Northug -- en fuskare?

Även jag såg hur Petter Northug idag lekte med sina konkurrenter i den branta backen inför tredje spurtpriset i Oberstdorf. En inflammerad debatt har på sedvanligt sätt utbrutit i Norge, http://www.langrenn.com/lite-vakkert.4867303-1743.html Mitt eget intryck var att Northug här gjorde en sak som han gjort många gånger: han utnyttjar sitt övertag i hastighetsökning (där är han mästaren även när hans form sviktar en del i övrigt) till att hålla konkurrenterna bakom sig. Favören för honom själv kan bestridas. Den som åker sick-sack åker ju faktiskt en längre sträcka och måste därför åka fortare än de andra, men vad det framförallt handlar om, tror jag, är hans strävan, såvitt jag förstår grundläggande i hela hans åkstrategi, att aldrig gå hårdare än han måste. Det såg ut på exakt samma sätt när Manificat (tror jag det var) gick upp för att hota honom i Mördarbacken i Falun 2010, också då vid ett spurtpris, och trampade Northug på skidorna. Han blev med fog irriterad och rörde sig bara när Manificat rörde sig, liksom för att säga: gör vad du vill, men jag ligger först och det kan du inte ändra på, för jag är faktiskt snabbare. Så såg det ut nu också. Den som menar att en person ensam kan spärra tre spår har heller ingen enkel argumentering att utföra.

Ändå förstår jag att debatten uppkommer. Den bottnar rimligen i ett oklart regelverk. Men vilket regelverk bör gälla? Tänk short track i skridsko, eller speedway. Vem ifrågasätter att en del av åkningen i sådana sporter går ut på att hålla den position i banan som är mest fördelaktig för att bibehålla ledningen? Alla vet dessutom att positionerandet har en gräns: om du enbart går in för att spärra den som går utanför dig blir du omåkt på insidan (och tvärtom). Nyckeln är att hålla så bra position i banan som du kan för att maximera utsikterna att komma först över mållinjen. Men man får inte hålla ut armarna för att förhindra motståndarna, så som man kan se skidåkare göra ibland i sin desperation. Petter åkte helt enkelt fortare än sina konkurrenter i backen hela tiden. Om man inte får göra det, ja då måste reglerna ändras så att löparen som ligger först får veta vad han kan göra. Bara åka spikrakt framåt? Eller avvika hur många grader? Eller tänk detta: Om den som leder vill gynna den som ligger precis bakom genom att lägga sig framför den som ligger till höger (eller vänster) -- skall det vara tillåtet? Att så att säga byta person att hindra? Man kan höra domaren sucka. Det kan till slut vara enklare att hålla fast vid att den som är först fram vinner så länge man inte fysiskt hindrar de andra.

Som intresserad åskådare undrar man förstås: hur kan det vara så här mycket tjosan just i längd? Jag tolkar det så att dagens längdåkning vuxit fram ur en "intervallstartkultur". Där behövdes nästan inga regler eftersom utslaget fälldes bokstavligen i det långa loppet, inte i ögonblicket. De nya tävlingssituationerna har förändrats men regelverk, kultur och (ett viktigt ord för att förstå debatten) moral har inte förändrats i samma takt. Inte heller banorna har gjort det. Mig förefaller det egentligen orimligt att låta 60 åkare tävla om att komma fram i en passage där det bara ryms tre. Hur fair är det? Förr i världen kunde man ropa "ur spår!" när man ville förbi, men det går inte längre. Är man sjua i början av backen förblir man, mas o menos, sjua när man är uppe. Tänk om man skulle köra sprintlopp med 60 åkare...!?  Låt denna bisarra juridik bli signalen till att göra om sportens villkor/regler/arenor. Eller acceptera helt enkelt taktikåkning à la shorttrack, den har också sin charm. Men tänk i alla fall efter först och besluta sedan. Nu vet tydligen varken åkare eller åskådare (eller tävlingsjury) ut eller in. Det är inte fair play att låta enskilda åkare (i detta fall Northug) betala ett slags skampris för den brist på tydlighet som sportens organisation är ansvarig för.