Kallas moraliska seger – och våfflorna hos Northug

Vi var många som såg intervjun med Charlotte Kalla idag efter hennes tunga och besvärliga lopp i Val di Fiemme. Under loppet hade de mörka glasögonen åkt av och vi såg de ledsna bruna ögonen och förtvivlans drag kring munnen. Vi såg sekunderna rasa ned som sanden i ett timglas, ned i nederlagets svarta avgrund. Och vi såg hur de tröga skidorna höll emot i utförslöporna. Vi såg samma ögon i intervjun och läpparnas och mungipornas förtvivlan hade nu vridit deras sorg nästan fram till tårarnas rand. I praktiken grät Charlotte Kalla framför kameran. Och just där i det ögonblicket blev hon för mig riktigt stor. Hon stod kvar, hon såg rakt in i linsen och miljoner människors ögon och svarade på journalistens frågor. Hon gjorde det hon vet att hon bör göra eftersom att inte göra det faktiskt är ännu värre, åtminstone efteråt.

Charlotte Kalla är ännu en alltför ojämn skidlöpare för att kunna vara pålitlig i den översta toppen, men om det är något som får mig att tro att det är där hon hör hemma till slut så är det denna intervju. ”Jag surar en timme, sedan satsar jag på morgondagen.” Just det, vad kan man annars göra. I samma ögonblick blev Kalla faktiskt litet mer intressant. Hennes ordentlighet är i medgång inte särskilt upphetsande, bara korrekt. Men i motgång blir den heroisk. Den som är likgiltig inför sin förlust blir aldrig bra. Men den som både är passionerad och vågar stå för sin sorg är värd respekt i varje stavtag som kommer.  

Det var bara en av många stora skidupplevelser denna dag. Colognas säkra kontroll. Kowalczyks hänsynslösa offervilja. Johaugs djärvhet och frenesi. Uppryckningen från två backbenchers: Anders Södergren och Snorri Einarsson. Och så denne Northug. Denna överjordiska skidåkning som när som helst drabbar oss nästan som ett gudomligt ingripande. De som anmärker på att han inte gör detta varje gång borde betänka konsekvenserna av sitt uttalande: om han gjorde det alltid, som en maskin, skulle all tävlingsverksamhet förlora sin mening. De gudar vi vill skall nedstiga bland oss måste också vara människor. Annars bör de stanna i sin himmel. Jag gillar Northug jordisk.

I morgon är alltid en ny dag. Northug har klädsamt sagt till norska medier att Bauer kan ta honom, med 3.13 minuters avstånd. Det tror jag inte. Jag skrev på denna blogg före touren att jag ”på intuition” trodde att Petter skulle sluta tvåa. Det tror jag fortfarande. Men det jag inser kan hända (sannolikheten bedömer jag till 25%) är att en Petter på formuppgång och med sekundinknapring på Cologna plötsligt får djävulen i sig och drar förbi i backen, till allas förvåning, främst sin egen. Cologna börjar nämligen blekna litet om nosen (men jag hade honom eller Legkov som etta och kommer att notera hans seger som rätt gissat…). Hellner kommer att resa sig och ta placeringar. Men når inte pallen. Trea blir… ingen kan gissa, jag törs inte ens försöka, men jag blundar…och säger…inte Bauer, utan Manificat.

Damerna. Kowalczyk gnetar sig till seger, helt enligt vad vi alla (även jag) gissade före touren. Tvåa blir Follis, som jag inte trodde skulle komma riktigt så högt. Trea (eller tvåa) kanske blir Johaug. Hon är lätt som en fjäder och med dagens form kan hon sväva i backen. (Även det var jag inne på i bloggen häromdagen…)

Själv var jag ute i svinottan med vänner och körde 18 kilometer vid Lida söder om Stockholm. Jag kastade på litet silverklister vilket skulle visa sig vara en överskottsgärning när vi kom upp mot Tullinge och snön var kruttorr. Sista halvmilen blev över hövan tung, men jag knittrade mig hem på en bit under en timme och en kvart. Jag såg att australiern som var siste man i Val di Fiemme behövde 1.07 på sina 20 kilometer. Kanske i bättre och snabbare spår än Lidas, men i alla fall. Jag har en bit kvar till formtoppen, men å andra sidan behöver den inte infinna sig förrän 19 mars då jag åker Birkebeinern.

Som en hyllning till Northug visar jag bilder från hans hemby Framverran, ett litet samhälle jag skildrar utförligt i Kroppens geni. 

En av mig där jag springer på myrarna där Northug kutat sedan barnsben. 



En som visar våffelsmeten framför ladugården. Hur den tillagas och äts och under vilka yttre och inre omständigheter skildrar jag med omsorg i boken. Samtalen i trädgårdsmöblerna av plast likaså.