Plötsligt vill alla veta varför längdåkning blivit innegrejen. När jag var i Oslo idag var det vad man talade om. Och vad beror det på? Och vilka är det som åker? Är det bara en prestigegrej för den välutbildade medelklassen? Ett storstadsfenomen? I Expressen kommer i morgon fredag en stor artikel om ämnet med fyllig redovisning av hur mycket försäljningen ökar av skidor och, inte minst, kläder. Det får gärna kosta, och vara snyggt. Å andra sidan är det ofta butiker och tillverkare som säger så, och de har ett intresse av att säga det för att etablera utrustningsmodet som en norm. Men det är också ett faktum.
Själv knyter jag gärna det ökade längdintresset hos medelklassen till Stephen Greenblatts begrepp self fashioning. Greenblatt är en framstående forskare om renässansens litteratur och kultur, han har bland annat skrivit en Shakespeare-biografi. Jag träffade honom i Berkeley när jag bodde där på 1990-talet, jag tror aldrig att jag har träffat en människa som proemenerat så snabbt som han, utan att han verkade ha någon tid att passa nästan rusade han fram. Jag var kanske tjugo år yngre men hade problem att följa hans tempo. Jag minns att jag tänkte att han kanske ville skaffa sig några extra sekunder att forska på och att under en livstid detta halvspringande kunde översättas till en hel bok...
Greenblatt talar om hur sociala eliter försöker framstå som än mer framgångsrika genom att bära påkostade kläder och omge sig med intellektuella personer och föremål som visar världsvana, bildning och kunskap. I vår tid ingår hälsa, kultur och ett rikt livsinnehåll i statusrepertoaren, och då blir längdåkning rätt sak att ta till i vår del av världen. Skidor förenar kultur, historia och hälsa. Dessutom står skidor för frihet och för naturupplevelser. Gymmet, där många tränar, är en mer industriell miljö, präglad av styrning och inordning. Skidor är närmast motsatsen. I Kroppens geni kallar jag längd för en frihetsideologi. Skidor är rytmiskt och bygger på mjuk upprepning av en och samma rörelse många gånger, åker man i lagom takt har det också ett kontemplativt inslag, vilket det hetsiga arbetslivet sällan medger. Kontemplation är prestige, att hinna tänka och vara för sig själv. På det sättet kan längd indirekt signalera framgång, det är till för sådana som kan köpa sig fria från ekorrhjulet och sätta sig själva och sina egna tankar i centrum.
Men det finns säker många andra tolkningar av längduppsvinget. Och det lär bli mer tankar under vintern i olika medier, det känns i alla fall så.
Det var en stor norsk tidning som tog mig ut i spåren i Nordmarka idag. När resultatet kommer skall jag ge länken. I spåret vid Frognerseteren träffade jag Kristin Störmer Steira, den norska landslagsåkaren, som jag lade upp en bild på här för några dagar sedan. Då var det juni och cykel i Sjusjöen (skildras i boken). Nu var det januari och skidor, på de sagolika spåren i Nordmarka, kliniskt perfekta löpor klockan åtta på morgonen. Kristin såg strålande pigg ut. Fotografen, bördig från Nordland nära Fauske, var mycket ambitiös och jag fick åka fram och åter uppför backarna för att han skulle hitta rätt vinklar. I en av de värsta utförsbackarna ned mot Aurtjärn åkte han före med kameran nästan i markhöjd mellan benen riktad bakåt för att få fartbilder på mig; han höll flera gånger på att ramla, men stod alltid mirakulöst. Även journalisten var en van skidåkare. Jag klarade mig hyggligt och ju tyngre backarna blev desto bättre gick det för mig. Inget ryggont heller, det är den perfekta växlingen mellan tung och lätt åkning som är bra för mig, i Stockholm är spåren för platta och ryggen tar stryk i all framåthängande diagonal.
Vi drack solbaersaft och åt bolle på Ullevålsaeteren, och jag fick förklaringen till varför den norske mc-crosstjärnan bär detta namn -- detta är hans hem...! Han har nog kört sin mc i Nordmarkas leriga backar. Jag vet ingenting om mc men något samband måste det ju finnas mellan platsen och sporten.
Redan vid elvatiden var det gott om folk i den stora stugan, de läste tidningar, samtalade, umgicks. Kan man tänka sig en trivsammare stund? Istället för en golfrunda -- vi åker ut i Marka och äter lunch. Efter tre mil och en god måltid tror jag att man har blivit överens om det mesta. Det är också status -- att bestämma själv över sin tid. I Stockholm har vi inte riktigt något liknande, även om till exempel Lida anstränger sig litet. Det är återigen tätheten som skiljer. Det är så många ute i spåren i Oslo, och det är så många som åker så bra. I Stockholm, med all respekt, flertalet åker inte riktigt utan är mer ute och rör sig på skidor. Bra det också, men man kan röra sig på många sätt. Många i Nordmarka kom med hund, och http://www.langrenn.com/ har idag kört en debatt om hundar och skidspår, ett ämne som väcker reaktioner. Jag har nu en hund i min närhet, vilket jag inte trodde skulle inträffa. Den är liten och lätt och gör bara små avtryck i spåren, men, som Odd Björn Hjelmeset framhåller, en tre-fyra galopperande vorsteh och du sabbar snabbt en löpa. Och att köra på en hund är inte kul. Själv har jag haft älgar klivande omkring mig i spåren, men inte kört på någon hund, i alla fall inte än.
Denna blogg skall finkammas med glädje! Boken skall lusläsas! Jag älskar den här typen av nörderiböcker vare sig det handlar om fäktning, schack, boxning, löpning eller snorig skidåkning. Jag har så många frågor så vet ej var jag ska börja. Men något litet iallfall.
SvaraRaderaHöjdhoppare Enqvist i DN gör gällande att du misstror den norska och svenska (och även den finländska antar jag) modellen med mängdträning och hänvisar till att det är tunt bakom Northug och Björgen. Med stor reservation för att jag inte satt mig in i den senaste forskningen om detta. Men Norge har ju håvat in medaljer på VM och OS sedan dippet på 80-talets svenska maktperiod. Eller ska vi se även t ex Ulvang, Dählie, och Alsgaard som solitärer!? Dessutom kammade både Svenska och norska damer och herrar en massa medaljer i senaste OS på både individuella lång- och kortdistanser samt i stafetterna. Detta, märk väl, trots att skidåkningen sedan Bill Kochs första tafatta skateskär förändrats till att bli mer av sprint och spurt. Mer av styrka och explosivitet.Jag vill också påminna om att friidrottens medeldistanslöpare springer hyggligt långa pass dom också, trots sina korta tävlingssträckor. Det är som du vet heller inte ovanligt med 1500, 3000, 0ch 5000 meterslöpare som blir marathonlöpare. Dom är redan vana vid 2-3 timmarspass. Detta med ännu en reservation för att mängdträning inte alltid är söndagsåkning. Det går ju faktiskt väldigt fort när dom kör på. Inte heller är det ju så att det bara är mängdträning på relativt lägre ansträngningsnivå som gäller ens för svenskar och norska åkare. Det räcker att man sett skidåkare springa rakt upp för en slalombacke i
20 minuter.
En sak till. Hur står det till med cyklandet bland skidåkare idag? I början på 80-talet när jag åkte i ungdomsklasserna idiotförklarades mitt cyklande under barmarkssäsongen med att den spjälkade sönder blodkroppar som skulle ackumuleras inför vintern och gjorde vadmusklerna kortare vilket skulle ge sämre balans och teknik. Jag struntade i det, likosm i det mesta dom sa om behovet av vila och förnuft, och fortsatte komplettera rullskidorna och löpningen med några vrålhårda cykelpass i veckan, för att jag tänkte att det skulle härda mig mentalt att tåla mjölksyra. göra mig tjurigare och flytta fram smärttröskeln. Högst ovetenskapligt, förstås. Vad gäller idag? Är cykel något som skidåkare ägnar sig åt? och vilken är tanken bakom att cykla eller inte cykla?
Du nämner nåt med att man inte ska efterlikna sina idoler. Det är sant! Wassberg sa efter en tävling i norge på försäsongen då det hade vart lite kallare än minus 20 att det här med kyla handlar bara "om att vänja sig". Jag tog han på orden och tränade oavsett hur kallt det var hemma i Tornedalen. Vi hade under 70-80-talet alltid ett par perioder med kyla ner mot minus 40 grader. Ett år före jul sa byns termometrar minus 50. (Dessa siffror hittas inte hos SMHI) Jag var ute då också och körde som det var tänkt. Efteråt tog jag kalla duschar. Och visst vande man sig. Att åka tempopass i minus 35 blev löjligt enkelt. Men idag börjar jag hosta irriterat redan vid minus 5 grader. För en del andra gick det betydligt värre än så.
Kan det finnas en parallell till intresset för skidåkningen i intresset för den så kallade funktionella träningen? Att folk vill back to basics. Det tycker jag märks i gymmens olika träningsklasser med funktionella anspråk, det ökande intresset för kampsport där sådan träning är kutym (Till ex har boxarnas klassiska vedhuggning en efterföljare i att slå med slägga på stora gummidäck idag), och i att utomhusträningen blir mer poppis. Det finns idag ett nyuppväckt intresse för den så kallade Boot camp-modellen där stadsbor springer i lera i Lilljansskogen på tidiga morgnar. Den här träningen är inte mindre styrd och ordnad än i ett gym eller en aerobicsklass. Men det finns nog ett större intresse för att se hela kroppen som en enhet där alla bitar måste koordineras ihop. Där kropp och sinne ska verka tillsammans. Strävan efter att ge träningen ett mervärde iform av övning av disciplinen, den mentala styrkan, men också naturupplevelser, och när träningen sker i grupp där alla måste samarbeta - kamratskap och tillhörighet. Det kan även finnas ett intresse för att se träningen som en lek. Rolighetsfaktorn betonas ideligen. Jag tror också att intresset har att göra med att gamla tiders idrottare, atleter, och kroppsarbetare verkar idealiseras i jämförelse med dagens kontorssittare och med vissa idrottskategorier som kanske mer förknippas med dopning, fusk och för mycket laboratoriumskänsla.
SvaraRaderaDet här med att skidåkning är kontemplativt får jag nog hålla med om. Även om jag ofta vid vallningsmissar tänker på Arthur Häggblads kloka ord när han i radio på frågan om han ville hälsa svarade: "Ja, skidlöpning är ett hundliv, jag önskar jag vore död. Hälsa till vem som helst."
http://www.dn.se/sport/skronor-och-myter-i-faders-spar