Jo, förresten. När vi åkte i Lida igår så var det ett TV-team ute och journalistens yrkesinstinkt vaknade, ja, eller var väl redan fullt påslagen, och det ställdes fråga vad gör ni här? Och det visade sig då att här var SVT och filmade en Idol-stjärna, kanske hette han "Erik" eller något sådant (de heter alltid något sådant, som om de alla hade citationstecken kring sina namn) för en svensk version på det som NRK redan börjat göra med Petter Northug (jag skrev om det här på bloggen för en dryg vecka sedan) nämligen en live reenactment av en skidåkares vardag. När jag insåg att detta sker två gånger i två grannländer om en för respektive land viktig men annars rätt marginell sport insåg jag att det kanske inte är första gången utan att detta säkert är ett format som prövats för andra sporter i andra länder tidigare och att det förmodligen också¨är släkt med de talrika reportage som förekommit i medier världen över under senare år där journalister iscensätter, och omvandlar, sig själva i olika mer eller mindre kraftprövande eller exotiska övningar.
Inför detta får man många tankar. Jill Parkin skriver i The Guardian den 27 april 2009 om hur hon jobbat som journalist i trettio år och kunnat vara både kritisk och reflekterande. "But in the last couple of years we have been asked to write some toe-curling stuff, especially about our bodies." Redaktörer vill inte bara ha kritik eller kommentarer, de vill ha kroppar och själar. Jag citerade detta i ett keynote-föredrag jag höll vid en mediakonferens i augusti 2009 där temat var "body, soul, society". Plötsligt är det överallt. Jag pekade då på att det egentligen var konstnärerna som gick först, som vanligt. De hade gjort det i årtionden. Det finns ett inslag av konst även i min bok och det är ingen slump att jag citerar David Levines Bauerntheater-installation där en amerikansk skådespelare lärdes upp till att under en säsong spela tysk bonde i Tyskland inför publik. "...if you took it out on your own body, you hit a point where things couldn't be faked". Det kallas endurance art och har rötter ned till kroppsexperiment av Dennis Oppenheim och Chris Burden och andra från 1960- och 1970-talen. Och djupast besett kanske till de kristna pelarhelgonen.
Man tänker på sätt och vis också på den klassiska Wallraff-metoden som ju har djupa rötter före honom, men det finns också en viktig skillnad. Wallraff omvandlade inte sig själv, han förklädde sig med ett syfte att säga något journalistiskt om en viktig samhällsfråga. När skådisar och idolstjärnor iscensätter sig själva, eller en annan stjärna (Hellner, Northug), så handlar det om en eller annan form av självförvandling. Särskilt kostligt är det ju när en wannabe-uderhållare ställer upp som wannabe-skidåkare. Men blir något viktigt sagt? Jag befarar att allt mindre viktigt blir sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar