Idag har jag varit med på en konferens om den svenska kulturpolitiken. En lång rad författare och forskare (jag var en av dem) har skrivit en antologi, Framtiden är nu, med framåtblickar mot kulturens tillstånd i Sverige 2040, http://www.volante.se/forlag/bocker/framtiden-ar-nu/En omöjlig uppgift förstås, men en bra plattform för att ta upp väsentliga frågor på ett fritt sätt. Jag deltog i den avslutande panelen. Jag sade inte ett ord om skidor och det gjorde ingen annan heller... (men en massa människor ville tala med mig om boken som de antingen läste eller just hade läst).
Jag hörde för övrigt inte ett ord om idrott under hela dagen (men jag kan ha missat något). Det närmaste vi kom var folkbildning och studiecirklar, ibland kan ju idrottsutövning kvalificera som cirkelverksamhet, men det var nog förr i världen när föreningsbidragen var generösare. Istället fick jag höra att det i en del kommuner pågår namnändringar, från "kultur- och fritidsnämnd" till "konst- och kulturnämnd". Men kulturministern är i alla fall ännu idrottsminister, som sådan ofta kritiserad. Jag anar en tidens trend: kulturbegreppet håller på att göras mer exklusivt, liksom innehållet i public service. Sådant som inte är på elitnivå får klara sig på egen hand. Det märks tydligast just nu i Stockholm där majoriteten i Stadshuset just beslutat skära ned på föreningensbidragen till idrotten, liksom på bidragen till kulturlivet. Protesterna är dock så hårda att man redan backat.
I panelen talade jag istället om politikens reträtt, som är ganska allmän men som inte minst märks på kulturområdet. Kulturministern var där och höll ett anförande. I det förekom inte heller ordet idrott. Jag försökte säga att det är viktigt att vi klarar att urskilja vad som är gemensamma angelägenheter och således bör vara föremål för politik. Är idrott en gemensam angelägenhet? Jag tycker att breddidrott och möjligheter för alla att vara med och få en allsidig möjlighet till träning oavsett var man bor och vilka föräldrar man har är en gemensam angelägenhet.
Det knyter an till frågan om spåravgifter som jag förut skrivit om här på bloggen. Jag fick frågan höromdagen av en bekant: har man spåravgifter i Norge? Jag sade att jag inte visste men att jag tvivlade. Det är något med skidåkningens ställning som nationalidrott och (in)officiellt påbud: thou shalt gå på ski!, som gör det osannolikt att man skulle klara att ta ut avgifter. Men jag ställer frågan: den som vet något om spåravgifter i Norge, skriv en kommentar! Jag ska också försöka ta reda på hur man kan finansiera tusen kilometer skidspår i Nordmarka. Vem betalar egentligen för detta överdåd?
Några reflektioner från en som har emigrerat till Norge. För Oslo-Marka gäller detta:
SvaraRadera"Skiforeningen har ansvaret for de rødmerkede skiløypene hos de private grunneierne i Marka, samt i offentlig eiet skog i noen kommuner, det vil vi omtrent 3/4 av alle løypekilometrene. I tillegg har enkelte kommuner egne løypemaskiner og står for prepareringen i skog som kommunen eier selv."
Skiforeningens finansiering tror jag speglar den generella trenden inom norskt (och svenskt) föreningsliv: mindre stöd från fattiga kommuner, men ett större beroende av donationer och sponsring från privatpersoner och näringsliv. Den norska "dugnaden" lever fortfarande, men börjar nog försvagas. Även om norrmännen har börjat snegla på systemet med spåravgifter så upplever jag att detta fortfarande är ett icke-tema i diskussionen, förutom på de skidanläggningar där anläggningen bekostar underhållet av spåren.
Micke
Løypeavgifter tror jeg ikke finnes i Norge, men det har vært debattert -- se www.adressa.no/forbruker/fritid/article1507670.ece. Skiforeningen får nok en god del av finansieringen gjennom at de har 60 000 medlemmer, som man må anta også er blant de ivrigste brukerne av løypene i Oslo-marka.
SvaraRadera