Tillväxten i norsk och svensk längdakning kan man fa en bild av genom att betrakta resultaten i JVM och U 23-VM som avgjorts de senaste dagarna i Otepää. Utan att ga i detalj kan man konstatera att Norge har manga fler akare som presterat bra och pallplatserna har varit manga. Sverige fick en pallplats idag i U23-sprinten för damer genom Jennie Öberg, men i övrigt har det varit tunnsatt med framgangarna. Nu kan man säga att framgang i unga ar inte är allt, Marit Björgen gjorde exempelvis inga bra resultat i JVM. Men att ha akt bra i JVM är heller ingen nackdel. Alsgaard och Northug vann säckar av VM-guld som juniorer.
En fraga är varför inte norrmännen kan bibehalla sin relativa styrka pa seniorniva, i alla fall inte pa manga ar nu? I Norge grubblar man en del över det. Jag vet inte svaret. Manga i den norska debatten framför närmast moralistiska förklaringar: lättja präglar herrlandslaget, man tränar inte nog hart helt enkelt. Det verkar svart att tro. En tanke kan jag emellertid inte göra mig fri fran är denna. Som junior och ung senior är den sociala kostnaden för att fortsätta satsa ganska lag. Men när aren gar finns det inte mycket som kan försvara en fortsatt satsning om man inte tillhör den översta eliten, i praktiken landslaget. Det skulle kunna göra att den favör som bredd innebär bland 18- och 20-aringar minskar när man är uppe bland 25-27-aringar. I ett land där bredden är mindre skulle man kunna tänka sig att proportionellt fler känner sig motiverade att fortsätta. En karriär som Daniel Richardssons med sen mognad och nu en kraftig blomstring skulle i sa fall vara vanligare i Sverige än i Norge; dar hade "Richardsson" redan hoppat av som junior eller ung senior. Om det alls skulle ligga nagot i detta skulle en uppgift för den norska ledningen vara att tänka pa hur fler kan förmas att satsa pa hög niva i yttterligare nagra ar. Man skulle da behalla dem som har en langsammare mognadskurva.
Egendomligt nog verkar detta inte vara nagot ledmotiv i norsk skiddebatt. Istället ser man inlägg som gar ut pa att det är för manga som offrar dyrbar tid som vuxna pa en ända utsiktslös skidkarriär. Argumentet är att dessa fafängt förhoppningsfulla slösar pa samhällsresurser (slarvar med sin utbildning etc.) och att de tar ekonomiska risker för egen del genom att minska sina karriärmöjligheter och därmed sin livslön.
Den fraga som uppstar är onekligen: vet vi nagot om dessa ting? Eller gissar vi bara? Det borde inte vara omöjligt att göra ett slags längdakningens karriärdemografi där man stämmer av placering mot alder i valda lopp och byggger en databas. Sa smaningom skulle man kunna saga om det lönar sig -- statistiskt sett, alltsa -- att satsa langsiktigt. Grundforskning har för övrigt den fina egenskapen att man far syn pa saker som man inte visste att man ville veta. The unknown unknowns. Det är sadant som betalar sig pa tio ars sikt. Men ar det nagot land dar man kunde ha rad med detta ar det val Norge, och annu battre skulle denna databas bli om man hade ett annat land att jamföra med, som Sverige...
(Skrivet pa tyskt tangentbord -- förlat...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar