Det var fina tävlingar i Drammen denna helg. Mönstergillt genomförda, och rättvisa med breda fina traséer där det var möjligt att ta positioner även i sprint. Många fina spurtdueller fick vi se. Kikkan Randall är en härlig tävlingsmäniska med frisk aptit och lyser av självförtroende just nu. Maiken Falla har jag redan kommenterat här på bloggen, hon är ännu väldigt ung och kan bli en fenomenal sprinter de kommande åren. Ida Ingemarsdotter är i strålande form och den Kalla som svajade litet på 10 km igår var desto vassare när hon kom på fristilsskidor idag. Det är kanske bara bra att inte Björgen vinner också sprintlopp före VM, inte minst för henne själv eftersom i alla fall en liten favoritbörda faller av. Men i klassisk sprint vinner hon nog i VM eller har i alla fall bra chans. Hon borde kanske helt enkelt stå över individuell fristilssprint för att öka sina chanser att prestera i allt annat hon åker.
Emil Jönsson har en formidabel kraftutväxling när han kommer rätt i loppen. Ingen var i närheten på upploppet, inte ens Northug, som fick två tredjeplatser med sig från denna helg och överlägset mest världscuppoäng. Även han borde stå över minst ett lopp i VM, i första hand inviduell klassisk sprint. Borde han stå över även fristilssprint? Helst inte, i så fall lika gärna 15 km klassiskt, där han egentligen inte skall kunna vinna. Det blir till slut en formfråga, kommer han i en överjävlig form om några dagar efter höjdvistelsen då kanske han bör satsa brett, men om det finns tvivel kan det vara klokt att välja bort. Hellner har redan valt bort klassiska loppet igår, kanske han också bör välja bort klassisk sprint i VM och skall han ens åka fristilssprint? Inte mycket talar för att han skall nå pallen i denna gren även om han vann för-VM, men då var startfältet utglesat.
Lägg märke till att ett ord Marit Björgen använder i nästan varenda intervju nuförtiden är "overskudd". Det är vad hon söker. Hon vet vad hon talar om. Hon var en fantastisk skidåkare även 2007-2009, men vann aldrig när det gällde. Det som saknades var overskudd. Det där lilla extra som är en kombination av energiöverskott, aptit, lust, att vara tänd och känna det som om man kan göra vad som helst med sin kropp. Att vara bra, rentav bäst, så att säga i princip, betyder ingenting om man inte har overskudd. Därför skall man välja sina lopp och inte gå så hårt att man riskerar att bli av med overskuddet, för då är man borta.
söndag 20 februari 2011
lördag 19 februari 2011
Vinterstudion och Drammen
Vinterstudion var en trevlig miljö. Jag var med idag mellan tävlingarna i Drammen, läste avsnitt ur Kroppens geni och samtalade med André Pops och Emelie Öhrstig om norsk och svensk skidåkning. Vi tittade också på charmbilder från VM i Holmenkollen 1982, Thomas Erikssons tremilsguld där han stred mot Lars Erik Eriksen, den legendariska stafettstriden mellan Brå och Savjalov, där de dömdes lika i mål. Före sändningen hann jag med en skidtur i solen, jag måste säga att det börjar kännas i kroppen att jag tränat varje dag nu den senaste veckan, men det var härligt.
I tävlingarna var Marit Björgen på nytt klart bäst över 10 kilometer, före Kowalczyk och Saarinen, sedan Johaug... Känns det igen? Det märkliga var att Ida Ingemarsdotter, sprintspecialist egentligen, var femma. Just nu pågår herrtävligen på 15 km och det är tätt i toppen i början. - - - Men det blev efterhand inte alls särskilt tätt. Fältet drogs ut kvickt och mest av allt var det Daniel Richardsson som utgjorde orsaken. Han tog nämligen ett rejält kommando över tävlingen redan efter några kilometer och ökade sedan avståndet systematiskt. Tvåa och trea blev norrmännen Martin Johnsrud Sundby och Petter Northug. Cologna missade pallen med några sekunder.
I Vinterstudion tippade Öhrstig och Anders Blomquist de olika loppen, jag uppfattade inte allt de sade, men jag tror att Öhrstig lyfte fram Anna Haag som en bra svensk medaljkandidat och att Blomquist hade Northug som etta både på jaktstarten 30 km och femmilen fri stil. Jag nämner det för att det påminner om mina tippningar. Men hur lätt är det att tippa egentligen? Blomquist var övertygad om att Richardsson skulle vara bland de tio främsta idag, och det var vi nog många som var, men vem skulle ha tippat honom etta? I kommentatorsbåset lät det nog vid start som om både Bauer och Cologna skulle ha stått högre på en lista. En som säkert känner sig nöjd är Petter Northug som rimligen borde ha fått just det formbesked han ville ha. Dessutom åkte han ifrån Richardsson på upploppet, dvs. han har den snabbhet han behöver. Efter en sådan uppvisning kommer Richardsson att räknas till favoriterna på 15 km i VM, men statistiken talar mot honom; den som vinner genrepet vinner nästan aldrig guldet. Jag tippade Cologna, och det skulle jag nog göra idag också.
I tävlingarna var Marit Björgen på nytt klart bäst över 10 kilometer, före Kowalczyk och Saarinen, sedan Johaug... Känns det igen? Det märkliga var att Ida Ingemarsdotter, sprintspecialist egentligen, var femma. Just nu pågår herrtävligen på 15 km och det är tätt i toppen i början. - - - Men det blev efterhand inte alls särskilt tätt. Fältet drogs ut kvickt och mest av allt var det Daniel Richardsson som utgjorde orsaken. Han tog nämligen ett rejält kommando över tävlingen redan efter några kilometer och ökade sedan avståndet systematiskt. Tvåa och trea blev norrmännen Martin Johnsrud Sundby och Petter Northug. Cologna missade pallen med några sekunder.
I Vinterstudion tippade Öhrstig och Anders Blomquist de olika loppen, jag uppfattade inte allt de sade, men jag tror att Öhrstig lyfte fram Anna Haag som en bra svensk medaljkandidat och att Blomquist hade Northug som etta både på jaktstarten 30 km och femmilen fri stil. Jag nämner det för att det påminner om mina tippningar. Men hur lätt är det att tippa egentligen? Blomquist var övertygad om att Richardsson skulle vara bland de tio främsta idag, och det var vi nog många som var, men vem skulle ha tippat honom etta? I kommentatorsbåset lät det nog vid start som om både Bauer och Cologna skulle ha stått högre på en lista. En som säkert känner sig nöjd är Petter Northug som rimligen borde ha fått just det formbesked han ville ha. Dessutom åkte han ifrån Richardsson på upploppet, dvs. han har den snabbhet han behöver. Efter en sådan uppvisning kommer Richardsson att räknas till favoriterna på 15 km i VM, men statistiken talar mot honom; den som vinner genrepet vinner nästan aldrig guldet. Jag tippade Cologna, och det skulle jag nog göra idag också.
fredag 18 februari 2011
VM-stafetterna, än en gång
Det har b livit rätt mycket skidåkning´senaste veckan. Förhållandena har varit stabila, med minusgrader hela tiden. Jag har varvat med litet cykelintervaller på gymmet.
Hufvudstadsbladet hälsade på under veckan, vi hade ett fint samtal. Vore bra om boken kunde bidra till litet nordisk förbrödring och försystring. Snön förenar, liksom en gång vattnet, som Matti Klinge påpekade i sin bok Östersjövälden på 1980-talet.
Morgenbladets recension idag är intressant, både för vad den säger om skidåkningens plats i norsk nationalism och för vad den säger om essensen i mitt projekt. Jag tycker att Lasse Midttun fångat mina ambitioner mycket väl. Det är inte varje dag en författare får uppleva att bli förstådd så på sina egna premisser.http://morgenbladet.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20110218/OBOKER/702189973
Det blev ju alldeles galet när jag tippade VM-stafetterna för några dagar sedan. Jag hade lyckats glömma bort att det finns ett land som heter Italien. Nu insatt. Jag har tagit mig friheten att flytta upp Sverige ett pinnhål bland herrarna också, Schweiz ned. Så här kommer ett nytt försök...:
Damer 4x5 km:
1 Norge, 2 Italien, 3 Sverige, 4 Tyskland, 5 Finland, 6 Ryssland
Herrar 4x10 km:
1 Norge, 2 Sverige, 3 Schweiz, 4 Ryssland, 5 Frankrike, 6 Tjeckien
Hufvudstadsbladet hälsade på under veckan, vi hade ett fint samtal. Vore bra om boken kunde bidra till litet nordisk förbrödring och försystring. Snön förenar, liksom en gång vattnet, som Matti Klinge påpekade i sin bok Östersjövälden på 1980-talet.
Morgenbladets recension idag är intressant, både för vad den säger om skidåkningens plats i norsk nationalism och för vad den säger om essensen i mitt projekt. Jag tycker att Lasse Midttun fångat mina ambitioner mycket väl. Det är inte varje dag en författare får uppleva att bli förstådd så på sina egna premisser.http://morgenbladet.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20110218/OBOKER/702189973
Det blev ju alldeles galet när jag tippade VM-stafetterna för några dagar sedan. Jag hade lyckats glömma bort att det finns ett land som heter Italien. Nu insatt. Jag har tagit mig friheten att flytta upp Sverige ett pinnhål bland herrarna också, Schweiz ned. Så här kommer ett nytt försök...:
Damer 4x5 km:
1 Norge, 2 Italien, 3 Sverige, 4 Tyskland, 5 Finland, 6 Ryssland
Herrar 4x10 km:
1 Norge, 2 Sverige, 3 Schweiz, 4 Ryssland, 5 Frankrike, 6 Tjeckien
lördag 12 februari 2011
Så går det i VM-stafetterna
Åkte på Lida idag efter snöfallet. Fina förhållanden, sol, kallt, rätt trög snö. Gick knappt två mil i lugn takt, fast försökte forcera litet i backarna.
Min bok ligger kvar på DN:s kritikerlista, har avancerat ett par platser. Klassekampen ringde igår,vill ha intervju, skall göra något om skidåkningens 'mystik och magi' inför VM.
I Norge har debatten om träning och ungdomsrektytering skjutit fart på nytt. Sker specialiseringen för tidigt? Tränar tonåringar för hårt? http://www.langren.com/ har färska inlägg av sakkunnigt folk. Mycket sägs som verkar klokt och som det är lätt att sympatisera med. Men i vanlig ordning presteras inga belägg, ingen statistik, inga särskilt konklusiva argument. Man behöver inte vara särskilt skeptiskt lagd för att ifrågasätta dessa påståenden. Jag är förundrad över varför alla som har djupa övertygelser om ting de anser vara viktiga inte lägger ned mer möda på att verkligen visa att det ligger något i vad de säger. Kanske för att debatten uteslutande drivs av passionerade åsiktsmakare och inte av forskare. Varför deltar då inte forskare mer? Knappast för att det skulle saknas forskning. Jag tror att orsaken snarare kan vara att forskarna är mindre säkra. För hur skall man egentligen kunna vara säker på vad som är bra och rätt träning? Är det för övrigt så att träningsdebatten är intensivare i längdåkning än i andra idrotter? Jag ser sällan samma emfatiska polemik om hur olika fotbollsspelare bör träna, eller hockeyspelare. Som om de engagerade fansen i dessa idrotter -- och många andra -- litade mer på tränare och traditioner. Varför är åsiktsbildningen så stark i langrenn? Jag lämnar frågan öppen, den är intressant.
Nu skall jag äntligen tippa VM-stafetterna, enligt samma poängsystem som i julas. (Se dessa inlägg.) Jag är i grunden osäker, men något måste man ju gissa på...
Damer 4x5 km:
1 Norge, 2 Sverige, 3 Tyskland, 4 Finland, 5 Frankrike, 6 Ryssland
Herrar 4x10 km:
1 Norge, 2 Schweiz, 3 Sverige, 4 Ryssland, 5 Frankrike, 6 Tjeckien
Som sagt: skicka gärna ditt eget tippningsförslag så kan ví tävla.
Min bok ligger kvar på DN:s kritikerlista, har avancerat ett par platser. Klassekampen ringde igår,vill ha intervju, skall göra något om skidåkningens 'mystik och magi' inför VM.
I Norge har debatten om träning och ungdomsrektytering skjutit fart på nytt. Sker specialiseringen för tidigt? Tränar tonåringar för hårt? http://www.langren.com/ har färska inlägg av sakkunnigt folk. Mycket sägs som verkar klokt och som det är lätt att sympatisera med. Men i vanlig ordning presteras inga belägg, ingen statistik, inga särskilt konklusiva argument. Man behöver inte vara särskilt skeptiskt lagd för att ifrågasätta dessa påståenden. Jag är förundrad över varför alla som har djupa övertygelser om ting de anser vara viktiga inte lägger ned mer möda på att verkligen visa att det ligger något i vad de säger. Kanske för att debatten uteslutande drivs av passionerade åsiktsmakare och inte av forskare. Varför deltar då inte forskare mer? Knappast för att det skulle saknas forskning. Jag tror att orsaken snarare kan vara att forskarna är mindre säkra. För hur skall man egentligen kunna vara säker på vad som är bra och rätt träning? Är det för övrigt så att träningsdebatten är intensivare i längdåkning än i andra idrotter? Jag ser sällan samma emfatiska polemik om hur olika fotbollsspelare bör träna, eller hockeyspelare. Som om de engagerade fansen i dessa idrotter -- och många andra -- litade mer på tränare och traditioner. Varför är åsiktsbildningen så stark i langrenn? Jag lämnar frågan öppen, den är intressant.
Nu skall jag äntligen tippa VM-stafetterna, enligt samma poängsystem som i julas. (Se dessa inlägg.) Jag är i grunden osäker, men något måste man ju gissa på...
Damer 4x5 km:
1 Norge, 2 Sverige, 3 Tyskland, 4 Finland, 5 Frankrike, 6 Ryssland
Herrar 4x10 km:
1 Norge, 2 Schweiz, 3 Sverige, 4 Ryssland, 5 Frankrike, 6 Tjeckien
Som sagt: skicka gärna ditt eget tippningsförslag så kan ví tävla.
torsdag 10 februari 2011
Skidor/langrenn och alkohol
Northug har alkoholförbud. Löd rubrikerna idag. Adresseavisen var först, tror jag. Men snart var det i hela Norge och Sverige och även på andra håll. Kanske var det några som undrade om det var en alkoholist som skulle räddas från sig själv. Men istället visade det sig vara ett självpåtaget moratorium på nio månader. "On the wagon", som man säger på det språket. Just det uttrycket antyder att det handlar om någon som hela tiden längtar efter att få återvända till sin barstol, och lider av avhållsamheten. Jag är inte säker på att Petter gör det. Inget i denne mans kända förflutna skvallrar om väldiga utsvävningar. Och finns det ett okänt förflutet så..., ja än sen.
Är det bra eller dåligt? Jag menar: vad vet vi om alkoholens inverkan på idrottsliga topprestationer? Har den avhållsamme större utsikt till framgång än den som dricker en del (att dricka mycket kan vi utgå från minskar utsikterna). Jag skildrar alkoholens roll en del i boken. Gustaf Uttersttröm, "Uttern", skrev i sin (första) självbiografi från 1934 att det var lämpligt för en skidlöpare att ta sig en snaps till maten, och gärna en konjak till kaffet. Mora-Nisse å sin sida hävdar nykterheten. Han gör det fullt medveten om att en del skidlöpare i hans samtid, några på elitnivå, tog sig duktiga rus. Runtomring oss varje idrottsutövare finns stjärnor som älskar vin (Alsgaard) och drickande stjärnor som går under (Nacka Skoglund). Och nykterister som är superbra eller urusla eller bara medelmåttiga.
Låt oss anta att Petter skulle falla igenom på VM i Oslo, skulle avhållsamheten ingå i analysen av de möjliga problemfaktorerna? Låt oss anta att han tar guld -- kan det tillskrivas nio månaders nykterhet? Hur skulle vi kunna veta?
Jag har suttit till bords med norska landslag några gånger och med egna ögon sett hur helt normala måltidsvanor härskat. Jag har uppfattat detta som ett hälsotecken. Att några inte tar av vinet (bland dem Petter) är ju helt normalt, så är det vid alla bord, mångfald råder och respekteras. Men tänker vi oss därför att detta påverkar resultatet? Är det inte snarare det att var och en har frihet att vara sig själv och göra det som känns bra som är den ordning vi skulle vilja förorda? I bristen på entydiga bevis för att något är bättre än något annat.
Är detta värt att tala om? Jag tror det. Träning och tävling på hög nivå är mer än ett tidsfördriv, mer än ett arbete, det är en livsform. Denna livsform kräver, om det går någorlunda bra, uppemot tio, kanske femton år av den vuxna människans liv. Vill vi att många unga människor från olika bakgrund skall ge sig längdåkningen i våld, så borde det finnas en bild av idrotten som upplevs just precis som ett attraktivt liv, som ett liv man är beredd att leva. Om inte goda måltider ingår i detta liv är det ett skäl att tveka. När Marit Björgen intervjuades efter Norska mästerskapen i Steinkjer nyligen sade hon att de norska tjejerna nu skulle ner till Seiser Alm i Alperna och ha det gott och njuta av livet -- av det blir det "overskudd", alltså: så kommer man i form. Det sägs av djup erfarenhet. Det är ointressant om det ingår italienskt vin i detta recept för framgång, vin är ett livsmedel som ost och bröd, fisk, tomat och aubergine. Men det är också vatten. Det går inte längre att locka människor med det som inte är förenligt med ett gott liv. Ett gott liv har för den skull ingenting med lättja att göra, utan med en människas ansvar inför sina egna möjligheter. Mora-Nisse kunde vara en förebild i mitten av 1900-talet. Hur ser en idrottslig förebild ut som talar till dagens människor?
Jag såg förresten att Marit vill ha 50 km-lopp för damer. Debatten rasar på http://www.langrenn.com/. De flesta verkar tycka att idén är god, men Vegard Ulvang, FIS, är emot. Jag tycker man kan göra ett experiment. Om Vegard har rätt och det blir "för mycket vatten mellan båtarna", alltså långtråkigt, kan man lägga ned det. Men kanske händer det något spännande? Tänk om det uppstår en marknad för dem som idag inte riktigt hävdar sig på korta och medeldistanser? En Sandra Hansson? En turboversion av Kristin Störmer Steira, som kan fortsätta i samma fart en timme till?
Detta skrivs i Århus. Det regnar. Men rapporterna från Stockholm talar om en massa nysnö. Nya recensioner av Kroppens geni regnar in: Ystads Allehanda, Bibliotekstjänst (rikslikaren...), Hudiksvalls-Tidningen. I den sistnämnda skriver överraskande nog min gamle vedersakare från ungdomsåren, Magnus Lundberg, en såvitt jag förstår sällsynt recension, och han gör det som om han aldrig gjort annat; man bugar.
Är det bra eller dåligt? Jag menar: vad vet vi om alkoholens inverkan på idrottsliga topprestationer? Har den avhållsamme större utsikt till framgång än den som dricker en del (att dricka mycket kan vi utgå från minskar utsikterna). Jag skildrar alkoholens roll en del i boken. Gustaf Uttersttröm, "Uttern", skrev i sin (första) självbiografi från 1934 att det var lämpligt för en skidlöpare att ta sig en snaps till maten, och gärna en konjak till kaffet. Mora-Nisse å sin sida hävdar nykterheten. Han gör det fullt medveten om att en del skidlöpare i hans samtid, några på elitnivå, tog sig duktiga rus. Runtomring oss varje idrottsutövare finns stjärnor som älskar vin (Alsgaard) och drickande stjärnor som går under (Nacka Skoglund). Och nykterister som är superbra eller urusla eller bara medelmåttiga.
Låt oss anta att Petter skulle falla igenom på VM i Oslo, skulle avhållsamheten ingå i analysen av de möjliga problemfaktorerna? Låt oss anta att han tar guld -- kan det tillskrivas nio månaders nykterhet? Hur skulle vi kunna veta?
Jag har suttit till bords med norska landslag några gånger och med egna ögon sett hur helt normala måltidsvanor härskat. Jag har uppfattat detta som ett hälsotecken. Att några inte tar av vinet (bland dem Petter) är ju helt normalt, så är det vid alla bord, mångfald råder och respekteras. Men tänker vi oss därför att detta påverkar resultatet? Är det inte snarare det att var och en har frihet att vara sig själv och göra det som känns bra som är den ordning vi skulle vilja förorda? I bristen på entydiga bevis för att något är bättre än något annat.
Är detta värt att tala om? Jag tror det. Träning och tävling på hög nivå är mer än ett tidsfördriv, mer än ett arbete, det är en livsform. Denna livsform kräver, om det går någorlunda bra, uppemot tio, kanske femton år av den vuxna människans liv. Vill vi att många unga människor från olika bakgrund skall ge sig längdåkningen i våld, så borde det finnas en bild av idrotten som upplevs just precis som ett attraktivt liv, som ett liv man är beredd att leva. Om inte goda måltider ingår i detta liv är det ett skäl att tveka. När Marit Björgen intervjuades efter Norska mästerskapen i Steinkjer nyligen sade hon att de norska tjejerna nu skulle ner till Seiser Alm i Alperna och ha det gott och njuta av livet -- av det blir det "overskudd", alltså: så kommer man i form. Det sägs av djup erfarenhet. Det är ointressant om det ingår italienskt vin i detta recept för framgång, vin är ett livsmedel som ost och bröd, fisk, tomat och aubergine. Men det är också vatten. Det går inte längre att locka människor med det som inte är förenligt med ett gott liv. Ett gott liv har för den skull ingenting med lättja att göra, utan med en människas ansvar inför sina egna möjligheter. Mora-Nisse kunde vara en förebild i mitten av 1900-talet. Hur ser en idrottslig förebild ut som talar till dagens människor?
Jag såg förresten att Marit vill ha 50 km-lopp för damer. Debatten rasar på http://www.langrenn.com/. De flesta verkar tycka att idén är god, men Vegard Ulvang, FIS, är emot. Jag tycker man kan göra ett experiment. Om Vegard har rätt och det blir "för mycket vatten mellan båtarna", alltså långtråkigt, kan man lägga ned det. Men kanske händer det något spännande? Tänk om det uppstår en marknad för dem som idag inte riktigt hävdar sig på korta och medeldistanser? En Sandra Hansson? En turboversion av Kristin Störmer Steira, som kan fortsätta i samma fart en timme till?
Detta skrivs i Århus. Det regnar. Men rapporterna från Stockholm talar om en massa nysnö. Nya recensioner av Kroppens geni regnar in: Ystads Allehanda, Bibliotekstjänst (rikslikaren...), Hudiksvalls-Tidningen. I den sistnämnda skriver överraskande nog min gamle vedersakare från ungdomsåren, Magnus Lundberg, en såvitt jag förstår sällsynt recension, och han gör det som om han aldrig gjort annat; man bugar.
onsdag 9 februari 2011
Höylandet är inte Lierne
Idag blev jag intervjuad i SVT Kunskapskanalens serie "En författare, en bok". Olle Palmlöf intervjuade, rappt och säkert. Han syns i "På spåret" i SVT den här terminen.
"Ninni", bördig från Lierne i Norge nära gränsen till Sverige vid Gäddede, tackar för en fin läsupplevelse (tack själv!) men konstaterar att Pål Tyldum inte var från Lierne som jag påstår i boken. Ett mycket riktigt inträngande arbete med kartboken (Cappelens kart 78 "Trondheimskartboka") visar tydligt att det går en gräns mellan Höylandet och Lierne, även om inte många mil skiljer...
Idag och igår har det varit gym och spinning för mig; ute är det bara blankis...
"Ninni", bördig från Lierne i Norge nära gränsen till Sverige vid Gäddede, tackar för en fin läsupplevelse (tack själv!) men konstaterar att Pål Tyldum inte var från Lierne som jag påstår i boken. Ett mycket riktigt inträngande arbete med kartboken (Cappelens kart 78 "Trondheimskartboka") visar tydligt att det går en gräns mellan Höylandet och Lierne, även om inte många mil skiljer...
Idag och igår har det varit gym och spinning för mig; ute är det bara blankis...
måndag 7 februari 2011
Klassekampen och Aftenposten -- och Klas Åmarks nya
En korrigering: jag har flera gånger skrivit att jag skall medverka under VM i Forfatternes Hus i Oslo. Glöm det. Jag skall vara med i Litteraturhuset. Det är inte riktigt samma sak, även om det finns likheter...
I helgen hade Klassekampen en recension (ej på nätet vad jag kan se) av Henrik Langeland, romanförfattare som skrivit en doktorsavhandling om Proust (tror jag det var). Langeland har haft en häftig resa i sällskap med boken, tydligen, och med utsikt över alperna kring Val di Fiemme, där han väntade på start i Marcialonga. Ett klipp:
«Kroppens geni» består av en rekke løst sammensatte kapitler som veksler mellom tre nivåer: enten refleksjoner over skiløpingens natur og kommentarer til andres langrennsmemoarer, eller poetisk-nostalgiske glimt tilbake til forfatterens egen skibarndom i de svenske skoger, eller også personlige rapporter fra hjemmebesøk hos trenere og foreldre, intervjusamtaler og landslagssamlinger. Det er her han er best, til tider er det kostelig å lese hans smått selvironiske fremstilling av hvordan han overmodig tar teten på landslagsøkter og så å si alltid ender som et slips.
Slips betyder väl inte vad en slips på svenska betyder, men kanske hänger det lika rakt ned... Langeland är litet kritisk också, tycker att jag citerar filosofer litet för mycket. Och ok. Men jag råkar gilla filosofi och någon risk bör man ta.
Aftenposten publicerade i går en intervju där jag talade om läsning som betytt något för mig. Inte heller den är på webben, tror jag, men jag tänkte att frågorna var inträngande och man inser under ett telefonsamtal med Oslo att av all läsning som format en för livet minns man just då i stort sett ingenting. Tänkvärt.
Idag planerade jag min bevakning av VM med Dagens Nyheters kulturredaktör. Vi åt lunch på Björk nära Rålambshovsparken, en ny erfarenhet för mig. Skaldjurspasta och en liten nötmorotskaka till kaffet. Riktigt bra. Och de gamla stora funkishusen i backen mellan Norr Mälarstrand och Fridhemsplan ter sig så statuariskt sköna, evigheter sedan jag gick just där. Märkligt.
Slutade dagen på Bonniers. Klas Åmarks efterlängtade bok om Sverige under andra världskriget har kommit, "Att bo granne med ondskan". Sjuhundratjugo sidor, med stor relevans för norska läsare också. Att komma ut är också att gå i mål.
I helgen hade Klassekampen en recension (ej på nätet vad jag kan se) av Henrik Langeland, romanförfattare som skrivit en doktorsavhandling om Proust (tror jag det var). Langeland har haft en häftig resa i sällskap med boken, tydligen, och med utsikt över alperna kring Val di Fiemme, där han väntade på start i Marcialonga. Ett klipp:
«Kroppens geni» består av en rekke løst sammensatte kapitler som veksler mellom tre nivåer: enten refleksjoner over skiløpingens natur og kommentarer til andres langrennsmemoarer, eller poetisk-nostalgiske glimt tilbake til forfatterens egen skibarndom i de svenske skoger, eller også personlige rapporter fra hjemmebesøk hos trenere og foreldre, intervjusamtaler og landslagssamlinger. Det er her han er best, til tider er det kostelig å lese hans smått selvironiske fremstilling av hvordan han overmodig tar teten på landslagsøkter og så å si alltid ender som et slips.
Slips betyder väl inte vad en slips på svenska betyder, men kanske hänger det lika rakt ned... Langeland är litet kritisk också, tycker att jag citerar filosofer litet för mycket. Och ok. Men jag råkar gilla filosofi och någon risk bör man ta.
Aftenposten publicerade i går en intervju där jag talade om läsning som betytt något för mig. Inte heller den är på webben, tror jag, men jag tänkte att frågorna var inträngande och man inser under ett telefonsamtal med Oslo att av all läsning som format en för livet minns man just då i stort sett ingenting. Tänkvärt.
Idag planerade jag min bevakning av VM med Dagens Nyheters kulturredaktör. Vi åt lunch på Björk nära Rålambshovsparken, en ny erfarenhet för mig. Skaldjurspasta och en liten nötmorotskaka till kaffet. Riktigt bra. Och de gamla stora funkishusen i backen mellan Norr Mälarstrand och Fridhemsplan ter sig så statuariskt sköna, evigheter sedan jag gick just där. Märkligt.
Slutade dagen på Bonniers. Klas Åmarks efterlängtade bok om Sverige under andra världskriget har kommit, "Att bo granne med ondskan". Sjuhundratjugo sidor, med stor relevans för norska läsare också. Att komma ut är också att gå i mål.
söndag 6 februari 2011
Skidor och segregation
En verklig solskensdag i Stockholm, nästan vårkänslor i luften.Men hur skulle spåren vara? Jag åkte ut till Brantbrink och strök på litet violett klister i Tullinge SK:s klubbstuga och fick en skidupplevelse som nästan ter sig overklig för den som bara knallar runt på bartöade trottoarer inne i stan. Det är mycket snö och en hel del människor hade förstått det också och rörde sig i spåren. Däremot kan man inte säga att möjligheterna har gått upp för dem som har ansvar för spåren, som var åkbara men långt ifrån vad de kunnat vara. Lida friluftsgård signalerade för flera dagar sedan att man inte skulle dra upp nya spår så länge tövädret varar... som om snön vore på väg att ta slut... Och tö..., väder kring noll är vardag i denna del av landet. Jag undrade faktiskt så mycket över vad detta besynnerliga meddelande kunde betyda att jag avstod från att åka under lördagen. Men när jag idag har sett hur bra grundförhållandena är så börjar jag tro att det saknas ambitioner och kunskap, eller också är det något annat som saknas. Informationen brister dessutom. I Oslo vore något liknande fullkomligt otänkbart.Tidigt varje morgon får man på http://www.skiforeningen.no/ läget för de kanske hundra (eller fler) löporna i Oslomarka, och de flesta är nyuppkörda i stort sett dagligen. Stockholms skidkultur präglas ännu av en svajighet som säkert grundlagts under många gröna vintrar men med fler åkare kommer nog trycket på spårkvalitén att öka. Vi förstår om ekonomiska och andra omständigheter lägger hinder i vägen, men korrekt daglig information bör man inte smita ifrån under några omständigheter.
Intervjuerna duggar tätt vilket jag tolkar som ett positivt intresse för längd och jag hjälper gärna till. Idag i DN: http://www.dn.se/resor/sportlov/langdskidakning-mer-av-en-artificiell-sport. Tänkvärd är onekligen denna artikel i LO-tidningen, http://lotidningen.se/2011/02/04/snon-%E2%80%93-status-och-segregering/,som jag medverkar i. Där tar man upp den sociala segregeringen i den nya längdboomen, en angelägen sak. Reportaget om skidträningen med de asylsökande på Migrationsverkets förläggning i Hedemora visar också en sida av längdboomen: dem som inte tillhör den och knappast heller skall göra det. Men som i alla fall får chansen att uppleva litet svensk vinter från den rätta sodan. Personligen hoppas jag många av dem får stanna i Sverige så att de kan fortsätta träna och njuta av glidet!
I Kroppens geni har jag med ett parti från Norge som kretsar kring en liknande fråga: om man inte kan integrera de nya norska medborgarna i langrenn, då tappar man hela domäner av möjligheter att få fram bra skidåkare i kommande generationer. Så är det förstås också här i Sverige. Vissa sporter (friidrott, boxning, fotboll) har lyckats bra med intregrationen, andra står och stampar, bland dem längd, ja, praktiskt taget allt som sker på snö, tror jag.
Anna Haag snöt SM-guldet i klassiskt 10 km framför näsan på Kalla idag. Kul för Anna! Och kul även att se Ida Ingemarsdotter visa fin form. Jag intervjuade henne i Åre i början av hösten. Inte mycket kom med i boken tyvärr, men hon sade intressanta saker. Ur min intervjufil med henne klipper jag följande:
Intervjuerna duggar tätt vilket jag tolkar som ett positivt intresse för längd och jag hjälper gärna till. Idag i DN: http://www.dn.se/resor/sportlov/langdskidakning-mer-av-en-artificiell-sport. Tänkvärd är onekligen denna artikel i LO-tidningen, http://lotidningen.se/2011/02/04/snon-%E2%80%93-status-och-segregering/,som jag medverkar i. Där tar man upp den sociala segregeringen i den nya längdboomen, en angelägen sak. Reportaget om skidträningen med de asylsökande på Migrationsverkets förläggning i Hedemora visar också en sida av längdboomen: dem som inte tillhör den och knappast heller skall göra det. Men som i alla fall får chansen att uppleva litet svensk vinter från den rätta sodan. Personligen hoppas jag många av dem får stanna i Sverige så att de kan fortsätta träna och njuta av glidet!
I Kroppens geni har jag med ett parti från Norge som kretsar kring en liknande fråga: om man inte kan integrera de nya norska medborgarna i langrenn, då tappar man hela domäner av möjligheter att få fram bra skidåkare i kommande generationer. Så är det förstås också här i Sverige. Vissa sporter (friidrott, boxning, fotboll) har lyckats bra med intregrationen, andra står och stampar, bland dem längd, ja, praktiskt taget allt som sker på snö, tror jag.
Anna Haag snöt SM-guldet i klassiskt 10 km framför näsan på Kalla idag. Kul för Anna! Och kul även att se Ida Ingemarsdotter visa fin form. Jag intervjuade henne i Åre i början av hösten. Inte mycket kom med i boken tyvärr, men hon sade intressanta saker. Ur min intervjufil med henne klipper jag följande:
"Finns det en svensk träningsfilosofi?
Nej, men kanske tioårscykler med olika modeller som man nyttjar. När Per [Elofsson] var bra så var det en modell. Nu är det nya inslag."
Det var hon ensam om, att se det "konjunkturella" i träningen, hur gamla mönster avlöser varandra som ett slags vågor och där gamla idéer återkommer i ny skepnad. Alltså inte bara ett linjärt framsteg. Jag tror man bör kombinera båda synsätten för att förstå hur skidträningen förändrats.
fredag 4 februari 2011
Northug och Björgen i Holmenkollen
I veckan gick både Northug (onsdag) och Björgen (torsdag) tuffa träningspass i VM-banorna i Holmenkollen. Bra träning, har de båda sagt i norska medier.
Mitt eget Holmenkollen-program börjar ta form. Jag ska delta i olika samtal, bland mina samtalspartners finns flera skidåkare, aktuella namn än så länge är Gudmund Skjeldal, Vegard Ulvang, Thomas Wassberg. Vi får se hur det slutgiligt blir på Forfatternes Hus, som är arrangör. Jag skall också vara i NRK-studion, har jag fått veta. Mina egna skrivplaner läggs nog också fast i nästa vecka.
Idag har jag besökt ett gym igen och cyklat en timme (det har töat förskräckligt inne i stan). Jag fíck upp pulsen i ganska precis 90 procent, och då kan dom som läst boken räkna ut att jag hade god matchning av särskilt sakkunnig ledning. Det är skillnad på instruktörer. Några tar en högre. Men i helgen blir det mer skidor, gym är nu när skidor inte funkar. I övrigt var jag i betygsnämnden för en doktorsavhandling, ansvarsfullt och intressant. Man brukar också få en fin lunch, så också denna gång, på fakultetsklubben, Stockholms universitet.
Mitt eget Holmenkollen-program börjar ta form. Jag ska delta i olika samtal, bland mina samtalspartners finns flera skidåkare, aktuella namn än så länge är Gudmund Skjeldal, Vegard Ulvang, Thomas Wassberg. Vi får se hur det slutgiligt blir på Forfatternes Hus, som är arrangör. Jag skall också vara i NRK-studion, har jag fått veta. Mina egna skrivplaner läggs nog också fast i nästa vecka.
Idag har jag besökt ett gym igen och cyklat en timme (det har töat förskräckligt inne i stan). Jag fíck upp pulsen i ganska precis 90 procent, och då kan dom som läst boken räkna ut att jag hade god matchning av särskilt sakkunnig ledning. Det är skillnad på instruktörer. Några tar en högre. Men i helgen blir det mer skidor, gym är nu när skidor inte funkar. I övrigt var jag i betygsnämnden för en doktorsavhandling, ansvarsfullt och intressant. Man brukar också få en fin lunch, så också denna gång, på fakultetsklubben, Stockholms universitet.
torsdag 3 februari 2011
Skidor i Umeå
Besöket i Umeå igår var precis så lyckat som jag hade hoppats! Sol. Massor av snö. Jag hade förstås med mig skidorna. Bytte om på studenternas indrottsanläggning, IKSU-hallen, som sedan jag lämnade Umeå vuxit till en galax av simhallar, gym, kaféer och andra lokaler. Så ut i skogen mot Nydalasjön. Det var litet längre ned till sjön än jag räknat med och skaren bar endast under träden, inte mellan dem, så det blev en jobbig första kilometer. På sjön låg en halvmeter lös snö ovanpå våt is efter tövädret så även där fick jag slita. Skidåkning i det perfekta Nydalaspåret tog bara en tredjedel av träningstiden, som blev så utdragen att jag nästan kom för sent till mitt första framträdande och fick besvara ICA-Kurirens intressanta intervjufrågor på vägen (jag fick skjuts, pratar inte i mobil när jag kör).
På Grubbe-biblioteket väntade 110 personer en onsdag klockan tre på eftermiddagen...! En av dem var Martin Lundström, guldolympiern från St Moritz 1948. När jag talat och läst färdigt ur boken berättade han om sin barndom, skidåkning till skolan tio kilometer, skogsarbete. Och hur man redan då visste att man skulle vila sig i form. På kvällen utsålt på Café Pilgatan. Allt gick som av sig själv. Massor av frågor och nyfikenhet. Tyvärr hade man inte fått tag i nog med böcker att erbjuda alla som ville ha signeringar. Men det viktiga är ju samtalet. På morgonen stannade jag till på Sveriges Radio innan jag fick skjuts hela vägen ut till flygplatsen. P4 ville prata med mig inför SM i Sundsvall. Det märktes tydligt att journalisten hade läst min bok, det har faktiskt de flesta som intervjuar. Bra, tycker jag. Det lägger grunden för just samtal, inte bara författarens monolog.
Flera har hört av sig med anledning av mina funderingar häromdagen om underhåll av skidspår. "Runar" skriver: Det er faktisk ulovlig å ta betalt for bruk av skispor i Norge. Sjekk ut denne nettsaken:
http://www.aftenposten.no/nyheter/sport/aktiv/article3981420.ece Andra sade i stort sett samma sak: man tar inte avgifter för skidspår i Norge. Det mesta sköts av Skiforeningen, som har 60 000 medlemmar. Särskilt i mindre orter förekommer kommunala insatser. Dugnad står ännu centralt, men minskar kanske. Det verkar med andra ord som om min förmodan är bekräftad: spåravgifter är inget aktuellt ämne i Norge. Min åsikt är att man bör vara mýcket försiktig även i Sverige. Skidor som spontan lek och vidgat utomhusrum för alla under allemansrätten är i grunden något som främjar hälsa och välfärd för en mycket stor del av befolkningen.
SM idag: inga överraskningar i skiathlon. Hellner och Kalla i topp. Bara landslagsåkare närmast bakom. Ett par dagar till, sedan går skidvärlden i ide ett par veckor inför VM. Sedan smäller det i Oslo.
På Grubbe-biblioteket väntade 110 personer en onsdag klockan tre på eftermiddagen...! En av dem var Martin Lundström, guldolympiern från St Moritz 1948. När jag talat och läst färdigt ur boken berättade han om sin barndom, skidåkning till skolan tio kilometer, skogsarbete. Och hur man redan då visste att man skulle vila sig i form. På kvällen utsålt på Café Pilgatan. Allt gick som av sig själv. Massor av frågor och nyfikenhet. Tyvärr hade man inte fått tag i nog med böcker att erbjuda alla som ville ha signeringar. Men det viktiga är ju samtalet. På morgonen stannade jag till på Sveriges Radio innan jag fick skjuts hela vägen ut till flygplatsen. P4 ville prata med mig inför SM i Sundsvall. Det märktes tydligt att journalisten hade läst min bok, det har faktiskt de flesta som intervjuar. Bra, tycker jag. Det lägger grunden för just samtal, inte bara författarens monolog.
Flera har hört av sig med anledning av mina funderingar häromdagen om underhåll av skidspår. "Runar" skriver: Det er faktisk ulovlig å ta betalt for bruk av skispor i Norge. Sjekk ut denne nettsaken:
http://www.aftenposten.no/nyheter/sport/aktiv/article3981420.ece Andra sade i stort sett samma sak: man tar inte avgifter för skidspår i Norge. Det mesta sköts av Skiforeningen, som har 60 000 medlemmar. Särskilt i mindre orter förekommer kommunala insatser. Dugnad står ännu centralt, men minskar kanske. Det verkar med andra ord som om min förmodan är bekräftad: spåravgifter är inget aktuellt ämne i Norge. Min åsikt är att man bör vara mýcket försiktig även i Sverige. Skidor som spontan lek och vidgat utomhusrum för alla under allemansrätten är i grunden något som främjar hälsa och välfärd för en mycket stor del av befolkningen.
SM idag: inga överraskningar i skiathlon. Hellner och Kalla i topp. Bara landslagsåkare närmast bakom. Ett par dagar till, sedan går skidvärlden i ide ett par veckor inför VM. Sedan smäller det i Oslo.
tisdag 1 februari 2011
Norges tystnad efter Northug
Svenska Dagbladets sportavdelning har idag en artikel om läget för norsk manlig längdidrott. Informationen är densamma som stått i norska medier hela vintern, och även förra vintern. Och, jo, det inger bekymmer. Men frågan är väl vad som är normaltillståndet... Att ha närmare hälften av de tjugo första i världscupen från ett land är ju helt onormalt. Så var det inte före de guldår i början av 00-talet som artikeln inleder sin statistik med. Just dessa år var undantag. De senaste åren har man varit närmare vad som kan förväntas, men just i vinter snarast i underkant. En motsvarande uppställning över Sverige skulle ge ett betydligt blekare utfall över åren.
Kanske kunde det ha varit intressant att se på helhetsbilden. Inget land har 2011 mer än fyra åkare bland de tjugo bästa (Ryssland). Sverige har tre. Norge och några andra länder två. Skulle man sätta gränsen vid topp tio skulle Sverige vara bäst eftersom de tre svenskarna är på plats 4, 6 respektive 10. I det spannet är det bara en ryss. Skulle man sätta gränsen vid topp 25 skulle Norge plötsligt vara jämte Sverige med fyra platser, bara slaget av Ryssland med fem.
Skulle man göra på samma sätt med slutställningen för åren 2000-2010 skulle man få ganska olika utfall beroende på om gränsen sattes vid t. ex. plats 10, 20 (som i SvD) eller 30. Jag har inte möjlighet att göra det slags beräkning nu, men jag misstänker att på topp 20-nivån ger utfallet maximal skillnad för Norge mellan 2011 och det föregående årtiondet. Och är det en sådan bild man vill visa läsarna så går det alltså utmärkt, den ältas som sagt i Norge dagligen (fast utan så mycket siffror, norrmännen vet hur det ligger till). Gjorde man däremot så att man visade positionspoäng för de fem bästa åkarna för varje nation år för år, skulle man egentligen få en bättre och över tid mer rättvisande bild av de olika nationernas kapacitet och dess förändringar. Den metoden är mindre känslig för godtyckligt satta gränser. Bra statistik inriktar sig för övrigt inte på enstaka år utan söker mönster över tid. Är nedgången de senaste åren en långsiktig trend?
Min egen bedömning är att Norge blir bästa nation i längdåkningsgrenarna på VM, hur illa det än ser ut i SvDs staplar. Men man blir det inte genom sin bredd i första hand utan genom sin förmåga att ta medaljer. Det menade jag redan när jag tippade VM-resultaten vid jul och i mellandagarna. Jag ska snartt också tippa stafetterna.
Tränade på gymmet idag. En timmes cykel. Kom upp i 150 i puls på min egen pulsklocka, det motsvarar ungefär 88 procent av maxpuls, ok, men inte väldigt bra. Cykeln var ett missfoster, med en sadel som var lös, jag lutade ibland framåt som en tjur inför attack, stundom bakåt som om jag satt på en gammaldags herrcykel m. större.
.
Kanske kunde det ha varit intressant att se på helhetsbilden. Inget land har 2011 mer än fyra åkare bland de tjugo bästa (Ryssland). Sverige har tre. Norge och några andra länder två. Skulle man sätta gränsen vid topp tio skulle Sverige vara bäst eftersom de tre svenskarna är på plats 4, 6 respektive 10. I det spannet är det bara en ryss. Skulle man sätta gränsen vid topp 25 skulle Norge plötsligt vara jämte Sverige med fyra platser, bara slaget av Ryssland med fem.
Skulle man göra på samma sätt med slutställningen för åren 2000-2010 skulle man få ganska olika utfall beroende på om gränsen sattes vid t. ex. plats 10, 20 (som i SvD) eller 30. Jag har inte möjlighet att göra det slags beräkning nu, men jag misstänker att på topp 20-nivån ger utfallet maximal skillnad för Norge mellan 2011 och det föregående årtiondet. Och är det en sådan bild man vill visa läsarna så går det alltså utmärkt, den ältas som sagt i Norge dagligen (fast utan så mycket siffror, norrmännen vet hur det ligger till). Gjorde man däremot så att man visade positionspoäng för de fem bästa åkarna för varje nation år för år, skulle man egentligen få en bättre och över tid mer rättvisande bild av de olika nationernas kapacitet och dess förändringar. Den metoden är mindre känslig för godtyckligt satta gränser. Bra statistik inriktar sig för övrigt inte på enstaka år utan söker mönster över tid. Är nedgången de senaste åren en långsiktig trend?
Min egen bedömning är att Norge blir bästa nation i längdåkningsgrenarna på VM, hur illa det än ser ut i SvDs staplar. Men man blir det inte genom sin bredd i första hand utan genom sin förmåga att ta medaljer. Det menade jag redan när jag tippade VM-resultaten vid jul och i mellandagarna. Jag ska snartt också tippa stafetterna.
Tränade på gymmet idag. En timmes cykel. Kom upp i 150 i puls på min egen pulsklocka, det motsvarar ungefär 88 procent av maxpuls, ok, men inte väldigt bra. Cykeln var ett missfoster, med en sadel som var lös, jag lutade ibland framåt som en tjur inför attack, stundom bakåt som om jag satt på en gammaldags herrcykel m. större.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)