningen ökar av skidor och, inte minst, kläder. Det får gärna kosta, och vara snyggt. Å andra sidan är det ofta butiker och tillverkare som säger så, och de har ett intresse av att säga det för att etablera utrustningsmodet som en norm. Men det är också ett faktum.
Själv knyter jag gärna det ökade längdintresset hos medelklassen till Stephen Greenblatts begrepp self fashioning. Greenblatt är en framstående forskare om renässansens litteratur och kultur, han har bland annat skrivit en Shakespeare-biografi. Jag träffade honom i Berkeley när jag bodde där på 1990-talet, jag tror aldrig att jag har träffat en människa som proemenerat så snabbt som han, utan att han verkade ha någon tid att passa nästan rusade han fram. Jag var kanske tjugo år yngre men hade problem att följa hans tempo. Jag minns att jag tänkte att han kanske ville skaffa sig några extra sekunder att forska på och att under en livstid detta halvspringande kunde översättas till en hel bok...
Greenblatt talar om hur sociala eliter försöker framstå som än mer framgångsrika genom att bära påkostade kläder och omge sig med intellektuella personer och föremål som visar världsvana, bildning och kunskap. I vår tid ingår hälsa, kultur och ett rikt livsinnehåll i statusrepertoaren, och då blir längdåkning rätt sak att ta till i vår del av världen. Skidor förenar kultur, historia och hälsa. Dessutom står skidor för frihet och för naturupplevelser. Gymmet, där många tränar, är en mer industriell miljö, präglad av styrning och inordning. Skidor är närmast motsatsen. I Kroppens geni kallar jag längd för en frihetsideologi. Skidor är rytmiskt och bygger på mjuk upprepning av en och samma rörelse många gånger, åker man i lagom takt har det också ett kontemplativt inslag, vilket det hetsiga arbetslivet sällan medger. Kontemplation är prestige, att hinna tänka och vara för sig själv. På det sättet kan längd indirekt signalera framgång, det är till för sådana som kan köpa sig fria från ekorrhjulet och sätta sig själva och sina egna tankar i centrum.
Men det finns säker många andra tolkningar av längduppsvinget. Och det lär bli mer tankar under vintern i olika medier, det känns i alla fall så.
Det var en stor norsk tidning som tog mig ut i spåren i Nordmarka idag. När resultatet kommer skall jag ge länken. I spåret vid Frognerseteren träffade jag Kristin Störmer Steira, den norska landslagsåkaren, som jag lade upp en bild på här för några dagar sedan. Då var det juni och cykel i Sjusjöen (skildras i boken). Nu var det januari och skidor, på de sagolika spåren i Nordmarka, kliniskt perfekta löpor klockan åtta på morgonen. Kristin såg strålande pigg ut. Fotografen, bördig från Nordland nära Fauske, var mycket ambitiös och jag fick åka fram och åter uppför backarna för att han skulle hitta rätt vinklar. I en av de värsta utförsbackarna ned mot Aurtjärn åkte han före med kameran nästan i markhöjd mellan benen riktad bakåt för att få fartbilder på mig; han höll flera gånger på att ramla, men stod alltid mirakulöst. Även journalisten var en van skidåkare. Jag klarade mig hyggligt och ju tyngre backarna blev desto bättre gick det för mig. Inget ryggont heller, det är den perfekta växlingen mellan tung och lätt åkning som är bra för mig, i Stockholm är spåren för platta och ryggen tar stryk i all framåthängande diagonal.
Vi drack solbaersaft och åt bolle på Ullevålsaeteren, och jag fick förklaringen till varför den norske mc-crosstjärnan bär detta namn -- detta är hans hem...! Han har nog kört sin mc i Nordmarkas leriga backar. Jag vet ingenting om mc men något samband måste det ju finnas mellan platsen och sporten.
Redan vid elvatiden var det gott om folk i den stora stugan, de läste tidningar, samtalade, umgicks. Kan man tänka sig en trivsammare stund? Istället för en golfrunda -- vi åker ut i Marka och äter lunch. Efter tre mil och en god måltid tror jag att man har blivit överens om det mesta. Det är också status -- att bestämma själv över sin tid. I Stockholm har vi inte riktigt något liknande, även om till exempel Lida anstränger sig litet. Det är återigen tätheten som skiljer. Det är så många ute i spåren i Oslo, och det är så många som åker så bra. I Stockholm, med all respekt, flertalet åker inte riktigt utan är mer ute och rör sig på skidor. Bra det också, men man kan röra sig på många sätt. Många i Nordmarka kom med hund, och http://www.langrenn.com/ har idag kört en debatt om hundar och skidspår, ett ämne som väcker reaktioner. Jag har nu en hund i min närhet, vilket jag inte trodde skulle inträffa. Den är liten och lätt och gör bara små avtryck i spåren, men, som Odd Björn Hjelmeset framhåller, en tre-fyra galopperande vorsteh och du sabbar snabbt en löpa. Och att köra på en hund är inte kul. Själv har jag haft älgar klivande omkring mig i spåren, men inte kört på någon hund, i alla fall inte än.
Själv knyter jag gärna det ökade längdintresset hos medelklassen till Stephen Greenblatts begrepp self fashioning. Greenblatt är en framstående forskare om renässansens litteratur och kultur, han har bland annat skrivit en Shakespeare-biografi. Jag träffade honom i Berkeley när jag bodde där på 1990-talet, jag tror aldrig att jag har träffat en människa som proemenerat så snabbt som han, utan att han verkade ha någon tid att passa nästan rusade han fram. Jag var kanske tjugo år yngre men hade problem att följa hans tempo. Jag minns att jag tänkte att han kanske ville skaffa sig några extra sekunder att forska på och att under en livstid detta halvspringande kunde översättas till en hel bok...
Greenblatt talar om hur sociala eliter försöker framstå som än mer framgångsrika genom att bära påkostade kläder och omge sig med intellektuella personer och föremål som visar världsvana, bildning och kunskap. I vår tid ingår hälsa, kultur och ett rikt livsinnehåll i statusrepertoaren, och då blir längdåkning rätt sak att ta till i vår del av världen. Skidor förenar kultur, historia och hälsa. Dessutom står skidor för frihet och för naturupplevelser. Gymmet, där många tränar, är en mer industriell miljö, präglad av styrning och inordning. Skidor är närmast motsatsen. I Kroppens geni kallar jag längd för en frihetsideologi. Skidor är rytmiskt och bygger på mjuk upprepning av en och samma rörelse många gånger, åker man i lagom takt har det också ett kontemplativt inslag, vilket det hetsiga arbetslivet sällan medger. Kontemplation är prestige, att hinna tänka och vara för sig själv. På det sättet kan längd indirekt signalera framgång, det är till för sådana som kan köpa sig fria från ekorrhjulet och sätta sig själva och sina egna tankar i centrum.
Men det finns säker många andra tolkningar av längduppsvinget. Och det lär bli mer tankar under vintern i olika medier, det känns i alla fall så.
Det var en stor norsk tidning som tog mig ut i spåren i Nordmarka idag. När resultatet kommer skall jag ge länken. I spåret vid Frognerseteren träffade jag Kristin Störmer Steira, den norska landslagsåkaren, som jag lade upp en bild på här för några dagar sedan. Då var det juni och cykel i Sjusjöen (skildras i boken). Nu var det januari och skidor, på de sagolika spåren i Nordmarka, kliniskt perfekta löpor klockan åtta på morgonen. Kristin såg strålande pigg ut. Fotografen, bördig från Nordland nära Fauske, var mycket ambitiös och jag fick åka fram och åter uppför backarna för att han skulle hitta rätt vinklar. I en av de värsta utförsbackarna ned mot Aurtjärn åkte han före med kameran nästan i markhöjd mellan benen riktad bakåt för att få fartbilder på mig; han höll flera gånger på att ramla, men stod alltid mirakulöst. Även journalisten var en van skidåkare. Jag klarade mig hyggligt och ju tyngre backarna blev desto bättre gick det för mig. Inget ryggont heller, det är den perfekta växlingen mellan tung och lätt åkning som är bra för mig, i Stockholm är spåren för platta och ryggen tar stryk i all framåthängande diagonal.
Vi drack solbaersaft och åt bolle på Ullevålsaeteren, och jag fick förklaringen till varför den norske mc-crosstjärnan bär detta namn -- detta är hans hem...! Han har nog kört sin mc i Nordmarkas leriga backar. Jag vet ingenting om mc men något samband måste det ju finnas mellan platsen och sporten.
Redan vid elvatiden var det gott om folk i den stora stugan, de läste tidningar, samtalade, umgicks. Kan man tänka sig en trivsammare stund? Istället för en golfrunda -- vi åker ut i Marka och äter lunch. Efter tre mil och en god måltid tror jag att man har blivit överens om det mesta. Det är också status -- att bestämma själv över sin tid. I Stockholm har vi inte riktigt något liknande, även om till exempel Lida anstränger sig litet. Det är återigen tätheten som skiljer. Det är så många ute i spåren i Oslo, och det är så många som åker så bra. I Stockholm, med all respekt, flertalet åker inte riktigt utan är mer ute och rör sig på skidor. Bra det också, men man kan röra sig på många sätt. Många i Nordmarka kom med hund, och http://www.langrenn.com/ har idag kört en debatt om hundar och skidspår, ett ämne som väcker reaktioner. Jag har nu en hund i min närhet, vilket jag inte trodde skulle inträffa. Den är liten och lätt och gör bara små avtryck i spåren, men, som Odd Björn Hjelmeset framhåller, en tre-fyra galopperande vorsteh och du sabbar snabbt en löpa. Och att köra på en hund är inte kul. Själv har jag haft älgar klivande omkring mig i spåren, men inte kört på någon hund, i alla fall inte än.
onsdag 12 januari 2011
Svensk professor utmanar Northug
Skidåkning på hög nivå kan ses på:
http://www.youtube.com/watch?v=jmy5gjWBczc
http://www.youtube.com/watch?v=jmy5gjWBczc
Johaug och skidträningen
Fransk sportpress har hänförts över Therese Johaugs klättring i Val di Fiemme. Jag är litet stolt över att ha förutspått hennes fantastiska uppförsåkning. Hon har i och för sig gjort det förut, bland annat i ett berömt lopp i Voss i mars 2007 efter sin bronsmedalj på 30 km i VM i Sapporo. Också då slog hon goda manliga löpare. Vad de franska journalisterna har räknat ut är hur Johaug gick i själva backen, och där var hon bara 50 sekunder långsammare än Petter Northug och 40 sekunder efter Cologna. Jag har inte alla siffror, men i praktiken kan man räkna med att hon åkte fullt i klass med Marcus Hellner, kanske fortare. Nu spekuleras det i bantning igen, precis som på 80- och 90-talen. Unga åkare kommer att se hur den tunna Johaug flyger uppför och själva få för sig att det är därför hon är bra. Vilket är ett missförstånd. Människor ser kort och gott olika ut. Litet påverkas deras utseende av träningen, förstås. Men skidlöpare var tunnare förr och jämfört med distanslöpare är nästan varje skidlöpare kraftig. Optimalt för Johaug vore sannolikt att det skulle sitta några hekto mer på armar och axlar så att hon blev bättre på snabb åkning i lätt terräng, och i spurter.
Jag känner att jag på nytt kan använda ett av de få goda råd jag tycker att jag kunnat ge till yngre människor som frågat mig om råd i situationer som varit nya för dem: Var dig själv! Det är likadant med skidåkning. Det behövs inget krångel. Träna upp din teknik, men försök inte imitera i detalj. Alla har sin egen stil. Jämför Sixten Jernberg och Assar, eller Gunde och Thomas Wassberg, eller Björgen och Johaug. Alla har åkt fort, men alla har åkt på sitt sätt. Den vackraste skidåkning som någonsin utförts i klassisk stil svarade Johs Harviken för. Så menar i alla fall många i Norge och jag måste hålla med. Man kan se hans stil i böcker och säkert i TV- och filmarkiv. SVT kanske kan gräva fram någon stilstudie...? Jag såg honom en gång, i en elljustävling 1974 i Åsele, där vi hade et långt elljusspår på 4,5 kilometer. Tre varv for Harviken under lampornas ljuskäglor uppför Skolbergets branta lutning. Det var som om han inte vidrörde marken, han svävade uppför på smala ben och med en hållning som påminde om en egyptisk gud. Jag tror inte ens att han andades.
Idag har jag pratat med Expressen som undrar varför det blivit en statusmarkör att åka skidor. Det är på tiden att det blivit status! För mig har det varit status sedan jag var nio och började skidträning. Eller egentligen, skidträningen. I bestämd form, för det fanns bara en skidträning, och den visste alla vad det var. Ungefär som högmässan. Också bestämd form. Man borde så att säga vara där. Eller jobbet. Också ett ställe man borde vara. Bestämd form. Det är egentligen mitt favoritavsnitt i hela boken. Att få minnas hur det var att gå på skidträningen. Ack, saliga oskuld!
I morgon blir det skidor i Nordmarka.
Jag känner att jag på nytt kan använda ett av de få goda råd jag tycker att jag kunnat ge till yngre människor som frågat mig om råd i situationer som varit nya för dem: Var dig själv! Det är likadant med skidåkning. Det behövs inget krångel. Träna upp din teknik, men försök inte imitera i detalj. Alla har sin egen stil. Jämför Sixten Jernberg och Assar, eller Gunde och Thomas Wassberg, eller Björgen och Johaug. Alla har åkt fort, men alla har åkt på sitt sätt. Den vackraste skidåkning som någonsin utförts i klassisk stil svarade Johs Harviken för. Så menar i alla fall många i Norge och jag måste hålla med. Man kan se hans stil i böcker och säkert i TV- och filmarkiv. SVT kanske kan gräva fram någon stilstudie...? Jag såg honom en gång, i en elljustävling 1974 i Åsele, där vi hade et långt elljusspår på 4,5 kilometer. Tre varv for Harviken under lampornas ljuskäglor uppför Skolbergets branta lutning. Det var som om han inte vidrörde marken, han svävade uppför på smala ben och med en hållning som påminde om en egyptisk gud. Jag tror inte ens att han andades.
Idag har jag pratat med Expressen som undrar varför det blivit en statusmarkör att åka skidor. Det är på tiden att det blivit status! För mig har det varit status sedan jag var nio och började skidträning. Eller egentligen, skidträningen. I bestämd form, för det fanns bara en skidträning, och den visste alla vad det var. Ungefär som högmässan. Också bestämd form. Man borde så att säga vara där. Eller jobbet. Också ett ställe man borde vara. Bestämd form. Det är egentligen mitt favoritavsnitt i hela boken. Att få minnas hur det var att gå på skidträningen. Ack, saliga oskuld!
I morgon blir det skidor i Nordmarka.
tisdag 11 januari 2011
Mörkret utan snöljus
Vad snön betyder märker man bäst när den inte finns, som här utanför Amsterdam där jag sitter i möten på ett konferenshotell. Om inte diskussionerna vore intressanta skulle man fly i panik ut över de dimhöljda fuktiga fälten. När det inte är snö på marken blir det aldrig ljust.
Nu har jag biljett till Oslo på torsdag också. Jag åker skidor i Nordmarka med en journalist. Vederbörande skall ha erfarenhet av längdåkning. Det kan bli kul.
Det märks att böckerna är på väg ut, allt fler medier hör av sig. Igår hade jag en intervju i SR P1:s Studio ett, med bra frågor, tyckte jag. http://static.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_studioett_110110060018.mp3
Jag gillar när journalister inte ställer frågor pro forma utan för att de verkar vara genuint nyfikna. Jag tror också det blir bäst journalistik då.
Jag har fått vissa tips om hur man skulle kunna få korn på Artur Häggblads beryktade uttalande, men inget riktigt konkret. Har han sagt "Åk själv, gubbdjävel!"? Kan dessa ord beläggas i någon trovärdig samtida källa? Kanske mågot museum i Falun vet svaret? Någon citatsamlare bland skidåkningens många entusiaster och aficionados i vårt långa land? Själv letar jag också vidare.
Läste på http://www.langd.se/molles-tunga-comeback.4870574-86106.html att Torgny Mogren och Vegard Ulvang gick uppför Alpe Cermis i Val di Fiemme. "Molle" blev tydligen ganska trött, vilket man kan förstå. Vi fick också veta att Legkov fått svininfluensa, det kan bli svårt att komma tillbaka till VM, kanske omöjligt.
Ständigt nya rapporter i alla medier om det stora längdintresset. Men hur skall det översättas till bättre återväxt bland tävlande ungdomar? Många som nu åker är väl medelålders storstadsbor, kan jag tänka mig. Hur är det med tio-tolvåringarna som skall tycka att det är prestige att bli bra på skidor? Som det är i Norge. Jag ställde frågan i en intervju iDagens Industri idag (inte på nätet) och konstaterade själv att det faktiskt är lättare sagt än gjort. Många hör av sig och jämför med Stenmark och Björn Borg: en framgångsrik förebild kan dra med sig en ny generation. Kalla? Hellner? Kanske det. Men det krävs också att det finns kompetenta eldsjälar, helst i varje buske. Kan vi förvänta oss det i ett land där befolkningens tyngdpunkt flyttas till allt större städer och tätorter? Omöjligt är det väl inte, men heller inte självklart.
Nu har jag biljett till Oslo på torsdag också. Jag åker skidor i Nordmarka med en journalist. Vederbörande skall ha erfarenhet av längdåkning. Det kan bli kul.
Det märks att böckerna är på väg ut, allt fler medier hör av sig. Igår hade jag en intervju i SR P1:s Studio ett, med bra frågor, tyckte jag. http://static.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_studioett_110110060018.mp3
Jag gillar när journalister inte ställer frågor pro forma utan för att de verkar vara genuint nyfikna. Jag tror också det blir bäst journalistik då.
Jag har fått vissa tips om hur man skulle kunna få korn på Artur Häggblads beryktade uttalande, men inget riktigt konkret. Har han sagt "Åk själv, gubbdjävel!"? Kan dessa ord beläggas i någon trovärdig samtida källa? Kanske mågot museum i Falun vet svaret? Någon citatsamlare bland skidåkningens många entusiaster och aficionados i vårt långa land? Själv letar jag också vidare.
Läste på http://www.langd.se/molles-tunga-comeback.4870574-86106.html att Torgny Mogren och Vegard Ulvang gick uppför Alpe Cermis i Val di Fiemme. "Molle" blev tydligen ganska trött, vilket man kan förstå. Vi fick också veta att Legkov fått svininfluensa, det kan bli svårt att komma tillbaka till VM, kanske omöjligt.
Ständigt nya rapporter i alla medier om det stora längdintresset. Men hur skall det översättas till bättre återväxt bland tävlande ungdomar? Många som nu åker är väl medelålders storstadsbor, kan jag tänka mig. Hur är det med tio-tolvåringarna som skall tycka att det är prestige att bli bra på skidor? Som det är i Norge. Jag ställde frågan i en intervju iDagens Industri idag (inte på nätet) och konstaterade själv att det faktiskt är lättare sagt än gjort. Många hör av sig och jämför med Stenmark och Björn Borg: en framgångsrik förebild kan dra med sig en ny generation. Kalla? Hellner? Kanske det. Men det krävs också att det finns kompetenta eldsjälar, helst i varje buske. Kan vi förvänta oss det i ett land där befolkningens tyngdpunkt flyttas till allt större städer och tätorter? Omöjligt är det väl inte, men heller inte självklart.
måndag 10 januari 2011
Artur Häggblad -- "Åk själv, gubbdjävel"
Northug får klander för att vara ett dåligt föredöme. En angreppspunkt är att han är stöddig och gör långtgående uttalanden, tråkar "svenskarna" med mera. Jag ska inte här diskutera relevansen i dessa påståenden, men har redan antytt här på bloggen att kritiken mot honom bör tolkas som ett symptom på en norsk identitetskris. Jag ska i sinom tid utveckla den tanken litet mer.
Idag vill jag bara säga att storkäftade skidåkare utgör en egen liten retorisk tradition, vid sidan av "de tystlåtna", givetvis norrlänningar, som utgör stereotypen. Vilka kan kontrasteras mot allsköns snacksaliga idrottare, till exempel fotbollsspelare från storstäderna... Jag tänker först och främst på Artur Häggblad, Umeå-löparen på 1930- och 1940-talen. Han blev känd för uttrycket "Åk själv, gubbdjävel", som han skulle ha fällt då Bernhard Eriksson, landshövding i Kopparbergs län, frågade Häggblad hur det kändes efter en tung SM-femmil i Falun 1935. Man ser utalandet citerat överallt, men aldrig någon källa. Jag har börjat leta efter det, hittills i Dalapressen från de aktuella februaridagarna 1935, men också i böcker och i radions arkiv. Ännu inget napp. Kan det vara en vandringsmyt? Om någon har en primärkälla att erbjuda är jag tacksam.
Andra skidlöpare som haft ett rykte om sig att sjunga ut och säga sanningar är Sixten Jernberg och Thomas Wassberg. Några av dessa vasstungade personer har blivit folkhjältar. Northug är än så länge mer omstridd än folkkär i sitt hemland. Men hur det blir framöver vet ingen. Jag vill bara antyda att skidåkningens retoriska kultur inte är endimensionell. Försiktighet är nog normen i umgänget med medierna, men det präglar det mesta av idrottsutövares offentliga kommunikation. Och det finns starka röster.
Idag vill jag bara säga att storkäftade skidåkare utgör en egen liten retorisk tradition, vid sidan av "de tystlåtna", givetvis norrlänningar, som utgör stereotypen. Vilka kan kontrasteras mot allsköns snacksaliga idrottare, till exempel fotbollsspelare från storstäderna... Jag tänker först och främst på Artur Häggblad, Umeå-löparen på 1930- och 1940-talen. Han blev känd för uttrycket "Åk själv, gubbdjävel", som han skulle ha fällt då Bernhard Eriksson, landshövding i Kopparbergs län, frågade Häggblad hur det kändes efter en tung SM-femmil i Falun 1935. Man ser utalandet citerat överallt, men aldrig någon källa. Jag har börjat leta efter det, hittills i Dalapressen från de aktuella februaridagarna 1935, men också i böcker och i radions arkiv. Ännu inget napp. Kan det vara en vandringsmyt? Om någon har en primärkälla att erbjuda är jag tacksam.
Andra skidlöpare som haft ett rykte om sig att sjunga ut och säga sanningar är Sixten Jernberg och Thomas Wassberg. Några av dessa vasstungade personer har blivit folkhjältar. Northug är än så länge mer omstridd än folkkär i sitt hemland. Men hur det blir framöver vet ingen. Jag vill bara antyda att skidåkningens retoriska kultur inte är endimensionell. Försiktighet är nog normen i umgänget med medierna, men det präglar det mesta av idrottsutövares offentliga kommunikation. Och det finns starka röster.
söndag 9 januari 2011
Kvinnligt och manligt i längdåkning
Nu är glada touren slut, slut, slut... TV-sporten kastas ut, ut, ut... Men till nästa år igen, kommer ... ja,vem är vår gamla vän? I visan är det tomten, och tomten är en man. Men hur är det i skidor? Jag har glatt mig åt att touren förefaller mycket jämställd, åtminstone sådan den presenteras i SVT av de kunniga kommentatorerna Jacob, Anders och Yvette (efter tio dagar med TdS känns det som att förnamnen räcker). Tjejer och killar startar omväxlande först och sist och jag tycker både spänning, dramatik och prispengar verkar lika fördelade (men pengarna är jag inte helt säker på). Medieintresset i övrigt pekar dock mot fortsatt manlig dominans, vilket är mönstret i idrott. Mediernas älsklingsobjekt (även om innehållet ofta är kritiskt, ibland hatiskt), Petter Northug, är man, vilket drar upp siffrorna. Förmodligen vore det bra om fler kvinnor kunde väcka oväntad uppmärksamhet, varför inte genom att reflektera på ett intressant sätt över skidåkning och samhälle, ekonomi, kultur?
Skidåkningen genomgår förändringar, jag har skrivit om det förut här på bloggen. Den kanske största av alla förändringarna är kvinnornas alltmer framträdande plats. Där gick Sovjetunionen i spetsen med urstarka kvinnor, men frågan var förstås var styrkan kom ifrån. På senare år, ungefär sedan Sovjetunionens fall, har deras prestationer varit beskedliga, för att inte säga svaga. Männen från Ryssland, Estland, Kazakstan har dock bibehållit sin styrka. Jag har ingen förklaring till denna skillnad. Men om f.d. Sovjets kvinnor blivit svagare har kvinnliga åkare stigit fram i många andra länder. Det gäller inte minst Norge, där den kvinnliga längdåkningen var torftig ända fram till 1980-talet, med enstaka undantag, främst Ingrid Wigernaes. I Sverige hade vi Toini Gustafsson (vars make Assar gick bort i veckan, en verkligt stor skidåkare, men mindre meriterad än Toini som hade två individuella OS-guld). Finland hade också starka kvinnor. I båda länderna hade nationella mästerskap för damer anordnats sedan 1910-talet. I Norge hölls första NM för kvinnor inte förrän 1954. Så sent som 1958 ansåg en majoritet av skidledare och sportskribenter ändå i en enkät att längd-NM för damer borde avskaffas!
I alla de nordiska länderna kan man säga att längdåkning på skidor vuxit fram ur vad jag i Kroppens geni kallar en manligt kodad kompetenskultur, främst baserad på daglig skidåkning i skogsarbete och även en träning som byggde på skogsarbete. Denna manliga hegemoni, eller kodning, av skididrotten har varit seg, som kulturer ofta är. I Norge har den måhända varit ännu segare än i grannländerna, jag ger en del argument för det i boken. Men sporten är med stora steg på väg åt rätt håll, åtminstone vad gäller jämställdheten, även i Norge. Det hindrar inte att man kan reflektera över skillnader. Hur skildras skidåkande män och kvinnor i eliten? Vilken uppmärksamhet får de? Tränarna är oftast män, vad betyder det? I Norge har det uppmärksammats att just Petter Northug tjänar mer än Marit Björgen. Att norska damlandslag har mindre pengar än de manliga har varit en standardfråga i debatten sedan 1970-talet, men det har blivit mycket bättre. Detta är saker jag skriver om i boken, så även bantningshysterin på 80- och 90-talen. Man kan tolka dessa ting med genusglasögon. Idrott och skidor är inte värst annorlunda än det samhälle de ingår i. Orättvisor och vanetänkande består i omklädningsrum lika väl som i styrelserum. Det är journalistikens sak att ägna sig åt detta, det sker alltför sällan, eftersom detta slags journalistik har större likheter med underhållningsindustrn än med den kritiska samhällsbevakningen. Båda är berättigade, det är balansen som behöver begrundas.
Klättringen uppför Alpe Cermis idag bjöd på få riktiga överraskningar. Jag hade flax i mina förhandstips, rätt namn och plats på Cologna, Northug och Kowalczyk, och från för några dagar sedan hade jag även hållit Johaug inne för en andraplats, vilket det blev. Det var säkert bara tur... Jag börjar redan ångra några av mina tips till Oslo-VM, varför ville jag få in Schevtjenko till exempel? Jag underskattade också Bauer i TdS. Och den som undrade över hur i all världen jag kunde tro på Manificat som totaltrea har alldeles rätt, jag tänkte på Gaillard men skrev Manificat. Men inte Gaillard heller presterade nämnvärt. Och Hellner tog inga placeringar idag, jag tycker att han sett stark ut hela veckan, men börjar det gå nedåt så sitter det ofta i ett tag. Men det är gott om tid attt komma i form till VM.
Skidåkningen genomgår förändringar, jag har skrivit om det förut här på bloggen. Den kanske största av alla förändringarna är kvinnornas alltmer framträdande plats. Där gick Sovjetunionen i spetsen med urstarka kvinnor, men frågan var förstås var styrkan kom ifrån. På senare år, ungefär sedan Sovjetunionens fall, har deras prestationer varit beskedliga, för att inte säga svaga. Männen från Ryssland, Estland, Kazakstan har dock bibehållit sin styrka. Jag har ingen förklaring till denna skillnad. Men om f.d. Sovjets kvinnor blivit svagare har kvinnliga åkare stigit fram i många andra länder. Det gäller inte minst Norge, där den kvinnliga längdåkningen var torftig ända fram till 1980-talet, med enstaka undantag, främst Ingrid Wigernaes. I Sverige hade vi Toini Gustafsson (vars make Assar gick bort i veckan, en verkligt stor skidåkare, men mindre meriterad än Toini som hade två individuella OS-guld). Finland hade också starka kvinnor. I båda länderna hade nationella mästerskap för damer anordnats sedan 1910-talet. I Norge hölls första NM för kvinnor inte förrän 1954. Så sent som 1958 ansåg en majoritet av skidledare och sportskribenter ändå i en enkät att längd-NM för damer borde avskaffas!
I alla de nordiska länderna kan man säga att längdåkning på skidor vuxit fram ur vad jag i Kroppens geni kallar en manligt kodad kompetenskultur, främst baserad på daglig skidåkning i skogsarbete och även en träning som byggde på skogsarbete. Denna manliga hegemoni, eller kodning, av skididrotten har varit seg, som kulturer ofta är. I Norge har den måhända varit ännu segare än i grannländerna, jag ger en del argument för det i boken. Men sporten är med stora steg på väg åt rätt håll, åtminstone vad gäller jämställdheten, även i Norge. Det hindrar inte att man kan reflektera över skillnader. Hur skildras skidåkande män och kvinnor i eliten? Vilken uppmärksamhet får de? Tränarna är oftast män, vad betyder det? I Norge har det uppmärksammats att just Petter Northug tjänar mer än Marit Björgen. Att norska damlandslag har mindre pengar än de manliga har varit en standardfråga i debatten sedan 1970-talet, men det har blivit mycket bättre. Detta är saker jag skriver om i boken, så även bantningshysterin på 80- och 90-talen. Man kan tolka dessa ting med genusglasögon. Idrott och skidor är inte värst annorlunda än det samhälle de ingår i. Orättvisor och vanetänkande består i omklädningsrum lika väl som i styrelserum. Det är journalistikens sak att ägna sig åt detta, det sker alltför sällan, eftersom detta slags journalistik har större likheter med underhållningsindustrn än med den kritiska samhällsbevakningen. Båda är berättigade, det är balansen som behöver begrundas.
Klättringen uppför Alpe Cermis idag bjöd på få riktiga överraskningar. Jag hade flax i mina förhandstips, rätt namn och plats på Cologna, Northug och Kowalczyk, och från för några dagar sedan hade jag även hållit Johaug inne för en andraplats, vilket det blev. Det var säkert bara tur... Jag börjar redan ångra några av mina tips till Oslo-VM, varför ville jag få in Schevtjenko till exempel? Jag underskattade också Bauer i TdS. Och den som undrade över hur i all världen jag kunde tro på Manificat som totaltrea har alldeles rätt, jag tänkte på Gaillard men skrev Manificat. Men inte Gaillard heller presterade nämnvärt. Och Hellner tog inga placeringar idag, jag tycker att han sett stark ut hela veckan, men börjar det gå nedåt så sitter det ofta i ett tag. Men det är gott om tid attt komma i form till VM.
lördag 8 januari 2011
Kallas moraliska seger – och våfflorna hos Northug
Vi var många som såg intervjun med Charlotte Kalla idag efter hennes tunga och besvärliga lopp i Val di Fiemme. Under loppet hade de mörka glasögonen åkt av och vi såg de ledsna bruna ögonen och förtvivlans drag kring munnen. Vi såg sekunderna rasa ned som sanden i ett timglas, ned i nederlagets svarta avgrund. Och vi såg hur de tröga skidorna höll emot i utförslöporna. Vi såg samma ögon i intervjun och läpparnas och mungipornas förtvivlan hade nu vridit deras sorg nästan fram till tårarnas rand. I praktiken grät Charlotte Kalla framför kameran. Och just där i det ögonblicket blev hon för mig riktigt stor. Hon stod kvar, hon såg rakt in i linsen och miljoner människors ögon och svarade på journalistens frågor. Hon gjorde det hon vet att hon bör göra eftersom att inte göra det faktiskt är ännu värre, åtminstone efteråt.
Charlotte Kalla är ännu en alltför ojämn skidlöpare för att kunna vara pålitlig i den översta toppen, men om det är något som får mig att tro att det är där hon hör hemma till slut så är det denna intervju. ”Jag surar en timme, sedan satsar jag på morgondagen.” Just det, vad kan man annars göra. I samma ögonblick blev Kalla faktiskt litet mer intressant. Hennes ordentlighet är i medgång inte särskilt upphetsande, bara korrekt. Men i motgång blir den heroisk. Den som är likgiltig inför sin förlust blir aldrig bra. Men den som både är passionerad och vågar stå för sin sorg är värd respekt i varje stavtag som kommer.
Det var bara en av många stora skidupplevelser denna dag. Colognas säkra kontroll. Kowalczyks hänsynslösa offervilja. Johaugs djärvhet och frenesi. Uppryckningen från två backbenchers: Anders Södergren och Snorri Einarsson. Och så denne Northug. Denna överjordiska skidåkning som när som helst drabbar oss nästan som ett gudomligt ingripande. De som anmärker på att han inte gör detta varje gång borde betänka konsekvenserna av sitt uttalande: om han gjorde det alltid, som en maskin, skulle all tävlingsverksamhet förlora sin mening. De gudar vi vill skall nedstiga bland oss måste också vara människor. Annars bör de stanna i sin himmel. Jag gillar Northug jordisk.
I morgon är alltid en ny dag. Northug har klädsamt sagt till norska medier att Bauer kan ta honom, med 3.13 minuters avstånd. Det tror jag inte. Jag skrev på denna blogg före touren att jag ”på intuition” trodde att Petter skulle sluta tvåa. Det tror jag fortfarande. Men det jag inser kan hända (sannolikheten bedömer jag till 25%) är att en Petter på formuppgång och med sekundinknapring på Cologna plötsligt får djävulen i sig och drar förbi i backen, till allas förvåning, främst sin egen. Cologna börjar nämligen blekna litet om nosen (men jag hade honom eller Legkov som etta och kommer att notera hans seger som rätt gissat…). Hellner kommer att resa sig och ta placeringar. Men når inte pallen. Trea blir… ingen kan gissa, jag törs inte ens försöka, men jag blundar…och säger…inte Bauer, utan Manificat.
Damerna. Kowalczyk gnetar sig till seger, helt enligt vad vi alla (även jag) gissade före touren. Tvåa blir Follis, som jag inte trodde skulle komma riktigt så högt. Trea (eller tvåa) kanske blir Johaug. Hon är lätt som en fjäder och med dagens form kan hon sväva i backen. (Även det var jag inne på i bloggen häromdagen…)
Själv var jag ute i svinottan med vänner och körde 18 kilometer vid Lida söder om Stockholm. Jag kastade på litet silverklister vilket skulle visa sig vara en överskottsgärning när vi kom upp mot Tullinge och snön var kruttorr. Sista halvmilen blev över hövan tung, men jag knittrade mig hem på en bit under en timme och en kvart. Jag såg att australiern som var siste man i Val di Fiemme behövde 1.07 på sina 20 kilometer. Kanske i bättre och snabbare spår än Lidas, men i alla fall. Jag har en bit kvar till formtoppen, men å andra sidan behöver den inte infinna sig förrän 19 mars då jag åker Birkebeinern.
Som en hyllning till Northug visar jag bilder från hans hemby Framverran, ett litet samhälle jag skildrar utförligt i Kroppens geni.
En av mig där jag springer på myrarna där Northug kutat sedan barnsben.
En som visar våffelsmeten framför ladugården. Hur den tillagas och äts och under vilka yttre och inre omständigheter skildrar jag med omsorg i boken. Samtalen i trädgårdsmöblerna av plast likaså.
En av mig där jag springer på myrarna där Northug kutat sedan barnsben.
En som visar våffelsmeten framför ladugården. Hur den tillagas och äts och under vilka yttre och inre omständigheter skildrar jag med omsorg i boken. Samtalen i trädgårdsmöblerna av plast likaså.
fredag 7 januari 2011
Northugs liv imiteras på TV
NRK meddelar att man skall låta en känd person spela Petter Northug under två månader fram till VM: http://www.nrksport.no/langrenn/1.7450873 Personen i fråga skall genomföra samma träningsprogram som Petter och få stöd av Olympiatoppens experter, som tror att formen hos denna ännu icke namngivna person kommer att förbättras avsevärt... Petters egen kommentar är att det är en ganska lätt träningsperiod framöver och att det vore mer utmanande i juli och augusti, men att det är "en morsom idé". På nätet går debattens vågor höga: vem kan det vara? Många skådespelarnamn nämns medan andra menar att det kan vara Petter som spelar sig själv. Andra gissningar är Alexander Rybak, Jens Stoltenberg, Mullah Krekar...
Min egen skidtur idag valde jag att göra på ovallade skidor. Jag åkte på armarna helt enkelt. Tövädrat hade gjort spåren glatta och det gick undan värre. Jag behövde inte göra ett bentag, å andra sidan gick det rätt sakta i uppförsbackarna. I morgon bitti skall jag ut på Lida och åka en litet längre sträcka, och då skall jag lägga på klister så det blir riktig skidåkning.
Idag blev det också klart att jag skall åka skidor i Nordmarka i nästa vecka. Det ser jag fram emot. Mycket bättre spår där än i Stockholm. Vad det beror på skall jag låta vara osagt. I alla fall ett tag till. Jag skall rapportera från turen, den blir på torsdag. Innan dess skall jag besöka Amsterdam tisdag-onsdag, utan skidor.
Läs, eller se, också intervjun med Marit Björgen som sitter hemma i Oslo och tittar på TV medan kompisarna och konkurrenterna kämpar i Tour de Ski, http://www.nrksport.no/langrenn/1.7452246 Man förstår att det rycker i benen. Det blir sista året hon sitter hemma, säger hon. Touren nästa år med Marit i spåret blir en begivenhet!
Min egen skidtur idag valde jag att göra på ovallade skidor. Jag åkte på armarna helt enkelt. Tövädrat hade gjort spåren glatta och det gick undan värre. Jag behövde inte göra ett bentag, å andra sidan gick det rätt sakta i uppförsbackarna. I morgon bitti skall jag ut på Lida och åka en litet längre sträcka, och då skall jag lägga på klister så det blir riktig skidåkning.
Idag blev det också klart att jag skall åka skidor i Nordmarka i nästa vecka. Det ser jag fram emot. Mycket bättre spår där än i Stockholm. Vad det beror på skall jag låta vara osagt. I alla fall ett tag till. Jag skall rapportera från turen, den blir på torsdag. Innan dess skall jag besöka Amsterdam tisdag-onsdag, utan skidor.
Läs, eller se, också intervjun med Marit Björgen som sitter hemma i Oslo och tittar på TV medan kompisarna och konkurrenterna kämpar i Tour de Ski, http://www.nrksport.no/langrenn/1.7452246 Man förstår att det rycker i benen. Det blir sista året hon sitter hemma, säger hon. Touren nästa år med Marit i spåret blir en begivenhet!
torsdag 6 januari 2011
Träningsbilder från Sjusjöen
Jag fortsätter att visa några glimtar från bokarbetet. De här bilderna togs i juni 2010 vid en träningssamling med norska damlandslaget, "kvinner elite", i Sjusjöen utanför Lillehammer. Under en cykeltur bland fäbodvallarna tog vi en paus. Kristin Störmer Steira och jag pustar och dricker. I bakgrunden skymtar Therese Johaug i blå hjälm och Marit Björgen i vit. Det som inte syns på bilden var den allt genomträngande doften av får... Det var en himmelsk dag, en av de märkvärdigaste jag upplevt på många år. Jag blev djupt berörd av den gemenskap och glädje jag upplevde under träningen och har funderat mycket på varför. Först och främst var det väl att alla var så trevliga och sympatiska. Men det var också något mer, något med ett samspel som jag tror finns mellan kroppen och "det sociala" och som jag försöker förstå mig på i boken.
Efter nästan fyra timmars cykling (och en dusch) var jag nog en smula euforisk vid lunchbordet. Om jag minns rätt var det Maiken Falla som höll i kameran. Själv kunde jag åka hem och fira en svensk midsommar och ta hand om träningsvärken efter dagarna i Sjusjöen, men tjejerna i landslaget tog bara några timmars vila innan de stack ut igen på nya träningsturer och fortsatte med det ytterligare dagar. Min respekt för träningen som arbete, man kunde nästan säga som arbetsplats, växte enormt under dessa samlingar. Och det jag beundrade mest var förmågan att kombinera hård, målmedveten ansträngning med social fantasi, samtal och gott humör. Jag började också inse mer och mer att det sociala har stor betydelse för resultatet och att träningens uppläggning -- och ett stimulerande landskap -- bidrar till att göra det möjligt. Bra mat är också viktigt, och som ni ser unnar jag mig en stor våffla som efterrätt till lunch!
Idag, trettondagen, har det snöat igen i Mälardalen. Tjock härlig snö. Kan det bli för mycket?
Efter nästan fyra timmars cykling (och en dusch) var jag nog en smula euforisk vid lunchbordet. Om jag minns rätt var det Maiken Falla som höll i kameran. Själv kunde jag åka hem och fira en svensk midsommar och ta hand om träningsvärken efter dagarna i Sjusjöen, men tjejerna i landslaget tog bara några timmars vila innan de stack ut igen på nya träningsturer och fortsatte med det ytterligare dagar. Min respekt för träningen som arbete, man kunde nästan säga som arbetsplats, växte enormt under dessa samlingar. Och det jag beundrade mest var förmågan att kombinera hård, målmedveten ansträngning med social fantasi, samtal och gott humör. Jag började också inse mer och mer att det sociala har stor betydelse för resultatet och att träningens uppläggning -- och ett stimulerande landskap -- bidrar till att göra det möjligt. Bra mat är också viktigt, och som ni ser unnar jag mig en stor våffla som efterrätt till lunch!
Idag, trettondagen, har det snöat igen i Mälardalen. Tjock härlig snö. Kan det bli för mycket?
Allt är öppet -- ingen vet
Helt förusägbart trycktes fälten ihop i Toblach idag. Jag var litet förvånad över att den stora herrklungan med Bauer, Northug, Manificat och andra inte kunde ta mer på Hellner och Cologna, men samarbetet var inte alltid det bästa. Och Cologna och Hellner gick mycket stabilt. Nu är det ändå match i touren. Cologna borde ha de bästa förutsättningarna, stark som han är även i klassisk åkning, Hellner bör gärna överträffa sig själv på lördag för att ha med slutsegern att göra. Northug verkar heller inte riktigt lika frisk i klassiskt ännu i år, men vem vet, han verkar på uppåtgående och är han pigg kan han ta bonussekunder, det gjorde han i fjol. Jag hade räknat ut Bauer, det kanske var förhastat... Men att Cologna inte skulle vinna verkar osannolikt, det skulle vara om han fick bränna för mycket krut idag.
Italienskorna, sega i prologen, har nu vridit upp reglagen. Dessutom spurtstarka, särskilt Follis. Allt är nu öppet. Det enda som inte verkar möjligt är att en norska skulle vinna. Man kan rent allmänt undra över hur den norska träningsmodellen fungerar i förhållande till det slags tävling som Tour de Ski utgör. Den "lugna långkörningens" filosofi är kanske mer ägnad att ge medaljer i distanslopp. Men Johaug kan bli intressant att följa i klättringen i Val di Fiemme. Har hon grundat med en bra klassisk distans på lördag kan det bli avancemang. Svenskorna verkar klara tempoväxlingar och variation bättre. Både Kalla och Haag har klarat touren utmärkt så här långt.
En sak inser man: omdömen kan inte grundas på enskilda prestationer, utvärdering kan bara ske säsongsvis eller helst över flera år. Inga träd växer till himlen. Allt förändras. Vad gör Cologna i Holmenkollen? Kowalczyk? Ingen vet.
Italienskorna, sega i prologen, har nu vridit upp reglagen. Dessutom spurtstarka, särskilt Follis. Allt är nu öppet. Det enda som inte verkar möjligt är att en norska skulle vinna. Man kan rent allmänt undra över hur den norska träningsmodellen fungerar i förhållande till det slags tävling som Tour de Ski utgör. Den "lugna långkörningens" filosofi är kanske mer ägnad att ge medaljer i distanslopp. Men Johaug kan bli intressant att följa i klättringen i Val di Fiemme. Har hon grundat med en bra klassisk distans på lördag kan det bli avancemang. Svenskorna verkar klara tempoväxlingar och variation bättre. Både Kalla och Haag har klarat touren utmärkt så här långt.
En sak inser man: omdömen kan inte grundas på enskilda prestationer, utvärdering kan bara ske säsongsvis eller helst över flera år. Inga träd växer till himlen. Allt förändras. Vad gör Cologna i Holmenkollen? Kowalczyk? Ingen vet.
onsdag 5 januari 2011
Det är spännande
Töväder i Stockholm, klisterföre, men jag hade inte vallat ordentligt och fick dra mig fram på armarna i stället. Nyttigt som omväxling. Det kommer inspirerande kommentarer på min blogg, både från Sverige och Norge, och läsare finns på många håll i världen (norra halvklotet dominerar, begripligt nog), och jag får infallet att jag borde skriva på något större språk, men det skulle kännas konstigt och undertrycker genast impulsen.
Vad var det jag sa om TdS? Det blir omkastningar. Se hur Kowalczyk körde i diket idag. Och hur Kalla stumnade, det överraskade mig faktiskt mer. Inget vet, det är charmen.
Northug drog upp farten igen och påminde litet mer om sitt egentliga jag, även om herrar Kershaw och Cologna fortsatt visar styrka. Men det är mycket kvar och för varje dag kommer nya överraskningar i trötta ben och armar att ta ut sin rätt. Och det blir jakt. Hellner är stark som en björn. Kershaw, som nog är mest häpen själv över sina märkliga prestationer, lever farligt. Om Northug har en bra dag och får upp vittringen... Och bakom honom finns andra starka. I det riktigt långa loppet kan inte ens Cologna känna sig trygg. Han verkar kanonsäker just nu, men minsta schackning...
De andra norrmännen...ett återkommande ämne. Simen Östensen har plötsligt börjat visa gamla Tour de Ski-takter. Ifjol gick han länge starkt i den långa jaktstarten mot Toblach, men föll igenom. Kanske håller han stilen nu. Spännande vore om det kunde bli litet klungbildning på resan från Cortina.
Vad var det jag sa om TdS? Det blir omkastningar. Se hur Kowalczyk körde i diket idag. Och hur Kalla stumnade, det överraskade mig faktiskt mer. Inget vet, det är charmen.
Northug drog upp farten igen och påminde litet mer om sitt egentliga jag, även om herrar Kershaw och Cologna fortsatt visar styrka. Men det är mycket kvar och för varje dag kommer nya överraskningar i trötta ben och armar att ta ut sin rätt. Och det blir jakt. Hellner är stark som en björn. Kershaw, som nog är mest häpen själv över sina märkliga prestationer, lever farligt. Om Northug har en bra dag och får upp vittringen... Och bakom honom finns andra starka. I det riktigt långa loppet kan inte ens Cologna känna sig trygg. Han verkar kanonsäker just nu, men minsta schackning...
De andra norrmännen...ett återkommande ämne. Simen Östensen har plötsligt börjat visa gamla Tour de Ski-takter. Ifjol gick han länge starkt i den långa jaktstarten mot Toblach, men föll igenom. Kanske håller han stilen nu. Spännande vore om det kunde bli litet klungbildning på resan från Cortina.
tisdag 4 januari 2011
Skidåkning = lidelse/lidenskap = sant
Åkte skidor på Stora Skuggan i går, i illa preparerade spår (och nu är det faktiskt vardag..., annat är det i Oslo...). Men det är fint att vara ute. Jag gick på skidor sammanhängande via Gärdet, elljusspåret vid Kaknästornet, Tessinparken, Storängsbotten, elspåret i Lill Jansskogen, Fiskartorpet (Stockholms tidiga skidmecka med hoppbacke och allt) och Frescati. Idag lät jag skidorna stå och körde istället en timme body pump på gymmet.
Halva Tour de Ski har gått. På min lista för toppstriden bland herrarna stod Legkov, Cologna, Northug, Hellner, med en liten varningsflagga för Johan Olsson. Bland damerna hade jag Kowalczyk, Kalla, Roponen, Saarinen, Haag. Jag trodde Majdic skulle komma i form först fram mot VM, men hon är redan på gång. Jag missade Lahtenmääki och Longa, men också Devon Kershaw (fast håller han in i mål?). Annars finns mina namn ännu hyggligt med, de som sladdar litet är Northug, som jag gissade skulle bli tvåa, finskorna och Haag, som jag emellertid hade som runner up snarare än som topp tre.
Ingen vet ännu hur det går. Detta är en tävling som är utformad så att den kan ge omkastningar in i det sista. I fjol ledde Emil Jönsson efter fyra etapper… Tippat är tippat, och vi får se hur det står på söndag. Men en iakttagelse är väl att tävlingsformen också fungerar utjämnande. Efter fyra tävlingar är fältet mer samlat i tid än det brukar vara efter en enda tremil för männen eller en 15 kilometer för kvinnorna. Det finns så många kompensatoriska inslag inbyggda och så många tillfällen att hämta in förlorad tid, i början av lopp, vid skidbyten, vid och efter spurter. Det finns inte ett enda intervallstartlopp, som omedelbart skulle öka avstånden.
Skidsporten befinner sig i en gigantisk omvandling. Den sker utan nämnvärd debatt, utom i Norge där upphetsningen är våldsam inför alla förändringar som tycks strida mot nationell tradition. Men det finns egentligen ingen internationell offentlighet, utöver FIS. Drivkrafterna är kommersiella och mediala. Förändringstakten är så hög att värderingar och normer svajar. Det är bland annat det som gör att en förnyare som Northug väcker så starka känslor. Han vinner tävlingar på ett ”onorskt” sätt. Han gör snarare som en gång de otäcka italienarna, som ”bara” kunde spurta och bara då kunde slå ”riktiga skidåkare” som Daehlie.
Jag har utvecklat det temat litet djupare i min bok. De senaste veckornas och dagarnas emotionella ståhej kring Northugs person styrker mig ytterligare i att det som pågår är en geologisk förskjutning av skidsportens värdeskala. I andra länder ger den förvisso upphov till en del darrningar, men i Norge framkallar den jordbävningar och moralpanik. Till det intressanta hör att de som ropar högst på moral och sportslighet ibland själva använder ett språkbruk och ett tonläge som kan få en att rodna. Man behöver inte vara socialpsykolog för att inse att här är starka känslor i rörelse. Nationell ära står på spel. Verkligt väsentliga samhällsfrågor ter sig som bosch vid en jämförelse. Att Norge år efter år ligger illa till i de internationella skoljämförelserna, Pisa-undersökningarna, framkallar knappast ett höjt ögonbryn. Men ett snedskär i ett skidspår och huvuden skall rulla. Man tänker på Ryszard Kapuscinskis obetalbara essä "Fotbollskriget".
Vem har sagt att idrott bara är en lek? Undertiteln på min bok har orden ”langrenn som lidenskap/skidåkning som lidelse”. Det blir bara mer och mer sant för varje dag som går, tycks det mig.
måndag 3 januari 2011
Northug -- en fuskare?
Även jag såg hur Petter Northug idag lekte med sina konkurrenter i den branta backen inför tredje spurtpriset i Oberstdorf. En inflammerad debatt har på sedvanligt sätt utbrutit i Norge, http://www.langrenn.com/lite-vakkert.4867303-1743.html Mitt eget intryck var att Northug här gjorde en sak som han gjort många gånger: han utnyttjar sitt övertag i hastighetsökning (där är han mästaren även när hans form sviktar en del i övrigt) till att hålla konkurrenterna bakom sig. Favören för honom själv kan bestridas. Den som åker sick-sack åker ju faktiskt en längre sträcka och måste därför åka fortare än de andra, men vad det framförallt handlar om, tror jag, är hans strävan, såvitt jag förstår grundläggande i hela hans åkstrategi, att aldrig gå hårdare än han måste. Det såg ut på exakt samma sätt när Manificat (tror jag det var) gick upp för att hota honom i Mördarbacken i Falun 2010, också då vid ett spurtpris, och trampade Northug på skidorna. Han blev med fog irriterad och rörde sig bara när Manificat rörde sig, liksom för att säga: gör vad du vill, men jag ligger först och det kan du inte ändra på, för jag är faktiskt snabbare. Så såg det ut nu också. Den som menar att en person ensam kan spärra tre spår har heller ingen enkel argumentering att utföra.
Ändå förstår jag att debatten uppkommer. Den bottnar rimligen i ett oklart regelverk. Men vilket regelverk bör gälla? Tänk short track i skridsko, eller speedway. Vem ifrågasätter att en del av åkningen i sådana sporter går ut på att hålla den position i banan som är mest fördelaktig för att bibehålla ledningen? Alla vet dessutom att positionerandet har en gräns: om du enbart går in för att spärra den som går utanför dig blir du omåkt på insidan (och tvärtom). Nyckeln är att hålla så bra position i banan som du kan för att maximera utsikterna att komma först över mållinjen. Men man får inte hålla ut armarna för att förhindra motståndarna, så som man kan se skidåkare göra ibland i sin desperation. Petter åkte helt enkelt fortare än sina konkurrenter i backen hela tiden. Om man inte får göra det, ja då måste reglerna ändras så att löparen som ligger först får veta vad han kan göra. Bara åka spikrakt framåt? Eller avvika hur många grader? Eller tänk detta: Om den som leder vill gynna den som ligger precis bakom genom att lägga sig framför den som ligger till höger (eller vänster) -- skall det vara tillåtet? Att så att säga byta person att hindra? Man kan höra domaren sucka. Det kan till slut vara enklare att hålla fast vid att den som är först fram vinner så länge man inte fysiskt hindrar de andra.
Som intresserad åskådare undrar man förstås: hur kan det vara så här mycket tjosan just i längd? Jag tolkar det så att dagens längdåkning vuxit fram ur en "intervallstartkultur". Där behövdes nästan inga regler eftersom utslaget fälldes bokstavligen i det långa loppet, inte i ögonblicket. De nya tävlingssituationerna har förändrats men regelverk, kultur och (ett viktigt ord för att förstå debatten) moral har inte förändrats i samma takt. Inte heller banorna har gjort det. Mig förefaller det egentligen orimligt att låta 60 åkare tävla om att komma fram i en passage där det bara ryms tre. Hur fair är det? Förr i världen kunde man ropa "ur spår!" när man ville förbi, men det går inte längre. Är man sjua i början av backen förblir man, mas o menos, sjua när man är uppe. Tänk om man skulle köra sprintlopp med 60 åkare...!? Låt denna bisarra juridik bli signalen till att göra om sportens villkor/regler/arenor. Eller acceptera helt enkelt taktikåkning à la shorttrack, den har också sin charm. Men tänk i alla fall efter först och besluta sedan. Nu vet tydligen varken åkare eller åskådare (eller tävlingsjury) ut eller in. Det är inte fair play att låta enskilda åkare (i detta fall Northug) betala ett slags skampris för den brist på tydlighet som sportens organisation är ansvarig för.
Ändå förstår jag att debatten uppkommer. Den bottnar rimligen i ett oklart regelverk. Men vilket regelverk bör gälla? Tänk short track i skridsko, eller speedway. Vem ifrågasätter att en del av åkningen i sådana sporter går ut på att hålla den position i banan som är mest fördelaktig för att bibehålla ledningen? Alla vet dessutom att positionerandet har en gräns: om du enbart går in för att spärra den som går utanför dig blir du omåkt på insidan (och tvärtom). Nyckeln är att hålla så bra position i banan som du kan för att maximera utsikterna att komma först över mållinjen. Men man får inte hålla ut armarna för att förhindra motståndarna, så som man kan se skidåkare göra ibland i sin desperation. Petter åkte helt enkelt fortare än sina konkurrenter i backen hela tiden. Om man inte får göra det, ja då måste reglerna ändras så att löparen som ligger först får veta vad han kan göra. Bara åka spikrakt framåt? Eller avvika hur många grader? Eller tänk detta: Om den som leder vill gynna den som ligger precis bakom genom att lägga sig framför den som ligger till höger (eller vänster) -- skall det vara tillåtet? Att så att säga byta person att hindra? Man kan höra domaren sucka. Det kan till slut vara enklare att hålla fast vid att den som är först fram vinner så länge man inte fysiskt hindrar de andra.
Som intresserad åskådare undrar man förstås: hur kan det vara så här mycket tjosan just i längd? Jag tolkar det så att dagens längdåkning vuxit fram ur en "intervallstartkultur". Där behövdes nästan inga regler eftersom utslaget fälldes bokstavligen i det långa loppet, inte i ögonblicket. De nya tävlingssituationerna har förändrats men regelverk, kultur och (ett viktigt ord för att förstå debatten) moral har inte förändrats i samma takt. Inte heller banorna har gjort det. Mig förefaller det egentligen orimligt att låta 60 åkare tävla om att komma fram i en passage där det bara ryms tre. Hur fair är det? Förr i världen kunde man ropa "ur spår!" när man ville förbi, men det går inte längre. Är man sjua i början av backen förblir man, mas o menos, sjua när man är uppe. Tänk om man skulle köra sprintlopp med 60 åkare...!? Låt denna bisarra juridik bli signalen till att göra om sportens villkor/regler/arenor. Eller acceptera helt enkelt taktikåkning à la shorttrack, den har också sin charm. Men tänk i alla fall efter först och besluta sedan. Nu vet tydligen varken åkare eller åskådare (eller tävlingsjury) ut eller in. Det är inte fair play att låta enskilda åkare (i detta fall Northug) betala ett slags skampris för den brist på tydlighet som sportens organisation är ansvarig för.
Ska vi ha spåravgifter? Plus mer träningsbilder!
Idag (3 januari) skriver stockholmspolitikern Birgitta Rydberg (FP) på DN Debatt om spåravgifter, http://www.dn.se/debatt/skidsparsavgifter-hotar-allemansratten-och-halsan. Hon frågar om inte det finns en risk för folkhälsan om man börjar ta ut avgifter för skidåkning. Hon befarar att allemansrätten urholkas. Jag delar hennes oro. Vi bör så långt möjligt slå vakt om möjligheterna till ett fritt, frivilligt och medborgerligt baserat friluftsliv. Men hon borde ha tillagt att detta kräver att vi också behöver frivilligt och ideellt arbete med att hålla spår och banor öppna. Frågan är förstås inte enkel, infrastruktur kostar. Men värdet av lagstadgad frihet att röra sig i markerna är så stort att det bör få överskrida andra hänsyn. Och det finns många former att ta betalt utan att kräva det för dem som motionerar -- vilket forskning visar är det entydigt bästa för folkhälsan och för att hålla hälsovårdens kostnader nere. Spåravgifter är ur detta perspektiv ännu dummare än förslaget från en centerpartist i Uppsala att beskatta överviktiga (!). Medger lagstiftaren avgifter för åkning i skidspår i fri natur är det som om man tillåter beskattning av dem som vill gå ner i vikt...
Jag har lovat fler träningsbilder från arbetet med Kroppens geni. Bilden nedanför togs efter en träning med norska herrlandslaget i Meråker i början av augusti. Jag ler visserligen och har det rätt bra med min proteindricka i näven men bara en halvtimme tidigare hade jag varit komplett utmattad och tömd på alla reserver efter timmar av myrlöpning. Att skildra träning och vad den gör med kroppen och medvetandet och även med den sociala gemenskapen tillhör det som jag tycker varit mest överraskande i bokarbetet. Även elitåkare som tränar två gånger varje dag njuter uppenbarligen av att ha genomfört sin "ökt", från vänster: Kristian Tettli Rennemo, Martin Johnsrud Sundby, jag (som dock inte tillhör gruppen elitåkare...), Petter Northug, sittande Eldar Rönning. Av dessa kommer Kristian, Petter och Eldar alla från en triangel på några få mil kring Trondheimsfjorden, Martin kommer från Oslo-klubben Fossum. Längst till höger en skymt av gamle teknikräven Steinar Mundal från Drammen.
Jag har lovat fler träningsbilder från arbetet med Kroppens geni. Bilden nedanför togs efter en träning med norska herrlandslaget i Meråker i början av augusti. Jag ler visserligen och har det rätt bra med min proteindricka i näven men bara en halvtimme tidigare hade jag varit komplett utmattad och tömd på alla reserver efter timmar av myrlöpning. Att skildra träning och vad den gör med kroppen och medvetandet och även med den sociala gemenskapen tillhör det som jag tycker varit mest överraskande i bokarbetet. Även elitåkare som tränar två gånger varje dag njuter uppenbarligen av att ha genomfört sin "ökt", från vänster: Kristian Tettli Rennemo, Martin Johnsrud Sundby, jag (som dock inte tillhör gruppen elitåkare...), Petter Northug, sittande Eldar Rönning. Av dessa kommer Kristian, Petter och Eldar alla från en triangel på några få mil kring Trondheimsfjorden, Martin kommer från Oslo-klubben Fossum. Längst till höger en skymt av gamle teknikräven Steinar Mundal från Drammen.
söndag 2 januari 2011
Träningsbilder
Sprint är kanske inte min cup of tea, men jag ser ändå fram mot dagens tävlingar i Oberstdorf. Viktiga bonussekunder står på spel. Jag återkommer med mina intryck senare under dagen. Jag tänkte också lägga ut några träningsbilder från det gångna årets bokarbete.
Dagens Nyheter publicerar idag ett utdrag ur Kroppens geni. Utdraget är en sammansättning av textdelar som finns i flera olika avsnitt av boken. Fina bilder också. Om reportaget läggs ut på webben så meddelar jag förstås länken. Eftersom många har frågat om min medverkan i Skavlan häromveckan ger jag länken till det inslaget här: http://svtplay.se/v/2272489/skavlan/del_12_av_12
Den här bilden togs i Meråker nära Storlien under en samling med de norska landslagen i början av augusti 2010. Det är betydligt brantare än det ser ut och dessa åkare i U 23-landslagen kör vad som på norska kallas elghufs, skidgång på svenska. Sex drag om sex minuter i varje, makalöst krävande.
Här är vi ute på myrlöpning. Jag tror den vita tröjan till vänster sitter på Simen Östensen och det svarta dryckesbältet tillhör Martin Johnsrud Sundby. Jag deltog i myrlöpning på fjället tre dagar i rad.
Nedanför tar jag en paus när jag någon vecka senare springer i Petter Northugs hemmaterräng i skogarna ovanför Framverran nordväst om Trondheimsfjorden. John Northug höll i kameran. Det var vild och hög terräng med myrar, berg och tjärnar omväxlande med körvägar och stigar. Ändå med Atlanten bakom nästa bergsrygg.
Sprinten i Oberstdorf konsoliderade ledningen för Cologna och Kowalczyk. Legkov ser inte riktigt ut som den vinnare jag trodde han hade chanser att bli. Majdic kommer starkt. Nu är det snart skatespecialisternas tur att ta för sig: Kalla, Hellner, Northug. Mycket kan hända, men den som nu sätter sina slantar på Bauer skulle jag vilja se. Väldigt kul att se Kershaws framfart idag, Kanadavän som jag är.
Dagens Nyheter publicerar idag ett utdrag ur Kroppens geni. Utdraget är en sammansättning av textdelar som finns i flera olika avsnitt av boken. Fina bilder också. Om reportaget läggs ut på webben så meddelar jag förstås länken. Eftersom många har frågat om min medverkan i Skavlan häromveckan ger jag länken till det inslaget här: http://svtplay.se/v/2272489/skavlan/del_12_av_12
Nedanför tar jag en paus när jag någon vecka senare springer i Petter Northugs hemmaterräng i skogarna ovanför Framverran nordväst om Trondheimsfjorden. John Northug höll i kameran. Det var vild och hög terräng med myrar, berg och tjärnar omväxlande med körvägar och stigar. Ändå med Atlanten bakom nästa bergsrygg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)