Fransk sportpress har hänförts över Therese Johaugs klättring i Val di Fiemme. Jag är litet stolt över att ha förutspått hennes fantastiska uppförsåkning. Hon har i och för sig gjort det förut, bland annat i ett berömt lopp i Voss i mars 2007 efter sin bronsmedalj på 30 km i VM i Sapporo. Också då slog hon goda manliga löpare. Vad de franska journalisterna har räknat ut är hur Johaug gick i själva backen, och där var hon bara 50 sekunder långsammare än Petter Northug och 40 sekunder efter Cologna. Jag har inte alla siffror, men i praktiken kan man räkna med att hon åkte fullt i klass med Marcus Hellner, kanske fortare. Nu spekuleras det i bantning igen, precis som på 80- och 90-talen. Unga åkare kommer att se hur den tunna Johaug flyger uppför och själva få för sig att det är därför hon är bra. Vilket är ett missförstånd. Människor ser kort och gott olika ut. Litet påverkas deras utseende av träningen, förstås. Men skidlöpare var tunnare förr och jämfört med distanslöpare är nästan varje skidlöpare kraftig. Optimalt för Johaug vore sannolikt att det skulle sitta några hekto mer på armar och axlar så att hon blev bättre på snabb åkning i lätt terräng, och i spurter.
Jag känner att jag på nytt kan använda ett av de få goda råd jag tycker att jag kunnat ge till yngre människor som frågat mig om råd i situationer som varit nya för dem: Var dig själv! Det är likadant med skidåkning. Det behövs inget krångel. Träna upp din teknik, men försök inte imitera i detalj. Alla har sin egen stil. Jämför Sixten Jernberg och Assar, eller Gunde och Thomas Wassberg, eller Björgen och Johaug. Alla har åkt fort, men alla har åkt på sitt sätt. Den vackraste skidåkning som någonsin utförts i klassisk stil svarade Johs Harviken för. Så menar i alla fall många i Norge och jag måste hålla med. Man kan se hans stil i böcker och säkert i TV- och filmarkiv. SVT kanske kan gräva fram någon stilstudie...? Jag såg honom en gång, i en elljustävling 1974 i Åsele, där vi hade et långt elljusspår på 4,5 kilometer. Tre varv for Harviken under lampornas ljuskäglor uppför Skolbergets branta lutning. Det var som om han inte vidrörde marken, han svävade uppför på smala ben och med en hållning som påminde om en egyptisk gud. Jag tror inte ens att han andades.
Idag har jag pratat med Expressen som undrar varför det blivit en statusmarkör att åka skidor. Det är på tiden att det blivit status! För mig har det varit status sedan jag var nio och började skidträning. Eller egentligen, skidträningen. I bestämd form, för det fanns bara en skidträning, och den visste alla vad det var. Ungefär som högmässan. Också bestämd form. Man borde så att säga vara där. Eller jobbet. Också ett ställe man borde vara. Bestämd form. Det är egentligen mitt favoritavsnitt i hela boken. Att få minnas hur det var att gå på skidträningen. Ack, saliga oskuld!
I morgon blir det skidor i Nordmarka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar