Populära inlägg

fredag 31 december 2010

Tour de Ski -- Kowalczyk övertygar, Petuchov överraskar

Det som förvånade mig i dagens TdS-prolog för damerna var italienskornas bleka framträdande. Men jag tror de repar sig. Rupil skall bli intressant att följa. Som väntat var Kowalczyk stark och hon vann loppet på sin typiska järnvilja de sista trehundra meterna. Finskorna var också förväntat bra. Kalla var också i glänsande form och demonstrerade styrka efter några svajiga tävlingar. Jag tror också Astrid Uhrenholdt-Jacobsen är glad idag. En tredjeplats är mer än vad hon kunnat räkna med. Hon kan bli farlig i touren som helhet, men jag tror inte att hon vinner den. Men allt är möjligt.  

Herrarnas prolog följde i stort sett manus, med sprintryssen Petuchov som undantag. Han klämde sig in som tvåa mellan Hellner och Northug. I övrigt är ju allt ett enda getingbo där Bauer, Cologna och de flesta andra finns med tillräckligt högt upp för att kunna ha med slutstriden att göra (i det sammanhanget räknar vi inte med Petuchov). Italienaren Frasnelli på fjärde plats (tror jag det blev till slut) är den andra stora överraskningen, bland annars ganska beskedligt presterande landsmän. Fransmännen visade gott gry, liksom flera norrmän, men andra svenskar än Hellner hamnade på tillbakadragna positioner. Vi kan se fram mot mycket intressanta Tour de Ski-dagar.

Min egen skidtur idag blev mycket behaglig. Åkte den första halvmilen med Lydia, 11, och tog sedan en timme med ganska hyggligt tempo. Det ryggont jag kände häromkvällen var nu i stort sett borta, kanske för att jag värmde upp bra (slarva aldrig med uppvärmningen...). Solen lyste över oss, en frisk nordlig bris nöp litet i kinderna och livade andarna och det var på det hela taget en fröjd att vara ute även på årets sista dag.

Gott nytt skidår!

torsdag 30 december 2010

Rognes

I morgon börjar Tour de Ski men i avvaktan på det tänkte jag att jag skulle visa några första bilder från arbetet med boken som tog mig till många platser i Sverige och Norge. En av dessa platser var förstås Rognes, Marit Björgens uppväxtort, en fantastisk by i Gaulas dalgång. Här ser vi Idar Terje Belsvik, Marits förste tränare och idag vallningskille åt landslaget i nordisk kombination. Idar visar hur det gick till när Marit och hennes träningskompisar körde rullskidintervaller uppför den långa backen mellan Troöyen och Buset, en backe som sedan förstås fick heta Björgen-backen.  Idar är den hjälpsammaste människa man kan tänka sig och man bör tänka också på honom när man funderar över varför Marit Björgen kunnat bli en så enastående skidlöpare. Han fanns vid hennes sida från det hon var nio år och fram till det hon var junior, i nästan ett årtionde, vallade, peppade, körde, höll dricka, tog tid, sekunderade. Och tröstade, när det behövdes.


Så här ljuvlig är utsikten i juli från den sidan av Gaula där Björgens släktgård ligger, högt uppe inunder fjället.

På bilden nedanför vilar ett av många små söta lammen som hoppade omkring överallt i backarna. Det här såg jag en kväll när jag sprungit på myrarna ovanför Rognes. Jag var trött av ansträngningen men också väldigt förnöjd (för att nu använda ett av de ord Marit ofta använder i segerintervjuer). Jag upplevde en märklig frid i det lilla samhället, förstärkt av laxfiskarna som stod nere i älven och värdigt förde sina långa flugspön över vattnet. Det finns en känsla av långsam tid i Rognes med den framflytande älven inramad av de väldiga bergen. Men där finns också en händelsernas historia, med återkommande häftiga översvämningar och med det väpnade motståndet mot den tyska ockupationen, då fäbodvallarna, sätrarna, tjänade som tillflyktsort.
Mer bilder från andra platser kommer vad det lider.

 Dagens skidnyhet är samlingen av Youtube-klipp med några av Petter Northugs häftigaste ögonblick i karriären. Vill man se vild skidåkning ska man klicka på: http://www.youtube.com/watch?v=6nzjcDHvm2U&feature=player_embedded

onsdag 29 december 2010

Tour de Ski

Tour de Ski blir spännande i år. För kvinnorna är allt öppet, i Björgens frånvaro. Vi får se vilka som kommer till start. Jag tror på Kowalczyk. Hon är seg och envis. Men det finns flera som kan utmana: Roponen, Saarinen, Kalla, Haag. Just Haag är en särskilt intressant åkare med tanke på de varierande kraven i TdS. Therese Johaug är skarp på distans men för svag i sprint för att kunna hävda sig, men jag låter mig gärna överraskas...
Bland männen tror jag på Legkov, allround och rätt snabb. Men han har varit i bra form i november och december och frågan är hur länge han orkar. Cologna är alltid bra, men är han snabb nog i de många spurterna? Min intuition säger mig att Northug blir tvåa än en gång, men bra vore ju om han vann så att den egendomliga jakten på honom i Norge kunde tystna ett slag och norrmännen till fullo uppskatta att de äger världens märkvärdigaste skidstjärna på herrsidan. Malgré tout. Bland svenskarna har Hellner goda chanser liksom Johan Ohlsson, även om hans sprintegenskaper reser frågetecken. Bauer? Jag tror inte. Gammal är inte alltid äldst.
Själv skall jag följa tävlingarna på teve. Mellan varven kan jag åka själv på färsk fin stockholmssnö. Jag kommer att ge kommentarer här på bloggen. Inte för att så mycket behöver tilläggas. Både NRK och SVT har lysande team i kommentatorsbåsen: Jann Post och Torgeir Björn respektive Jacob Hård och Anders Blomquist. Efter att under det här året ha intervjuat både Post och Björn för Kroppens geni kan jag säga att allt det skidkunnande som behövs finns på plats, inklusive egen tävlingserfarenhet. Och efter att i flera år ha lyssnat på den svenska duon har jag erfarit samma sak där.
Jag minns särskilt samtalet med Torgeir Björn en snöig, grå oktobersöndag på drygt 2000 meters höjd i Val Senales, Italien. Hans berättelse började i det studentrum i Oslo som han delade med Vegard Ulvang. Vegard skulle bli läkare, själv skulle han bli advokat. Men studierna underordnades längdåkningen för dem båda. Och istället, efter åratal av tävling och träning och med varsitt välsmort munläder, hamnade de i skidcirkusens toppositioner, som kloka talesmän och ansvarsfulla analytiker. Det är bland annat av sådana skäl som man vill ge en bok titeln ”Kroppens geni”. Det självupplevda går utanpå allt. Det är som att lyssna till Stig Strand om utförsåkning. Man kan inte i ord komma närmare en praktik. Förtroendet är helt enkelt gränslöst. För detta är en tv-licens mycket billig.

tisdag 28 december 2010

Myrlöpning

Sista dagen i Åsele för den här julen. Jag tänker på Enar Josefsson från Tegelträsk, byn ned mot Ångermanlandsgränsen. Åseles stora stjärna som tog medaljer i VM och OS, och i SM med klubbar som Skellefteå SK och Östersunds SK. Han växte upp som äldsta pojken i en barnaskara på sju. Pappan var sjuklig, man levde under knappa materiella villkor och som pojke fick Enar bidra genom skogsarbete på vintern. Där, och på skidfärderna till hygget, grundlades styrkan. Han debuterade först som 28-åring 1944 och visade sig vara en onaturlig talang. Handlaren Sture Rådström, som också var aktiv i idrottsklubben, tog sig an honom, följde honom till tävlingar och lät honom få en viss förtjänst från gårdfarihandel. Den bedrevs så att Enar Josefsson sprang i skogarna mellan små byar och enstakaställen med ett orderblock från Sture Rådströms sport- och järnaffär i bakfickan där kunderna kunde teckna sig för leveranser.
Den bästa löpningen gick på myrarna. För att få en ännu större ansträngning band han sandsäckar vid underbenen. På vintern pulsade han i djupsnö. Han förkroppsligade den gamla sortens skidlöpare, som bokstavligen uppstod ur skogsarbetets och byboendets grundvillkor. Hans syster Hedda Fahlgren lever ännu i Åsele och minns sin 14 år äldre bror, hur han kunde byta om efter en lång dag i timmerskogen och springa på myrarna. Hon minns också att hon själv och många av de andra syskonen inte ens hade skidor. Skidåkare var de som behövde skidor, alltså huggarna. Att åka för nöjes skull var inte aktuellt. Allt handlade om arbete. Inte ens den som ville kunde alltid. ”Jag tiggde skidor av Enar. Men fick inga, han var snål.” Vad det betydde för flickornas skidåkning kan man lätt förstå. Skidåkning för kvinnor har därför, tror jag, en annan social historia än den för män. Skidåkande kvinnor kom i början gärna från högre sociala skikt och oftare från städerna, de löpte heller knappast så mycket på myrarna. Men detta, liksom så många andra skidämnen återstår ännu att utreda.
Enar var bra, men ensam. På samma sätt som de flesta svenska myrlöpande och skogshuggande åkare var ensamma. Det var också därför han bytte klubb. Åsele var för litet när träningen skulle drivas mer professionellt.
Jag hade tänkt skriva om Enar i Kroppens geni. Han skulle ha fått förkroppsliga en manlig svensk skidåkartyp. Istället skrev jag desto mer om Hölonda, den typ av trakt där de norska motsvarigheterna fanns. Också där for Magnar Estenstad och Sigurd Sunnset och andra storåkare på skidor till skogen. Men i Tröndelag var man fler, man bodde närmare. Miljön var tätare. Man kunde ha många lag i byalagsstafetten. Skidåkningens lokala prestige, som var stor också i Åsele, var ännu större i Hölonda. Sedan kom Oddvar Brå och fortsatte löpa på myrarna och traditionen har aldrig helt gett vika, på senare tid har den fått en renässans. Björgen och Northug, nu Tröndelags främsta åkare, löper på myrarna. I Åsele hade traditionen nästan förlorat sin makt redan på 1970-talet när jag tränade som mest. Jag sprang i elljusspår, på stigar, körvägar. När vi hörde berättelserna om Enar så var det med en känsla av att det var evigheter sedan: ”Tänk, så gjorde man då.” Myrlöpning är historia, en gammal finsk idé för folk utan elljusspår och med så tunna skosulor att de inte kunde springa på väg.
Det är ingen naturlag som säger att myrlöpning är det enda som fungerar. Men i Norge, det främsta skidlandet, tror man det. Och den ende i Åsele som nått den absoluta toppen praktiserade det dagligen. Med sandsäckar kring benen. Enars egen innovation. Något att införa på skidgymnasierna?

måndag 27 december 2010

Så går det i VM, 30 och 50 km

Dags att tippa färdigt Oslo-VM.
Langrenn 30 km, fellesstart, friteknikk – kvinner
1.    Björgen, 2. Steira, 3. Kalla, 4. Kowalczyk, 5. Roponen, 6. Rupil
Steira har stor kapacitet men har bara sällan lyckats omvandla den till medaljer. Nu tror jag hennes stund är inne. Hon vill inte möta Kowalczyk i en spurt, men jag tror att hon och Björgen kommer att åka ifrån polskan och även svenska Kalla. Kanske kan Kalla ta medalj. Italienskorna brukar ha någon högt upp, detta VM kan Silvia Rupil få sitt genombrott, hon vann italienska mästerskapen i jaktstart 10 km idag. Och bland finskorna håller jag den här gången på Roponen. Anna Haag är runner up, liksom Schevtjenko, ukrainskan som jag tror mycket på.
Langrenn 50 km, fellesstart, friteknikk – menn
  1. Northug, 2. Piller Cottrer, 3. Södergren, 4. Manificat, 5. Hellner, 6. Legkov
Södergren är en slow starter men har gått bra i Holmenkollens femmil förr. Han kan rentav vinna om allt stämmer. Piller Cottrer är bra (minst) en gång per år, det kan bli just på VM:s femmil. Alla dessa sex kan vinna, men Northug har de bästa samlade chanserna: han tål hög fart och har den extra favören av bästa odds vid spurt. Som vanligt, kanske man kan tillägga. De andra måste försöka åka ifrån honom, men det är lättare sagt än gjort, särskilt på en femmil där tidiga utbrytningsförsök kan bli mycket dyra i längden. Jag hade gärna velat ha Teichmann med men jag befarar att han denna säsong kommer att vara utanför vår radar för det mesta. Jag hoppas att jag har fel.
Nu är allt färdigtippat. Som sagt, utmana mig gärna. Poängsystemet finns i min blogg för 24 december.
I spåret idag mötte jag kämpen Tore Nilsson, som berättade att Åsele kommun gör spårpreparering. Men han och Ulf Matsson gör också mycket, precis som jag skrev häromdagen, särskilt i barmarksarbetena och den tidiga snösäongen. Så blev det preciserat. Det håller på att bli kallare igen, men jag hoppas att det fina föret står sig i morgon också. Jag har insett att jag har för långa stavar för kuperad terräng. Måste ha ett par som funkar för tung klassisk åkning, kanske 147,5 cm. 
Snart börjar Tour de Ski, med litet tydligare signaler om vart formvindarna blåser i år.   

söndag 26 december 2010

Tar städerna över?

För en dryg vecka sedan åktes anrika Tannbergsloppet i Lycksele. I Lycksele har det funnits många förnämliga skidåkare, från bröderna Lindgren på 1930-talet till Görel Partapuoli på 1970-talet. Tannbergsloppet samlade förut stora skaror ungdomar och senioreliten var på plats. Nu startar en handfull i varje åldersklass; damklassen hade två (!) startande på fem kilometer. Åkarna är nästan bara lokala.
Idag har man åkt Åsenrennet i Nannestad, Akershus. Fossum och Heming – klubbar från Oslos socialt väletablerade västra förorter – vann dubbelt i seniorklasserna genom Tord Asle Gjerdalen och  Astrid Uhrenholdt Jacobsen. Det var hög nivå på tävlingarna med flera landslagslöpare utöver dessa två. Men vad som framförallt skiljer Åsenrennet från Tannbergsloppet är mängden åkare. Totalt kom närmare 600 till start i Nannestad, inte långt från Oslo, tio gånger så många som i Lycksele.
Skidor kan inte bedrivas utan människor. Västerbotten var en gång ett framstående skidlän. Det är det inte längre. Enstaka löpare kan naturligtvis komma fram, men den gamla kulturen finns inte längre eftersom mindre byar och samhällen förtvinar. Det var en oavsiktlig effekt av strukturomvandlingen som gjorde arbetskraften överflödig i det stora inlandet. Hoppet finns nu i städerna. Umeå, starkt redan på Martin Lundströms (dock från Norsjö) och Assar Rönnlunds (Botsmark) tid, blir relativt sett bara viktigare. Härifrån kom Per Elofsson. Som universitetsstad kan man rekrytera talanger, men Östersund tycks ha vunnit den matchen, trots att Umeås utbildningsbredd är mycket större. Nästan hela Sveriges ”längdkluster” finns nu i en enda stad. Begripligt. Men är det bra?
Tankar som dessa kom upp när jag i dag fick några skidmil i Åseles spår. Från Åsele kom en gång skidlöpare i hygglig mängd även om få nådde den absoluta toppen. Fast Enar Josefsson tog dubbla VM-silver 1950, stafettbrons i OS 1952 och vann Skidspelen. Denna annandag var de fina spåren i Åsele nästan öde. Mobiliseringen i de större centra avgör mer och mer. Norge har bättre förutsättningar, en befolkning som ännu balanserar stad och landsbygd bättre, och goda skidförhållanden kring de flesta större städer. Man har konkurrens mellan flera centra, främst i Tröndelag, Osloregionen och Lillehammer. Detta är strukturfrågor som inte är lätta för ett skidförbund att rå på. Men är man intresserad av resultat på lång sikt kan man inte undgå att förhålla sig till dem.  

lördag 25 december 2010

Intervallträning, än en gång

Idag var det bara 14 minus, så jag kunde äntligen ta några rundor i spåret. I stort sett samma spår där Odd Martinsen och Johs Harviken gick ett showrenn 1974. De flöt som i en supraledare uppför den branta långbacken, minns jag. Själv åkte jag i juniorklassen. Det är Ulf Mattsson och Tore Nilsson som kör upp spåren, ett viktigt frivilligarbete i ett litet samhälle där kommunens resurser måste läggas på skolan och de äldre.
På den utmärkta langrenn.com läser jag att de norska träningsdebatterna går vidare. Hur hårt skall man köra intervallerna, är frågan. Räcker tröskelträning i zon 3? Bör man upp på 4 eller 5? Hur ofta? http://www.langrenn.com/-terskeltrening-viktigst.4865036-1743.html
Åsikter böljar. Känslor svallar. Så brukar det vara i frågor där säker kunskap är svår att nå. I Kroppens geni försöker jag tolka träningsdebatterna i ett större träningshistoriskt perspektiv. Jag tycker att man kan se gamla mönster som återkommer med lätta variationer och att det varit så i årtionden, men också med gradvisa förskjutningar som ofta kommer från ny forskning. En annan iakttagelse är att detta är en stor upptagenhet i Norge, där det också verkar finnas en särskild ”langrennsfilosofi”, låt vara omstridd. I Sverige debatteras träningsmetoderna inte alls lika intensivt, och en svensk gemensam ”filosofi” har jag inte lyckats finna. Men berätta gärna om ni känner till någon.
Igår tippade jag jaktstarterna och damernas 10 km klassiskt i Oslo-VM 2011 och presenterade även mitt egenhändigt skapade poängsystem för jämförelser. Idag tippar jag herrarnas 15 km klassiskt:   
  1. Cologna, 2. Legkov, 3. Gaillard,  4. Northug, 5. Bauer, 6. Rönning
Svårtippat här också. Man kunde förordat Martin Johnsrud Sundby framför Eldar Rönning. Och skall Bauer hålla den här säsongen? Gaillard är en ren chansning, på intuition, ungefär som när man satsar på nummer vid rouletten. Är Northug i form skall han vara bland de sex, kanske på pallen, men herregud, han blir väl fyra någon gång han också… Daniel Rickardsson hade det varit frestande att ta med, eller Johan Ohlsson, men jag tror helt enkelt inte att de fixar det -- men hoppas att jag har fel, någon av de två förtjänar en VM-medalj. Troligen kan man tippa bättre efter Tour de Ski, men just därför gör jag det nu. Jag hade Jauhojärvi på jaktstarten, men kanske hade han passat bättre här?

fredag 24 december 2010

Så här går det i VM

Julafton. Minus 34. Ännu en dag utan skidor. Jag tänkte att jag kunde ägna tiden åt att tippa hur det går i VM. Det blir ju publicerat här på bloggen och går att kontrollera efteråt. Jag tar några grenar nu, så kanske jag kan återkomma senare med mer.
Langrenn 15 km jaktstart - kvinner
  1. Kowalczyk,  2.  Majdic,  3. Björgen, 4. Saarinen, 5. Haag, 6. Skofterud.
Egentligen tror jag förstås att Marit Björgen vinner (det måste väl varje förnuftig människa göra), men jag resonerar så här: erfarenheten säger att ingen vinner allt i ett VM, så en förståndig tippare måste utdela förluster också till den givna segraren. Detta lopp kan Björgen förlora eftersom särskilt Kowalczyk är så rysligt envis och så duktig spurtare. Även Majdic kommer tillbaka efter rutten försäsongsform. Kalla är för svag spurtare för att vinna och i kombination tror jag mer på Haag. Skofterud runner up: stark i fristil och verkar gå mot en av sina bästa säsonger.
Langrenn 30 km jaktstart – menn
  1. Northug, 2. Manificat, 3. Cologna, 4. Hellner, 5. Olsson, 6. Jauhojärvi/di Centa.
Det blir mycket nerver för Northug, men är han i form tror jag inte att han kommer att ge sig lätt på denna favoritdistans. Ingen stav kommer att gå sönder och han kommer att spruta adrenalin. Manificat tror jag tillhör världens fem bästa de närmaste åren. Svenskarna är i grunden bra men saknar ofta det sista lilla. Varför ingen ryss? De håller inte genom hela säsongen och de brukar inte ta många medaljer på distanslopp. Om ett par år kanske Belov kan ta titlar.
Langrenn 10 km individuell, klassisk - kvinner
  1. Björgen, 2. Johaug, 3. Longa, 4. Kowalczyk, 5. Saarinen, 6. Follis
Björgen kommer att åka ifrån alla, ännu mer om hon inte vunnit jaktstarten… Johaug kommer att flyga uppför de branta backarna i Holmenkollen. Allt annat är svårtippat. Kanske skulle jag ha med Steira, men jag tror hon klarar de längre distanserna bäst.
Jag tänker värdera min tippning så att rätt namn och position ger 6 poäng och sedan avtagande så att rätt namn men fel position ger avdrag med 1 poäng per avstånd i position. Maximala antalet poäng blir således 36. Jag skulle betrakta ett resultat över 10 poäng per gren som ok, över 15 som bra, över 20 som utmärkt och över 25 som nästan otroligt. Jag lovar att redovisa resultaten när tävlingarna hållits. Sätt gärna upp din egen tippning och tävla med mig!
Nu har temperaturen stigit till -32, så jag tar en julpromenad innan Kalle Ankas julparad på TV. Jag måste röra på mig, är ju anmäld till Birkebeinern i slutet av mars, 55 kilometer…
God Jul på er alla skidvänner!

torsdag 23 december 2010

Northug -- den ödmjuke?

Vaknade till minus 33 i morse. Ingen tanke på skidor. Man får nöja sig med promenader. Himlen är rosa mot söder och den skall vara det nästan hela dagen innan den snart blir svart igen.
Åsele ligger på nästan exakt samma breddgrad som Framverran, Northugs hemby. Dagarna är lika långa, eller korta. Men klimatet är annorlunda. Här är det mer ryskt. Där är det mer atlantiskt, sällan minus 33, färre träningsavbrott. Men kanske regnar det mer under vintern. Vi hade nästan aldrig tö efter nyår, någon enstaka till fettisdag kanske. Klister var sällsynt. Det är nog annorlunda i Framverran.
Jag skildrar Framverran i Kroppens geni. En underbar sluttning mot fjorden där man kunde stå på tunet nyårsnatten och se fyrverkerierna i Steinkjer en mil bort mot öster. Kanske en idealisk plats att bli skidåkare på. Så glest att man måste åka skidor till skolan, och nästan ingenting att göra på fritiden, utom att åka skidor förstås. Också en samstämmig bild av Petter Northug som en fin kille. Läser man intervjuer med honom från tonåren lägger man märke till hans ödmjukhet. Aldrig något skryt, ständigt ett gott ord för andra. Sedan blir han bäst av alla. Vintern 2006, när han sidsteppas inför Turin-OS, kan man se hur medierna börjar omvandlingen: till vilden, krigaren, busen, den storkäftade. När man är nära honom kan man knappt förstå hur det är möjligt. Han är lugnet själv, yttrar sig diplomatiskt och omtänksamt, oftast med ett gott ord för andra. Är han stor i käften är det skämt och med glimten i ögat (vilket medier ofta väljer att bortse från).
All mediedramaturgi bygger på konflikt. Finns inte konflikten måste den uppfinnas. Därför kommer vi att fortsätta att uppleva Northug i ständigt nya konflikter, fler och större än de egentligen är. Det är själva definitionen på en stjärna. Den döljer sanningen. Man tänker på det gamla ordet: Ecce homo. Se människan. Pontius Pilatus ord till den hånande hopen när han framvisar den törnkrönte Kristus inför korsfästelsen. Ibland tänker jag på Northug så: som frälsaren/upprorsmakaren. Samtidigt hyllad och hatad. Men som människa stilla, mild och med få och enkla ord: följ mig. Den som lever genom sina handlingar. Ungefär som föregångaren från Nasaret, bibelns Framverran. Som fick Jerusalem och Rom att rista i sina grundvalar.

onsdag 22 december 2010

Skidor i Stockholm

I gamla tider var det vanligt med skidåkning i Stockholm. En av de verkliga entusiasterna var Carl Svedelius, rektor för Norra Real, en skola som satte en ära i att prestera bra i idrott. Svedelius främjade skolidrott, nordiskt samarbete och låg bakom skolungdomens fjällfärder under mellankrigstiden och därmed indirekt det moderna sportlovet. Det är nu länge sedan. Årtionden av varma vintrar har gjort längd i huvudstaden exotiskt. Nu är det annorlunda, nästan som i Oslo. Överallt människor som bär skidor, ofta nyinköpta, mellan höga snövallar på väg till något elljusspår eller en tunnelbanestation för vidare transport till Nackareservatet, Stora Skuggan eller något annat skidområde.

Själv åker jag dagligdags på Gärdet. Där är man aldrig ensam. Folk i alla åldrar och stilar rör sig runt trekilometersslingan. Det är mitt i huvudstaden, ändå är allt stilla och  liksom fjärran. På kvällarna cirklar jag på Gärdets stora flak av mörker men runtomkring står den stora stadens krans av ljus och modernistiska fasasder och kyrkspiror, och Lindros mäktiga kaknästorn som en ruvande augur mot öster. Jag minns den första testbilden från TV i min barndom: den stiliserade stockholmssilhuetten med trekronan och stadshuset i nyanser av grått. Från Lapplands snö och skogar kunde man bara fantisera om vad staden innebar, med nytt radiohus, nålfiltmattor och, efterhand, Televinken. Nu går mitt eget skidspår mitt inne i alltsammans,som ett slags centralnav i en gutenbergsk galax av medier, brus och signaler. Ett varv av lugn, som man kan upprepa tills man är trött, därmed vederkvickt.

Det blir aldrig som i Oslo, förstås. Vi får aldrig Nordmarkas berg och aldrig Kobberhaughyttas charm och utsikt. Men ändå.

Nu väntar jul i Lappland, mina gamla hemmaspår skall åter uppsökas. Jag är anmäld till Birkebeinern 19 mars och måste åka på. När jag skriver dessa ord från min X2000-stol tittar jag i gryningen in bland Gästriklands tallar där snön ligger metertjock och inbjudande. Varför skall "kaos" vara det ord som ständigt förknippas med snö? Denna värmekälla och friktionsdämpare, detta samfärdsmedel och jordiska ljus. En del av kaoset är för övrigt självförvållat. Om man slutade blanda salt i sanden skulle snön binda vid underlaget, gator och trottoarer bli lättare att färdas på och bussarna inte så försenade. I skidfodralet har jag ett par Fischer för klassiskt och ett par gamla hårda fristils-Atomic. Lat som jag är har jag ännu inte bytt till vinterspetsar på stavarna, men det skall bli nu, jag lovar. 

  

måndag 20 december 2010

Skidsportens vattenglas

Skulle bråket i La Clusaz vara möjligt i något annat sammanhang? Petter Northug kommer för sent till en en "blomsterceremoni" och han har glömt en nummerlapp. Det var kanske inte perfekt. Men varför skall en hel värld engageras i denna obetydlighet? Eller rättare sagt: hela Norge. Jag tror vi vet svaret: det har med Northug att göra, inte med graden av hans försyndelse -- eller landslagsledningens, ty skidåkare kan väl inte ta eget ansvar? Företeelsen påminner om skvallret kring Paris Hilton och hennes entourage. Vad som kännetecknar sådant är att ingen bryr sig om sanningen eftersom skandalen eller pikanteriet är så mycket viktigare. Den som vore intresserad av att gå till botten med saken skulle fråga efter fakta och precision: hur meddelas lagen tid för ceremonin? I vilken form? När? Av vem? Vilka tidsmarginaler har de aktiva till sitt förfogande? Hur ser regelverk och praxis ut? Avvek man denna gång? Man skulle få lov att tänka och agera som en domstol: vad vet vi? Vad kan vi bevisa? Vem bär ansvar?

Men som alla inser: ingen domstol skulle ta upp ett fall som detta. Istället är det ännu en morallektion vi bevittnar, med stora svingar i den norska offentlighet som i skididrott lätt tappar sinnet för väsentligheter. Det är förstås också dess charm: besattheten. Just nu vibrerar landet av ångest. Är Northug lika bra som ifjol? Är han det inte blir det knappast några herrmedaljer överhuvudtaget. Är han det kan det bli jackpot i guld. Miljoner norska ögon är fästade vid denna välformade lekamen med dess högburna huvud, en korsning av vild krigare och söt gosse, som just nu får axla hela landets oro över sin ställning i den manliga skidvärlden. Norrmännen är upptagna med honom på samma sätt som vi i Sverige alltid varit upptagna med vår egen krängande kung, en gång partyslyngel, sedan fortkörare och numera ertappad som lebeman. Men alltid charmtroll och en grön och rätt go gubbe. Man kunde säga: så är det att vara kung. För Petter Northug är numera i praktiken kung av Norge och är därmed bärare av denna nations växande ångest över sig själv. Vilka är vi egentligen? Vi var det förkroppsligade ädelmodet, friheten, friskheten. Men vilka är vi nu? Bortskämda egoister? Så fort man ser någon i röd trikå som påminner om en sådan måste han alltså jagas offentligt. Korsfäst! Man undrar om det inte är en nation på glid som jagar sin egen mörka skugga.  

Björgen och Northug -- formbesked i La Clusaz

Välkommen till min skidblogg! Aldrig kunde jag väl tro när jag en gång var tävlingsskidåkare att jag en gång skulle starta en skidblogg, ett ord som givetvis inte fanns då. Knappast heller att jag skulle ha skrivit en bok om längdåkning.
I lördags signerade jag de första rykande färska exemplaren av Kroppens geni i Söderbokhandeln. Signeringar bjuder alltid på oväntade möten. Den här gången dök Sven Bodin upp, han skriver en avhandling om Lubbe Nordström, ångermanlandsförfattaren, som jag och Otto Fagerstedt gjorde en radioserie om på 80-talet, följd av en bok, Framtidsvittnet (Carlsson, 1987). Genast mycket att prata om!
I helgen gick World Cup i La Clusaz. Marit Björgen fortsätter att dominera. Hon lyser av självförtroende så man blir alldeles lycklig. Men inga träd växer till himlen. Frågan är inte om utan när hon skall förlora första gången. Nu skall hon träna ned formen för att sedan häva upp den igen till VM. Jag tror hon kommer att dominera där också. Men varje formjustering innebär osäkerheter. Och till VM kommer fler att ha hunnit upp med formen. Räkna med dramatik. VM är VM. Men det allra roligaste är kanske de andra norskorna som kommer upp på bred front. Egil Kristiansen, och Jon Arne Schjetne på sprintsidan, har gjort ett fint jobb, inte minst med andan i gänget.
Petter Northug kommer sakta men säkert tillbaka. Han är inte riktigt i form än, det syns. Han har en del kvar till full kapacitet i uthålligheten och det fattas litet explosivitet. Han grämer sig säkert åt spurtförlusten mot Vylegzhanin, sådant skall egentligen inte hända i Northugs värld. Men sidospåret såg mjukare ut, och framförallt hade han legat alltför långt efter en halv kilometer från mål. Han hann aldrig i kapp i spurten pga. en litet för svag uthållighet. Men den kommer. Om inte Petter tar medaljer i VM blir jag förvånad.