Birken var en folkfest. Strålande väder, väl organiserat. Jag sov väl inte så många timmar i mitt reclinable seat på NSB:s Birkentåg, men i övrigt var jag i gott skick vid starten. Efter 54 kilometer var jag inte i fullt lika gott skick, men nöjd med att ha nått fram. Jag kom in på 4 timmar och 21 minuter, strax över märkestid i min åldersgrupp. Med det får jag vara mycket nöjd. Banan är rejält krävande. Man stiger 700 meter på de första 15 kilometerna, sedan efter en kort och snabb utförskärning börjar en slak stigning på sju kilometer innan man får vila i några kilometer ned mot Kvarstadsaetra, för övrigt i samma terräng där jag cyklade med det norska damlandslaget i juni förra året, vilket skildras med viss utförlighet i Kroppens geni. Jag måste säga att jag var mer mottaglig för intryck och nyanser den gången. Igår var jag ganska så trött stora delar av tiden och måste anstränga mig för att då och då titta på utsikten, som var hänförande i solskenet. Värst var fötterna, som värkte. Jag startade i pulje (startgrupp) 19, med fler än hälften av åkarna framför mig; det var mellan 500 och 800 åkare i varje pulje och fem minuter mellan puljerna. Det var med andra ord många löpare att ta sig förbi bland dem som startat i puljer från 12-13 och ned till 18, köbildning var genomgående under den första dryga milen, och givetvis blev jag omåkt av några som startat i senare puljer. Midtfjell, högsta punkten på drygt 900 meter, kommer efter 34 kilometers åkning, de sista stigningarna är riktigt branta. Den som inte är trött där kan inte vara människa.
Man får diplom med alla mellantider inlagda (chip sitter kring vänster ankel). När man kommer i mål får man buljong, chips, tomatsoppa. Jag var i alla fall nöjd med vädret. Blev till och med litet solbränd i synen...
söndag 20 mars 2011
torsdag 17 mars 2011
Birkebeineren
Efter mitt VM-bloggande åt DN, http://www.dn.se/blogg/skidbloggen, blev jag så utmattad att jag inte orkat blogga på några dar. Vintern lider också mot sitt slut, liksom skidsäsongen, men en liten spurt bör jag klara... Jag måste förresten, eftersom jag anmält mig till Birkebeineren, eller bara Birken, loppet mellan Rena och Lillehammer. Går nu på lördag, 55 kilometer, till skillnad från Vasaloppet mer uppför än utför. Efter att ha gått femmilen i Holmenkollen under VM (en tävlingsfri dag...) och rapporterat om det i DN, http://www.dn.se/kultur-noje/essa/det-langa-lidandets-poesi, känner jag mig i alla fall psykologiskt på den säkra sidan. Den banan lär vara den tyngsta femmil som finns. Men inga lopp av denna längd bör underskattas. All tung ansträngning som pågår längre än två timmar har sin egen (brist på) logik i en normal människokropp. Något händer och man har inte riktigt kontroll över det. Varje gång är en särskild gång. JUst nu försöker jag äta extra kolhydrater, det lärde jag mig som ung och visserligen har jag hört att det inte är högsta sanning längre, men jag tänker att funkade det förr funkar det säkert nu också...
Jag flyger i morgon kväll till Oslo, tar sedan det särskilda Birkentoget till Rena. Man sover på tåget, får sovpåse och allt det där, sedan står tåget på perrongen tills det är dags att kliva av och förbereda sig. Med sig har man varma kläder, som man bär med sig i en ryggsäck hela sträckan, den skall väga minst 3,5 kilo och lika mycket när man korsar mållinjen, då den vägs igen. Det måste finnas ombyte, valla och...var det termos med varm dryck? i säcken. Säkerhet, och ok, man går över ett lågfjäll. Vädret ser ut att bli bra, men man vet aldrig.
Med på resan, om än kanske inte i spåret (vi får se), blir Svante Weyler, min förläggare. Han skall tydligen idka journalistik också. Själv ska jag bara åka, inte skriva. Ja. mer än blogga här förstås, så gott jag kommer åt. Man kan följa loppet på NRK. Jag är nog lättast igenkännbar på min turkos mössa, samma som i Youtube-klippet där jag går mot Northug, http://www.youtube.com/watch?v=jmy5gjWBczc...
Jag flyger i morgon kväll till Oslo, tar sedan det särskilda Birkentoget till Rena. Man sover på tåget, får sovpåse och allt det där, sedan står tåget på perrongen tills det är dags att kliva av och förbereda sig. Med sig har man varma kläder, som man bär med sig i en ryggsäck hela sträckan, den skall väga minst 3,5 kilo och lika mycket när man korsar mållinjen, då den vägs igen. Det måste finnas ombyte, valla och...var det termos med varm dryck? i säcken. Säkerhet, och ok, man går över ett lågfjäll. Vädret ser ut att bli bra, men man vet aldrig.
Med på resan, om än kanske inte i spåret (vi får se), blir Svante Weyler, min förläggare. Han skall tydligen idka journalistik också. Själv ska jag bara åka, inte skriva. Ja. mer än blogga här förstås, så gott jag kommer åt. Man kan följa loppet på NRK. Jag är nog lättast igenkännbar på min turkos mössa, samma som i Youtube-klippet där jag går mot Northug, http://www.youtube.com/watch?v=jmy5gjWBczc...
tisdag 1 mars 2011
Bloggen flyttad under skid-VM!
OBS: under skid-VM bloggar jag på Dagens Nyheters webtidning: http://www.dn.se/blogg/skidbloggen. Innehållet kretsar precis som på denna blogg kring skidor, men fokus är förstås på VM, där jag finns på plats fram till och med den avslutande femmilen söndag 6 mars. /Sverker
söndag 20 februari 2011
Overskudd -- det som krävs för att vinna
Det var fina tävlingar i Drammen denna helg. Mönstergillt genomförda, och rättvisa med breda fina traséer där det var möjligt att ta positioner även i sprint. Många fina spurtdueller fick vi se. Kikkan Randall är en härlig tävlingsmäniska med frisk aptit och lyser av självförtroende just nu. Maiken Falla har jag redan kommenterat här på bloggen, hon är ännu väldigt ung och kan bli en fenomenal sprinter de kommande åren. Ida Ingemarsdotter är i strålande form och den Kalla som svajade litet på 10 km igår var desto vassare när hon kom på fristilsskidor idag. Det är kanske bara bra att inte Björgen vinner också sprintlopp före VM, inte minst för henne själv eftersom i alla fall en liten favoritbörda faller av. Men i klassisk sprint vinner hon nog i VM eller har i alla fall bra chans. Hon borde kanske helt enkelt stå över individuell fristilssprint för att öka sina chanser att prestera i allt annat hon åker.
Emil Jönsson har en formidabel kraftutväxling när han kommer rätt i loppen. Ingen var i närheten på upploppet, inte ens Northug, som fick två tredjeplatser med sig från denna helg och överlägset mest världscuppoäng. Även han borde stå över minst ett lopp i VM, i första hand inviduell klassisk sprint. Borde han stå över även fristilssprint? Helst inte, i så fall lika gärna 15 km klassiskt, där han egentligen inte skall kunna vinna. Det blir till slut en formfråga, kommer han i en överjävlig form om några dagar efter höjdvistelsen då kanske han bör satsa brett, men om det finns tvivel kan det vara klokt att välja bort. Hellner har redan valt bort klassiska loppet igår, kanske han också bör välja bort klassisk sprint i VM och skall han ens åka fristilssprint? Inte mycket talar för att han skall nå pallen i denna gren även om han vann för-VM, men då var startfältet utglesat.
Lägg märke till att ett ord Marit Björgen använder i nästan varenda intervju nuförtiden är "overskudd". Det är vad hon söker. Hon vet vad hon talar om. Hon var en fantastisk skidåkare även 2007-2009, men vann aldrig när det gällde. Det som saknades var overskudd. Det där lilla extra som är en kombination av energiöverskott, aptit, lust, att vara tänd och känna det som om man kan göra vad som helst med sin kropp. Att vara bra, rentav bäst, så att säga i princip, betyder ingenting om man inte har overskudd. Därför skall man välja sina lopp och inte gå så hårt att man riskerar att bli av med overskuddet, för då är man borta.
Emil Jönsson har en formidabel kraftutväxling när han kommer rätt i loppen. Ingen var i närheten på upploppet, inte ens Northug, som fick två tredjeplatser med sig från denna helg och överlägset mest världscuppoäng. Även han borde stå över minst ett lopp i VM, i första hand inviduell klassisk sprint. Borde han stå över även fristilssprint? Helst inte, i så fall lika gärna 15 km klassiskt, där han egentligen inte skall kunna vinna. Det blir till slut en formfråga, kommer han i en överjävlig form om några dagar efter höjdvistelsen då kanske han bör satsa brett, men om det finns tvivel kan det vara klokt att välja bort. Hellner har redan valt bort klassiska loppet igår, kanske han också bör välja bort klassisk sprint i VM och skall han ens åka fristilssprint? Inte mycket talar för att han skall nå pallen i denna gren även om han vann för-VM, men då var startfältet utglesat.
Lägg märke till att ett ord Marit Björgen använder i nästan varenda intervju nuförtiden är "overskudd". Det är vad hon söker. Hon vet vad hon talar om. Hon var en fantastisk skidåkare även 2007-2009, men vann aldrig när det gällde. Det som saknades var overskudd. Det där lilla extra som är en kombination av energiöverskott, aptit, lust, att vara tänd och känna det som om man kan göra vad som helst med sin kropp. Att vara bra, rentav bäst, så att säga i princip, betyder ingenting om man inte har overskudd. Därför skall man välja sina lopp och inte gå så hårt att man riskerar att bli av med overskuddet, för då är man borta.
lördag 19 februari 2011
Vinterstudion och Drammen
Vinterstudion var en trevlig miljö. Jag var med idag mellan tävlingarna i Drammen, läste avsnitt ur Kroppens geni och samtalade med André Pops och Emelie Öhrstig om norsk och svensk skidåkning. Vi tittade också på charmbilder från VM i Holmenkollen 1982, Thomas Erikssons tremilsguld där han stred mot Lars Erik Eriksen, den legendariska stafettstriden mellan Brå och Savjalov, där de dömdes lika i mål. Före sändningen hann jag med en skidtur i solen, jag måste säga att det börjar kännas i kroppen att jag tränat varje dag nu den senaste veckan, men det var härligt.
I tävlingarna var Marit Björgen på nytt klart bäst över 10 kilometer, före Kowalczyk och Saarinen, sedan Johaug... Känns det igen? Det märkliga var att Ida Ingemarsdotter, sprintspecialist egentligen, var femma. Just nu pågår herrtävligen på 15 km och det är tätt i toppen i början. - - - Men det blev efterhand inte alls särskilt tätt. Fältet drogs ut kvickt och mest av allt var det Daniel Richardsson som utgjorde orsaken. Han tog nämligen ett rejält kommando över tävlingen redan efter några kilometer och ökade sedan avståndet systematiskt. Tvåa och trea blev norrmännen Martin Johnsrud Sundby och Petter Northug. Cologna missade pallen med några sekunder.
I Vinterstudion tippade Öhrstig och Anders Blomquist de olika loppen, jag uppfattade inte allt de sade, men jag tror att Öhrstig lyfte fram Anna Haag som en bra svensk medaljkandidat och att Blomquist hade Northug som etta både på jaktstarten 30 km och femmilen fri stil. Jag nämner det för att det påminner om mina tippningar. Men hur lätt är det att tippa egentligen? Blomquist var övertygad om att Richardsson skulle vara bland de tio främsta idag, och det var vi nog många som var, men vem skulle ha tippat honom etta? I kommentatorsbåset lät det nog vid start som om både Bauer och Cologna skulle ha stått högre på en lista. En som säkert känner sig nöjd är Petter Northug som rimligen borde ha fått just det formbesked han ville ha. Dessutom åkte han ifrån Richardsson på upploppet, dvs. han har den snabbhet han behöver. Efter en sådan uppvisning kommer Richardsson att räknas till favoriterna på 15 km i VM, men statistiken talar mot honom; den som vinner genrepet vinner nästan aldrig guldet. Jag tippade Cologna, och det skulle jag nog göra idag också.
I tävlingarna var Marit Björgen på nytt klart bäst över 10 kilometer, före Kowalczyk och Saarinen, sedan Johaug... Känns det igen? Det märkliga var att Ida Ingemarsdotter, sprintspecialist egentligen, var femma. Just nu pågår herrtävligen på 15 km och det är tätt i toppen i början. - - - Men det blev efterhand inte alls särskilt tätt. Fältet drogs ut kvickt och mest av allt var det Daniel Richardsson som utgjorde orsaken. Han tog nämligen ett rejält kommando över tävlingen redan efter några kilometer och ökade sedan avståndet systematiskt. Tvåa och trea blev norrmännen Martin Johnsrud Sundby och Petter Northug. Cologna missade pallen med några sekunder.
I Vinterstudion tippade Öhrstig och Anders Blomquist de olika loppen, jag uppfattade inte allt de sade, men jag tror att Öhrstig lyfte fram Anna Haag som en bra svensk medaljkandidat och att Blomquist hade Northug som etta både på jaktstarten 30 km och femmilen fri stil. Jag nämner det för att det påminner om mina tippningar. Men hur lätt är det att tippa egentligen? Blomquist var övertygad om att Richardsson skulle vara bland de tio främsta idag, och det var vi nog många som var, men vem skulle ha tippat honom etta? I kommentatorsbåset lät det nog vid start som om både Bauer och Cologna skulle ha stått högre på en lista. En som säkert känner sig nöjd är Petter Northug som rimligen borde ha fått just det formbesked han ville ha. Dessutom åkte han ifrån Richardsson på upploppet, dvs. han har den snabbhet han behöver. Efter en sådan uppvisning kommer Richardsson att räknas till favoriterna på 15 km i VM, men statistiken talar mot honom; den som vinner genrepet vinner nästan aldrig guldet. Jag tippade Cologna, och det skulle jag nog göra idag också.
fredag 18 februari 2011
VM-stafetterna, än en gång
Det har b livit rätt mycket skidåkning´senaste veckan. Förhållandena har varit stabila, med minusgrader hela tiden. Jag har varvat med litet cykelintervaller på gymmet.
Hufvudstadsbladet hälsade på under veckan, vi hade ett fint samtal. Vore bra om boken kunde bidra till litet nordisk förbrödring och försystring. Snön förenar, liksom en gång vattnet, som Matti Klinge påpekade i sin bok Östersjövälden på 1980-talet.
Morgenbladets recension idag är intressant, både för vad den säger om skidåkningens plats i norsk nationalism och för vad den säger om essensen i mitt projekt. Jag tycker att Lasse Midttun fångat mina ambitioner mycket väl. Det är inte varje dag en författare får uppleva att bli förstådd så på sina egna premisser.http://morgenbladet.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20110218/OBOKER/702189973
Det blev ju alldeles galet när jag tippade VM-stafetterna för några dagar sedan. Jag hade lyckats glömma bort att det finns ett land som heter Italien. Nu insatt. Jag har tagit mig friheten att flytta upp Sverige ett pinnhål bland herrarna också, Schweiz ned. Så här kommer ett nytt försök...:
Damer 4x5 km:
1 Norge, 2 Italien, 3 Sverige, 4 Tyskland, 5 Finland, 6 Ryssland
Herrar 4x10 km:
1 Norge, 2 Sverige, 3 Schweiz, 4 Ryssland, 5 Frankrike, 6 Tjeckien
Hufvudstadsbladet hälsade på under veckan, vi hade ett fint samtal. Vore bra om boken kunde bidra till litet nordisk förbrödring och försystring. Snön förenar, liksom en gång vattnet, som Matti Klinge påpekade i sin bok Östersjövälden på 1980-talet.
Morgenbladets recension idag är intressant, både för vad den säger om skidåkningens plats i norsk nationalism och för vad den säger om essensen i mitt projekt. Jag tycker att Lasse Midttun fångat mina ambitioner mycket väl. Det är inte varje dag en författare får uppleva att bli förstådd så på sina egna premisser.http://morgenbladet.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20110218/OBOKER/702189973
Det blev ju alldeles galet när jag tippade VM-stafetterna för några dagar sedan. Jag hade lyckats glömma bort att det finns ett land som heter Italien. Nu insatt. Jag har tagit mig friheten att flytta upp Sverige ett pinnhål bland herrarna också, Schweiz ned. Så här kommer ett nytt försök...:
Damer 4x5 km:
1 Norge, 2 Italien, 3 Sverige, 4 Tyskland, 5 Finland, 6 Ryssland
Herrar 4x10 km:
1 Norge, 2 Sverige, 3 Schweiz, 4 Ryssland, 5 Frankrike, 6 Tjeckien
lördag 12 februari 2011
Så går det i VM-stafetterna
Åkte på Lida idag efter snöfallet. Fina förhållanden, sol, kallt, rätt trög snö. Gick knappt två mil i lugn takt, fast försökte forcera litet i backarna.
Min bok ligger kvar på DN:s kritikerlista, har avancerat ett par platser. Klassekampen ringde igår,vill ha intervju, skall göra något om skidåkningens 'mystik och magi' inför VM.
I Norge har debatten om träning och ungdomsrektytering skjutit fart på nytt. Sker specialiseringen för tidigt? Tränar tonåringar för hårt? http://www.langren.com/ har färska inlägg av sakkunnigt folk. Mycket sägs som verkar klokt och som det är lätt att sympatisera med. Men i vanlig ordning presteras inga belägg, ingen statistik, inga särskilt konklusiva argument. Man behöver inte vara särskilt skeptiskt lagd för att ifrågasätta dessa påståenden. Jag är förundrad över varför alla som har djupa övertygelser om ting de anser vara viktiga inte lägger ned mer möda på att verkligen visa att det ligger något i vad de säger. Kanske för att debatten uteslutande drivs av passionerade åsiktsmakare och inte av forskare. Varför deltar då inte forskare mer? Knappast för att det skulle saknas forskning. Jag tror att orsaken snarare kan vara att forskarna är mindre säkra. För hur skall man egentligen kunna vara säker på vad som är bra och rätt träning? Är det för övrigt så att träningsdebatten är intensivare i längdåkning än i andra idrotter? Jag ser sällan samma emfatiska polemik om hur olika fotbollsspelare bör träna, eller hockeyspelare. Som om de engagerade fansen i dessa idrotter -- och många andra -- litade mer på tränare och traditioner. Varför är åsiktsbildningen så stark i langrenn? Jag lämnar frågan öppen, den är intressant.
Nu skall jag äntligen tippa VM-stafetterna, enligt samma poängsystem som i julas. (Se dessa inlägg.) Jag är i grunden osäker, men något måste man ju gissa på...
Damer 4x5 km:
1 Norge, 2 Sverige, 3 Tyskland, 4 Finland, 5 Frankrike, 6 Ryssland
Herrar 4x10 km:
1 Norge, 2 Schweiz, 3 Sverige, 4 Ryssland, 5 Frankrike, 6 Tjeckien
Som sagt: skicka gärna ditt eget tippningsförslag så kan ví tävla.
Min bok ligger kvar på DN:s kritikerlista, har avancerat ett par platser. Klassekampen ringde igår,vill ha intervju, skall göra något om skidåkningens 'mystik och magi' inför VM.
I Norge har debatten om träning och ungdomsrektytering skjutit fart på nytt. Sker specialiseringen för tidigt? Tränar tonåringar för hårt? http://www.langren.com/ har färska inlägg av sakkunnigt folk. Mycket sägs som verkar klokt och som det är lätt att sympatisera med. Men i vanlig ordning presteras inga belägg, ingen statistik, inga särskilt konklusiva argument. Man behöver inte vara särskilt skeptiskt lagd för att ifrågasätta dessa påståenden. Jag är förundrad över varför alla som har djupa övertygelser om ting de anser vara viktiga inte lägger ned mer möda på att verkligen visa att det ligger något i vad de säger. Kanske för att debatten uteslutande drivs av passionerade åsiktsmakare och inte av forskare. Varför deltar då inte forskare mer? Knappast för att det skulle saknas forskning. Jag tror att orsaken snarare kan vara att forskarna är mindre säkra. För hur skall man egentligen kunna vara säker på vad som är bra och rätt träning? Är det för övrigt så att träningsdebatten är intensivare i längdåkning än i andra idrotter? Jag ser sällan samma emfatiska polemik om hur olika fotbollsspelare bör träna, eller hockeyspelare. Som om de engagerade fansen i dessa idrotter -- och många andra -- litade mer på tränare och traditioner. Varför är åsiktsbildningen så stark i langrenn? Jag lämnar frågan öppen, den är intressant.
Nu skall jag äntligen tippa VM-stafetterna, enligt samma poängsystem som i julas. (Se dessa inlägg.) Jag är i grunden osäker, men något måste man ju gissa på...
Damer 4x5 km:
1 Norge, 2 Sverige, 3 Tyskland, 4 Finland, 5 Frankrike, 6 Ryssland
Herrar 4x10 km:
1 Norge, 2 Schweiz, 3 Sverige, 4 Ryssland, 5 Frankrike, 6 Tjeckien
Som sagt: skicka gärna ditt eget tippningsförslag så kan ví tävla.
torsdag 10 februari 2011
Skidor/langrenn och alkohol
Northug har alkoholförbud. Löd rubrikerna idag. Adresseavisen var först, tror jag. Men snart var det i hela Norge och Sverige och även på andra håll. Kanske var det några som undrade om det var en alkoholist som skulle räddas från sig själv. Men istället visade det sig vara ett självpåtaget moratorium på nio månader. "On the wagon", som man säger på det språket. Just det uttrycket antyder att det handlar om någon som hela tiden längtar efter att få återvända till sin barstol, och lider av avhållsamheten. Jag är inte säker på att Petter gör det. Inget i denne mans kända förflutna skvallrar om väldiga utsvävningar. Och finns det ett okänt förflutet så..., ja än sen.
Är det bra eller dåligt? Jag menar: vad vet vi om alkoholens inverkan på idrottsliga topprestationer? Har den avhållsamme större utsikt till framgång än den som dricker en del (att dricka mycket kan vi utgå från minskar utsikterna). Jag skildrar alkoholens roll en del i boken. Gustaf Uttersttröm, "Uttern", skrev i sin (första) självbiografi från 1934 att det var lämpligt för en skidlöpare att ta sig en snaps till maten, och gärna en konjak till kaffet. Mora-Nisse å sin sida hävdar nykterheten. Han gör det fullt medveten om att en del skidlöpare i hans samtid, några på elitnivå, tog sig duktiga rus. Runtomring oss varje idrottsutövare finns stjärnor som älskar vin (Alsgaard) och drickande stjärnor som går under (Nacka Skoglund). Och nykterister som är superbra eller urusla eller bara medelmåttiga.
Låt oss anta att Petter skulle falla igenom på VM i Oslo, skulle avhållsamheten ingå i analysen av de möjliga problemfaktorerna? Låt oss anta att han tar guld -- kan det tillskrivas nio månaders nykterhet? Hur skulle vi kunna veta?
Jag har suttit till bords med norska landslag några gånger och med egna ögon sett hur helt normala måltidsvanor härskat. Jag har uppfattat detta som ett hälsotecken. Att några inte tar av vinet (bland dem Petter) är ju helt normalt, så är det vid alla bord, mångfald råder och respekteras. Men tänker vi oss därför att detta påverkar resultatet? Är det inte snarare det att var och en har frihet att vara sig själv och göra det som känns bra som är den ordning vi skulle vilja förorda? I bristen på entydiga bevis för att något är bättre än något annat.
Är detta värt att tala om? Jag tror det. Träning och tävling på hög nivå är mer än ett tidsfördriv, mer än ett arbete, det är en livsform. Denna livsform kräver, om det går någorlunda bra, uppemot tio, kanske femton år av den vuxna människans liv. Vill vi att många unga människor från olika bakgrund skall ge sig längdåkningen i våld, så borde det finnas en bild av idrotten som upplevs just precis som ett attraktivt liv, som ett liv man är beredd att leva. Om inte goda måltider ingår i detta liv är det ett skäl att tveka. När Marit Björgen intervjuades efter Norska mästerskapen i Steinkjer nyligen sade hon att de norska tjejerna nu skulle ner till Seiser Alm i Alperna och ha det gott och njuta av livet -- av det blir det "overskudd", alltså: så kommer man i form. Det sägs av djup erfarenhet. Det är ointressant om det ingår italienskt vin i detta recept för framgång, vin är ett livsmedel som ost och bröd, fisk, tomat och aubergine. Men det är också vatten. Det går inte längre att locka människor med det som inte är förenligt med ett gott liv. Ett gott liv har för den skull ingenting med lättja att göra, utan med en människas ansvar inför sina egna möjligheter. Mora-Nisse kunde vara en förebild i mitten av 1900-talet. Hur ser en idrottslig förebild ut som talar till dagens människor?
Jag såg förresten att Marit vill ha 50 km-lopp för damer. Debatten rasar på http://www.langrenn.com/. De flesta verkar tycka att idén är god, men Vegard Ulvang, FIS, är emot. Jag tycker man kan göra ett experiment. Om Vegard har rätt och det blir "för mycket vatten mellan båtarna", alltså långtråkigt, kan man lägga ned det. Men kanske händer det något spännande? Tänk om det uppstår en marknad för dem som idag inte riktigt hävdar sig på korta och medeldistanser? En Sandra Hansson? En turboversion av Kristin Störmer Steira, som kan fortsätta i samma fart en timme till?
Detta skrivs i Århus. Det regnar. Men rapporterna från Stockholm talar om en massa nysnö. Nya recensioner av Kroppens geni regnar in: Ystads Allehanda, Bibliotekstjänst (rikslikaren...), Hudiksvalls-Tidningen. I den sistnämnda skriver överraskande nog min gamle vedersakare från ungdomsåren, Magnus Lundberg, en såvitt jag förstår sällsynt recension, och han gör det som om han aldrig gjort annat; man bugar.
Är det bra eller dåligt? Jag menar: vad vet vi om alkoholens inverkan på idrottsliga topprestationer? Har den avhållsamme större utsikt till framgång än den som dricker en del (att dricka mycket kan vi utgå från minskar utsikterna). Jag skildrar alkoholens roll en del i boken. Gustaf Uttersttröm, "Uttern", skrev i sin (första) självbiografi från 1934 att det var lämpligt för en skidlöpare att ta sig en snaps till maten, och gärna en konjak till kaffet. Mora-Nisse å sin sida hävdar nykterheten. Han gör det fullt medveten om att en del skidlöpare i hans samtid, några på elitnivå, tog sig duktiga rus. Runtomring oss varje idrottsutövare finns stjärnor som älskar vin (Alsgaard) och drickande stjärnor som går under (Nacka Skoglund). Och nykterister som är superbra eller urusla eller bara medelmåttiga.
Låt oss anta att Petter skulle falla igenom på VM i Oslo, skulle avhållsamheten ingå i analysen av de möjliga problemfaktorerna? Låt oss anta att han tar guld -- kan det tillskrivas nio månaders nykterhet? Hur skulle vi kunna veta?
Jag har suttit till bords med norska landslag några gånger och med egna ögon sett hur helt normala måltidsvanor härskat. Jag har uppfattat detta som ett hälsotecken. Att några inte tar av vinet (bland dem Petter) är ju helt normalt, så är det vid alla bord, mångfald råder och respekteras. Men tänker vi oss därför att detta påverkar resultatet? Är det inte snarare det att var och en har frihet att vara sig själv och göra det som känns bra som är den ordning vi skulle vilja förorda? I bristen på entydiga bevis för att något är bättre än något annat.
Är detta värt att tala om? Jag tror det. Träning och tävling på hög nivå är mer än ett tidsfördriv, mer än ett arbete, det är en livsform. Denna livsform kräver, om det går någorlunda bra, uppemot tio, kanske femton år av den vuxna människans liv. Vill vi att många unga människor från olika bakgrund skall ge sig längdåkningen i våld, så borde det finnas en bild av idrotten som upplevs just precis som ett attraktivt liv, som ett liv man är beredd att leva. Om inte goda måltider ingår i detta liv är det ett skäl att tveka. När Marit Björgen intervjuades efter Norska mästerskapen i Steinkjer nyligen sade hon att de norska tjejerna nu skulle ner till Seiser Alm i Alperna och ha det gott och njuta av livet -- av det blir det "overskudd", alltså: så kommer man i form. Det sägs av djup erfarenhet. Det är ointressant om det ingår italienskt vin i detta recept för framgång, vin är ett livsmedel som ost och bröd, fisk, tomat och aubergine. Men det är också vatten. Det går inte längre att locka människor med det som inte är förenligt med ett gott liv. Ett gott liv har för den skull ingenting med lättja att göra, utan med en människas ansvar inför sina egna möjligheter. Mora-Nisse kunde vara en förebild i mitten av 1900-talet. Hur ser en idrottslig förebild ut som talar till dagens människor?
Jag såg förresten att Marit vill ha 50 km-lopp för damer. Debatten rasar på http://www.langrenn.com/. De flesta verkar tycka att idén är god, men Vegard Ulvang, FIS, är emot. Jag tycker man kan göra ett experiment. Om Vegard har rätt och det blir "för mycket vatten mellan båtarna", alltså långtråkigt, kan man lägga ned det. Men kanske händer det något spännande? Tänk om det uppstår en marknad för dem som idag inte riktigt hävdar sig på korta och medeldistanser? En Sandra Hansson? En turboversion av Kristin Störmer Steira, som kan fortsätta i samma fart en timme till?
Detta skrivs i Århus. Det regnar. Men rapporterna från Stockholm talar om en massa nysnö. Nya recensioner av Kroppens geni regnar in: Ystads Allehanda, Bibliotekstjänst (rikslikaren...), Hudiksvalls-Tidningen. I den sistnämnda skriver överraskande nog min gamle vedersakare från ungdomsåren, Magnus Lundberg, en såvitt jag förstår sällsynt recension, och han gör det som om han aldrig gjort annat; man bugar.
onsdag 9 februari 2011
Höylandet är inte Lierne
Idag blev jag intervjuad i SVT Kunskapskanalens serie "En författare, en bok". Olle Palmlöf intervjuade, rappt och säkert. Han syns i "På spåret" i SVT den här terminen.
"Ninni", bördig från Lierne i Norge nära gränsen till Sverige vid Gäddede, tackar för en fin läsupplevelse (tack själv!) men konstaterar att Pål Tyldum inte var från Lierne som jag påstår i boken. Ett mycket riktigt inträngande arbete med kartboken (Cappelens kart 78 "Trondheimskartboka") visar tydligt att det går en gräns mellan Höylandet och Lierne, även om inte många mil skiljer...
Idag och igår har det varit gym och spinning för mig; ute är det bara blankis...
"Ninni", bördig från Lierne i Norge nära gränsen till Sverige vid Gäddede, tackar för en fin läsupplevelse (tack själv!) men konstaterar att Pål Tyldum inte var från Lierne som jag påstår i boken. Ett mycket riktigt inträngande arbete med kartboken (Cappelens kart 78 "Trondheimskartboka") visar tydligt att det går en gräns mellan Höylandet och Lierne, även om inte många mil skiljer...
Idag och igår har det varit gym och spinning för mig; ute är det bara blankis...
måndag 7 februari 2011
Klassekampen och Aftenposten -- och Klas Åmarks nya
En korrigering: jag har flera gånger skrivit att jag skall medverka under VM i Forfatternes Hus i Oslo. Glöm det. Jag skall vara med i Litteraturhuset. Det är inte riktigt samma sak, även om det finns likheter...
I helgen hade Klassekampen en recension (ej på nätet vad jag kan se) av Henrik Langeland, romanförfattare som skrivit en doktorsavhandling om Proust (tror jag det var). Langeland har haft en häftig resa i sällskap med boken, tydligen, och med utsikt över alperna kring Val di Fiemme, där han väntade på start i Marcialonga. Ett klipp:
«Kroppens geni» består av en rekke løst sammensatte kapitler som veksler mellom tre nivåer: enten refleksjoner over skiløpingens natur og kommentarer til andres langrennsmemoarer, eller poetisk-nostalgiske glimt tilbake til forfatterens egen skibarndom i de svenske skoger, eller også personlige rapporter fra hjemmebesøk hos trenere og foreldre, intervjusamtaler og landslagssamlinger. Det er her han er best, til tider er det kostelig å lese hans smått selvironiske fremstilling av hvordan han overmodig tar teten på landslagsøkter og så å si alltid ender som et slips.
Slips betyder väl inte vad en slips på svenska betyder, men kanske hänger det lika rakt ned... Langeland är litet kritisk också, tycker att jag citerar filosofer litet för mycket. Och ok. Men jag råkar gilla filosofi och någon risk bör man ta.
Aftenposten publicerade i går en intervju där jag talade om läsning som betytt något för mig. Inte heller den är på webben, tror jag, men jag tänkte att frågorna var inträngande och man inser under ett telefonsamtal med Oslo att av all läsning som format en för livet minns man just då i stort sett ingenting. Tänkvärt.
Idag planerade jag min bevakning av VM med Dagens Nyheters kulturredaktör. Vi åt lunch på Björk nära Rålambshovsparken, en ny erfarenhet för mig. Skaldjurspasta och en liten nötmorotskaka till kaffet. Riktigt bra. Och de gamla stora funkishusen i backen mellan Norr Mälarstrand och Fridhemsplan ter sig så statuariskt sköna, evigheter sedan jag gick just där. Märkligt.
Slutade dagen på Bonniers. Klas Åmarks efterlängtade bok om Sverige under andra världskriget har kommit, "Att bo granne med ondskan". Sjuhundratjugo sidor, med stor relevans för norska läsare också. Att komma ut är också att gå i mål.
I helgen hade Klassekampen en recension (ej på nätet vad jag kan se) av Henrik Langeland, romanförfattare som skrivit en doktorsavhandling om Proust (tror jag det var). Langeland har haft en häftig resa i sällskap med boken, tydligen, och med utsikt över alperna kring Val di Fiemme, där han väntade på start i Marcialonga. Ett klipp:
«Kroppens geni» består av en rekke løst sammensatte kapitler som veksler mellom tre nivåer: enten refleksjoner over skiløpingens natur og kommentarer til andres langrennsmemoarer, eller poetisk-nostalgiske glimt tilbake til forfatterens egen skibarndom i de svenske skoger, eller også personlige rapporter fra hjemmebesøk hos trenere og foreldre, intervjusamtaler og landslagssamlinger. Det er her han er best, til tider er det kostelig å lese hans smått selvironiske fremstilling av hvordan han overmodig tar teten på landslagsøkter og så å si alltid ender som et slips.
Slips betyder väl inte vad en slips på svenska betyder, men kanske hänger det lika rakt ned... Langeland är litet kritisk också, tycker att jag citerar filosofer litet för mycket. Och ok. Men jag råkar gilla filosofi och någon risk bör man ta.
Aftenposten publicerade i går en intervju där jag talade om läsning som betytt något för mig. Inte heller den är på webben, tror jag, men jag tänkte att frågorna var inträngande och man inser under ett telefonsamtal med Oslo att av all läsning som format en för livet minns man just då i stort sett ingenting. Tänkvärt.
Idag planerade jag min bevakning av VM med Dagens Nyheters kulturredaktör. Vi åt lunch på Björk nära Rålambshovsparken, en ny erfarenhet för mig. Skaldjurspasta och en liten nötmorotskaka till kaffet. Riktigt bra. Och de gamla stora funkishusen i backen mellan Norr Mälarstrand och Fridhemsplan ter sig så statuariskt sköna, evigheter sedan jag gick just där. Märkligt.
Slutade dagen på Bonniers. Klas Åmarks efterlängtade bok om Sverige under andra världskriget har kommit, "Att bo granne med ondskan". Sjuhundratjugo sidor, med stor relevans för norska läsare också. Att komma ut är också att gå i mål.
söndag 6 februari 2011
Skidor och segregation
En verklig solskensdag i Stockholm, nästan vårkänslor i luften.Men hur skulle spåren vara? Jag åkte ut till Brantbrink och strök på litet violett klister i Tullinge SK:s klubbstuga och fick en skidupplevelse som nästan ter sig overklig för den som bara knallar runt på bartöade trottoarer inne i stan. Det är mycket snö och en hel del människor hade förstått det också och rörde sig i spåren. Däremot kan man inte säga att möjligheterna har gått upp för dem som har ansvar för spåren, som var åkbara men långt ifrån vad de kunnat vara. Lida friluftsgård signalerade för flera dagar sedan att man inte skulle dra upp nya spår så länge tövädret varar... som om snön vore på väg att ta slut... Och tö..., väder kring noll är vardag i denna del av landet. Jag undrade faktiskt så mycket över vad detta besynnerliga meddelande kunde betyda att jag avstod från att åka under lördagen. Men när jag idag har sett hur bra grundförhållandena är så börjar jag tro att det saknas ambitioner och kunskap, eller också är det något annat som saknas. Informationen brister dessutom. I Oslo vore något liknande fullkomligt otänkbart.Tidigt varje morgon får man på http://www.skiforeningen.no/ läget för de kanske hundra (eller fler) löporna i Oslomarka, och de flesta är nyuppkörda i stort sett dagligen. Stockholms skidkultur präglas ännu av en svajighet som säkert grundlagts under många gröna vintrar men med fler åkare kommer nog trycket på spårkvalitén att öka. Vi förstår om ekonomiska och andra omständigheter lägger hinder i vägen, men korrekt daglig information bör man inte smita ifrån under några omständigheter.
Intervjuerna duggar tätt vilket jag tolkar som ett positivt intresse för längd och jag hjälper gärna till. Idag i DN: http://www.dn.se/resor/sportlov/langdskidakning-mer-av-en-artificiell-sport. Tänkvärd är onekligen denna artikel i LO-tidningen, http://lotidningen.se/2011/02/04/snon-%E2%80%93-status-och-segregering/,som jag medverkar i. Där tar man upp den sociala segregeringen i den nya längdboomen, en angelägen sak. Reportaget om skidträningen med de asylsökande på Migrationsverkets förläggning i Hedemora visar också en sida av längdboomen: dem som inte tillhör den och knappast heller skall göra det. Men som i alla fall får chansen att uppleva litet svensk vinter från den rätta sodan. Personligen hoppas jag många av dem får stanna i Sverige så att de kan fortsätta träna och njuta av glidet!
I Kroppens geni har jag med ett parti från Norge som kretsar kring en liknande fråga: om man inte kan integrera de nya norska medborgarna i langrenn, då tappar man hela domäner av möjligheter att få fram bra skidåkare i kommande generationer. Så är det förstås också här i Sverige. Vissa sporter (friidrott, boxning, fotboll) har lyckats bra med intregrationen, andra står och stampar, bland dem längd, ja, praktiskt taget allt som sker på snö, tror jag.
Anna Haag snöt SM-guldet i klassiskt 10 km framför näsan på Kalla idag. Kul för Anna! Och kul även att se Ida Ingemarsdotter visa fin form. Jag intervjuade henne i Åre i början av hösten. Inte mycket kom med i boken tyvärr, men hon sade intressanta saker. Ur min intervjufil med henne klipper jag följande:
Intervjuerna duggar tätt vilket jag tolkar som ett positivt intresse för längd och jag hjälper gärna till. Idag i DN: http://www.dn.se/resor/sportlov/langdskidakning-mer-av-en-artificiell-sport. Tänkvärd är onekligen denna artikel i LO-tidningen, http://lotidningen.se/2011/02/04/snon-%E2%80%93-status-och-segregering/,som jag medverkar i. Där tar man upp den sociala segregeringen i den nya längdboomen, en angelägen sak. Reportaget om skidträningen med de asylsökande på Migrationsverkets förläggning i Hedemora visar också en sida av längdboomen: dem som inte tillhör den och knappast heller skall göra det. Men som i alla fall får chansen att uppleva litet svensk vinter från den rätta sodan. Personligen hoppas jag många av dem får stanna i Sverige så att de kan fortsätta träna och njuta av glidet!
I Kroppens geni har jag med ett parti från Norge som kretsar kring en liknande fråga: om man inte kan integrera de nya norska medborgarna i langrenn, då tappar man hela domäner av möjligheter att få fram bra skidåkare i kommande generationer. Så är det förstås också här i Sverige. Vissa sporter (friidrott, boxning, fotboll) har lyckats bra med intregrationen, andra står och stampar, bland dem längd, ja, praktiskt taget allt som sker på snö, tror jag.
Anna Haag snöt SM-guldet i klassiskt 10 km framför näsan på Kalla idag. Kul för Anna! Och kul även att se Ida Ingemarsdotter visa fin form. Jag intervjuade henne i Åre i början av hösten. Inte mycket kom med i boken tyvärr, men hon sade intressanta saker. Ur min intervjufil med henne klipper jag följande:
"Finns det en svensk träningsfilosofi?
Nej, men kanske tioårscykler med olika modeller som man nyttjar. När Per [Elofsson] var bra så var det en modell. Nu är det nya inslag."
Det var hon ensam om, att se det "konjunkturella" i träningen, hur gamla mönster avlöser varandra som ett slags vågor och där gamla idéer återkommer i ny skepnad. Alltså inte bara ett linjärt framsteg. Jag tror man bör kombinera båda synsätten för att förstå hur skidträningen förändrats.
fredag 4 februari 2011
Northug och Björgen i Holmenkollen
I veckan gick både Northug (onsdag) och Björgen (torsdag) tuffa träningspass i VM-banorna i Holmenkollen. Bra träning, har de båda sagt i norska medier.
Mitt eget Holmenkollen-program börjar ta form. Jag ska delta i olika samtal, bland mina samtalspartners finns flera skidåkare, aktuella namn än så länge är Gudmund Skjeldal, Vegard Ulvang, Thomas Wassberg. Vi får se hur det slutgiligt blir på Forfatternes Hus, som är arrangör. Jag skall också vara i NRK-studion, har jag fått veta. Mina egna skrivplaner läggs nog också fast i nästa vecka.
Idag har jag besökt ett gym igen och cyklat en timme (det har töat förskräckligt inne i stan). Jag fíck upp pulsen i ganska precis 90 procent, och då kan dom som läst boken räkna ut att jag hade god matchning av särskilt sakkunnig ledning. Det är skillnad på instruktörer. Några tar en högre. Men i helgen blir det mer skidor, gym är nu när skidor inte funkar. I övrigt var jag i betygsnämnden för en doktorsavhandling, ansvarsfullt och intressant. Man brukar också få en fin lunch, så också denna gång, på fakultetsklubben, Stockholms universitet.
Mitt eget Holmenkollen-program börjar ta form. Jag ska delta i olika samtal, bland mina samtalspartners finns flera skidåkare, aktuella namn än så länge är Gudmund Skjeldal, Vegard Ulvang, Thomas Wassberg. Vi får se hur det slutgiligt blir på Forfatternes Hus, som är arrangör. Jag skall också vara i NRK-studion, har jag fått veta. Mina egna skrivplaner läggs nog också fast i nästa vecka.
Idag har jag besökt ett gym igen och cyklat en timme (det har töat förskräckligt inne i stan). Jag fíck upp pulsen i ganska precis 90 procent, och då kan dom som läst boken räkna ut att jag hade god matchning av särskilt sakkunnig ledning. Det är skillnad på instruktörer. Några tar en högre. Men i helgen blir det mer skidor, gym är nu när skidor inte funkar. I övrigt var jag i betygsnämnden för en doktorsavhandling, ansvarsfullt och intressant. Man brukar också få en fin lunch, så också denna gång, på fakultetsklubben, Stockholms universitet.
torsdag 3 februari 2011
Skidor i Umeå
Besöket i Umeå igår var precis så lyckat som jag hade hoppats! Sol. Massor av snö. Jag hade förstås med mig skidorna. Bytte om på studenternas indrottsanläggning, IKSU-hallen, som sedan jag lämnade Umeå vuxit till en galax av simhallar, gym, kaféer och andra lokaler. Så ut i skogen mot Nydalasjön. Det var litet längre ned till sjön än jag räknat med och skaren bar endast under träden, inte mellan dem, så det blev en jobbig första kilometer. På sjön låg en halvmeter lös snö ovanpå våt is efter tövädret så även där fick jag slita. Skidåkning i det perfekta Nydalaspåret tog bara en tredjedel av träningstiden, som blev så utdragen att jag nästan kom för sent till mitt första framträdande och fick besvara ICA-Kurirens intressanta intervjufrågor på vägen (jag fick skjuts, pratar inte i mobil när jag kör).
På Grubbe-biblioteket väntade 110 personer en onsdag klockan tre på eftermiddagen...! En av dem var Martin Lundström, guldolympiern från St Moritz 1948. När jag talat och läst färdigt ur boken berättade han om sin barndom, skidåkning till skolan tio kilometer, skogsarbete. Och hur man redan då visste att man skulle vila sig i form. På kvällen utsålt på Café Pilgatan. Allt gick som av sig själv. Massor av frågor och nyfikenhet. Tyvärr hade man inte fått tag i nog med böcker att erbjuda alla som ville ha signeringar. Men det viktiga är ju samtalet. På morgonen stannade jag till på Sveriges Radio innan jag fick skjuts hela vägen ut till flygplatsen. P4 ville prata med mig inför SM i Sundsvall. Det märktes tydligt att journalisten hade läst min bok, det har faktiskt de flesta som intervjuar. Bra, tycker jag. Det lägger grunden för just samtal, inte bara författarens monolog.
Flera har hört av sig med anledning av mina funderingar häromdagen om underhåll av skidspår. "Runar" skriver: Det er faktisk ulovlig å ta betalt for bruk av skispor i Norge. Sjekk ut denne nettsaken:
http://www.aftenposten.no/nyheter/sport/aktiv/article3981420.ece Andra sade i stort sett samma sak: man tar inte avgifter för skidspår i Norge. Det mesta sköts av Skiforeningen, som har 60 000 medlemmar. Särskilt i mindre orter förekommer kommunala insatser. Dugnad står ännu centralt, men minskar kanske. Det verkar med andra ord som om min förmodan är bekräftad: spåravgifter är inget aktuellt ämne i Norge. Min åsikt är att man bör vara mýcket försiktig även i Sverige. Skidor som spontan lek och vidgat utomhusrum för alla under allemansrätten är i grunden något som främjar hälsa och välfärd för en mycket stor del av befolkningen.
SM idag: inga överraskningar i skiathlon. Hellner och Kalla i topp. Bara landslagsåkare närmast bakom. Ett par dagar till, sedan går skidvärlden i ide ett par veckor inför VM. Sedan smäller det i Oslo.
På Grubbe-biblioteket väntade 110 personer en onsdag klockan tre på eftermiddagen...! En av dem var Martin Lundström, guldolympiern från St Moritz 1948. När jag talat och läst färdigt ur boken berättade han om sin barndom, skidåkning till skolan tio kilometer, skogsarbete. Och hur man redan då visste att man skulle vila sig i form. På kvällen utsålt på Café Pilgatan. Allt gick som av sig själv. Massor av frågor och nyfikenhet. Tyvärr hade man inte fått tag i nog med böcker att erbjuda alla som ville ha signeringar. Men det viktiga är ju samtalet. På morgonen stannade jag till på Sveriges Radio innan jag fick skjuts hela vägen ut till flygplatsen. P4 ville prata med mig inför SM i Sundsvall. Det märktes tydligt att journalisten hade läst min bok, det har faktiskt de flesta som intervjuar. Bra, tycker jag. Det lägger grunden för just samtal, inte bara författarens monolog.
Flera har hört av sig med anledning av mina funderingar häromdagen om underhåll av skidspår. "Runar" skriver: Det er faktisk ulovlig å ta betalt for bruk av skispor i Norge. Sjekk ut denne nettsaken:
http://www.aftenposten.no/nyheter/sport/aktiv/article3981420.ece Andra sade i stort sett samma sak: man tar inte avgifter för skidspår i Norge. Det mesta sköts av Skiforeningen, som har 60 000 medlemmar. Särskilt i mindre orter förekommer kommunala insatser. Dugnad står ännu centralt, men minskar kanske. Det verkar med andra ord som om min förmodan är bekräftad: spåravgifter är inget aktuellt ämne i Norge. Min åsikt är att man bör vara mýcket försiktig även i Sverige. Skidor som spontan lek och vidgat utomhusrum för alla under allemansrätten är i grunden något som främjar hälsa och välfärd för en mycket stor del av befolkningen.
SM idag: inga överraskningar i skiathlon. Hellner och Kalla i topp. Bara landslagsåkare närmast bakom. Ett par dagar till, sedan går skidvärlden i ide ett par veckor inför VM. Sedan smäller det i Oslo.
tisdag 1 februari 2011
Norges tystnad efter Northug
Svenska Dagbladets sportavdelning har idag en artikel om läget för norsk manlig längdidrott. Informationen är densamma som stått i norska medier hela vintern, och även förra vintern. Och, jo, det inger bekymmer. Men frågan är väl vad som är normaltillståndet... Att ha närmare hälften av de tjugo första i världscupen från ett land är ju helt onormalt. Så var det inte före de guldår i början av 00-talet som artikeln inleder sin statistik med. Just dessa år var undantag. De senaste åren har man varit närmare vad som kan förväntas, men just i vinter snarast i underkant. En motsvarande uppställning över Sverige skulle ge ett betydligt blekare utfall över åren.
Kanske kunde det ha varit intressant att se på helhetsbilden. Inget land har 2011 mer än fyra åkare bland de tjugo bästa (Ryssland). Sverige har tre. Norge och några andra länder två. Skulle man sätta gränsen vid topp tio skulle Sverige vara bäst eftersom de tre svenskarna är på plats 4, 6 respektive 10. I det spannet är det bara en ryss. Skulle man sätta gränsen vid topp 25 skulle Norge plötsligt vara jämte Sverige med fyra platser, bara slaget av Ryssland med fem.
Skulle man göra på samma sätt med slutställningen för åren 2000-2010 skulle man få ganska olika utfall beroende på om gränsen sattes vid t. ex. plats 10, 20 (som i SvD) eller 30. Jag har inte möjlighet att göra det slags beräkning nu, men jag misstänker att på topp 20-nivån ger utfallet maximal skillnad för Norge mellan 2011 och det föregående årtiondet. Och är det en sådan bild man vill visa läsarna så går det alltså utmärkt, den ältas som sagt i Norge dagligen (fast utan så mycket siffror, norrmännen vet hur det ligger till). Gjorde man däremot så att man visade positionspoäng för de fem bästa åkarna för varje nation år för år, skulle man egentligen få en bättre och över tid mer rättvisande bild av de olika nationernas kapacitet och dess förändringar. Den metoden är mindre känslig för godtyckligt satta gränser. Bra statistik inriktar sig för övrigt inte på enstaka år utan söker mönster över tid. Är nedgången de senaste åren en långsiktig trend?
Min egen bedömning är att Norge blir bästa nation i längdåkningsgrenarna på VM, hur illa det än ser ut i SvDs staplar. Men man blir det inte genom sin bredd i första hand utan genom sin förmåga att ta medaljer. Det menade jag redan när jag tippade VM-resultaten vid jul och i mellandagarna. Jag ska snartt också tippa stafetterna.
Tränade på gymmet idag. En timmes cykel. Kom upp i 150 i puls på min egen pulsklocka, det motsvarar ungefär 88 procent av maxpuls, ok, men inte väldigt bra. Cykeln var ett missfoster, med en sadel som var lös, jag lutade ibland framåt som en tjur inför attack, stundom bakåt som om jag satt på en gammaldags herrcykel m. större.
.
Kanske kunde det ha varit intressant att se på helhetsbilden. Inget land har 2011 mer än fyra åkare bland de tjugo bästa (Ryssland). Sverige har tre. Norge och några andra länder två. Skulle man sätta gränsen vid topp tio skulle Sverige vara bäst eftersom de tre svenskarna är på plats 4, 6 respektive 10. I det spannet är det bara en ryss. Skulle man sätta gränsen vid topp 25 skulle Norge plötsligt vara jämte Sverige med fyra platser, bara slaget av Ryssland med fem.
Skulle man göra på samma sätt med slutställningen för åren 2000-2010 skulle man få ganska olika utfall beroende på om gränsen sattes vid t. ex. plats 10, 20 (som i SvD) eller 30. Jag har inte möjlighet att göra det slags beräkning nu, men jag misstänker att på topp 20-nivån ger utfallet maximal skillnad för Norge mellan 2011 och det föregående årtiondet. Och är det en sådan bild man vill visa läsarna så går det alltså utmärkt, den ältas som sagt i Norge dagligen (fast utan så mycket siffror, norrmännen vet hur det ligger till). Gjorde man däremot så att man visade positionspoäng för de fem bästa åkarna för varje nation år för år, skulle man egentligen få en bättre och över tid mer rättvisande bild av de olika nationernas kapacitet och dess förändringar. Den metoden är mindre känslig för godtyckligt satta gränser. Bra statistik inriktar sig för övrigt inte på enstaka år utan söker mönster över tid. Är nedgången de senaste åren en långsiktig trend?
Min egen bedömning är att Norge blir bästa nation i längdåkningsgrenarna på VM, hur illa det än ser ut i SvDs staplar. Men man blir det inte genom sin bredd i första hand utan genom sin förmåga att ta medaljer. Det menade jag redan när jag tippade VM-resultaten vid jul och i mellandagarna. Jag ska snartt också tippa stafetterna.
Tränade på gymmet idag. En timmes cykel. Kom upp i 150 i puls på min egen pulsklocka, det motsvarar ungefär 88 procent av maxpuls, ok, men inte väldigt bra. Cykeln var ett missfoster, med en sadel som var lös, jag lutade ibland framåt som en tjur inför attack, stundom bakåt som om jag satt på en gammaldags herrcykel m. större.
.
måndag 31 januari 2011
Recensioner i Norge och bokkafé i Umeå
Jag lovade att summera mottagandet av Kroppens geni. Egentligen är det väl för tidigt, men nu har det i alla fall kommit ett par recensioner i Norge, så litet mer vet vi. Adresseavisen skrev först och mycket uppskattande. Aftenposten skrev igår, söndag, om boken under rubriken "En gave til Norge" (inte på nätet). Det var ett stort uppslag i kulturdelen med en bild av en forcerande Petter Northug. Boken blev mycket väl mottagen -- "Kanskje noe av det beste som er skrevet om langrenn." Jag tycker också att skribenten, Jan-Erik Ebbestad Hansen -- som är professor i idéhistoria och skrivit om bland annat kristen mystik och kön och androgynitet -- fångade flera av bokens centrala teman. Hans bakgrund i en värld av kristen mystik, kroppsligt gränsöverskridande och norröna myter tror jag är ganska precis den rätta för att se några av bokens dimensioner.
I Sverige dyker det ständigt upp nya recensioner och även kolumnister och krönikörer tar till pennan. Flera skribenter framhåller egna erfarenheter från skidspåren. Det gläder mig verkligen. Likaså de många brev och mail som inflyter med allehanda hågkomster som väcks till liv. Inte kunde jag ana att det under locket levde så många aldrig utbrustna skidåkningsberättelser i folksjälens djup.
På onsdag åker jag till Umeå för att framträda på bibliotek och på det utmärkta bokkaféet Pilgatan. Jag bodde i grannkvarteret en gång, i ett stort laxrosa trähus från före branden 1888. På Pilgatan har jag för övrigt en stol med mitt namn, som författare med anknytning till Västerbotten får donera till kaféet. Jag är mycket stolt över denna stol och över att på detta sätt göra det möjligt för någon, för mig okänd, att i varje ögonblick kunna sitta på detta gemytliga bokkafé och läsa och samtala och umgås. Det är för övrigt inte långt från Pilgatan till Gammlia och skidspåren, som ligger mitt i Umeå, en oskattbar tillgång, Umeås verkligt smarta drag i sin stadsplanering, att lämna hela Stadsldien mitt i stan, som ett superstort fritidsområde. Det kommer bara att bli mer och mer värt ju längre tiden går.
Genvägar till ett flertal recensioner finns på: http://www.weylerforlag.se/Kroppens_geni.htm och på
http://www.svb.se/bokrecensioner/kroppens-geni-marit-petter-och-skid%C3%A5kning-som-lidelse
I Sverige dyker det ständigt upp nya recensioner och även kolumnister och krönikörer tar till pennan. Flera skribenter framhåller egna erfarenheter från skidspåren. Det gläder mig verkligen. Likaså de många brev och mail som inflyter med allehanda hågkomster som väcks till liv. Inte kunde jag ana att det under locket levde så många aldrig utbrustna skidåkningsberättelser i folksjälens djup.
På onsdag åker jag till Umeå för att framträda på bibliotek och på det utmärkta bokkaféet Pilgatan. Jag bodde i grannkvarteret en gång, i ett stort laxrosa trähus från före branden 1888. På Pilgatan har jag för övrigt en stol med mitt namn, som författare med anknytning till Västerbotten får donera till kaféet. Jag är mycket stolt över denna stol och över att på detta sätt göra det möjligt för någon, för mig okänd, att i varje ögonblick kunna sitta på detta gemytliga bokkafé och läsa och samtala och umgås. Det är för övrigt inte långt från Pilgatan till Gammlia och skidspåren, som ligger mitt i Umeå, en oskattbar tillgång, Umeås verkligt smarta drag i sin stadsplanering, att lämna hela Stadsldien mitt i stan, som ett superstort fritidsområde. Det kommer bara att bli mer och mer värt ju längre tiden går.
Genvägar till ett flertal recensioner finns på: http://www.weylerforlag.se/Kroppens_geni.htm och på
http://www.svb.se/bokrecensioner/kroppens-geni-marit-petter-och-skid%C3%A5kning-som-lidelse
Har Sverige en idrottsminister? Och finns det spåravgifter i Norge?
Idag har jag varit med på en konferens om den svenska kulturpolitiken. En lång rad författare och forskare (jag var en av dem) har skrivit en antologi, Framtiden är nu, med framåtblickar mot kulturens tillstånd i Sverige 2040, http://www.volante.se/forlag/bocker/framtiden-ar-nu/En omöjlig uppgift förstås, men en bra plattform för att ta upp väsentliga frågor på ett fritt sätt. Jag deltog i den avslutande panelen. Jag sade inte ett ord om skidor och det gjorde ingen annan heller... (men en massa människor ville tala med mig om boken som de antingen läste eller just hade läst).
Jag hörde för övrigt inte ett ord om idrott under hela dagen (men jag kan ha missat något). Det närmaste vi kom var folkbildning och studiecirklar, ibland kan ju idrottsutövning kvalificera som cirkelverksamhet, men det var nog förr i världen när föreningsbidragen var generösare. Istället fick jag höra att det i en del kommuner pågår namnändringar, från "kultur- och fritidsnämnd" till "konst- och kulturnämnd". Men kulturministern är i alla fall ännu idrottsminister, som sådan ofta kritiserad. Jag anar en tidens trend: kulturbegreppet håller på att göras mer exklusivt, liksom innehållet i public service. Sådant som inte är på elitnivå får klara sig på egen hand. Det märks tydligast just nu i Stockholm där majoriteten i Stadshuset just beslutat skära ned på föreningensbidragen till idrotten, liksom på bidragen till kulturlivet. Protesterna är dock så hårda att man redan backat.
I panelen talade jag istället om politikens reträtt, som är ganska allmän men som inte minst märks på kulturområdet. Kulturministern var där och höll ett anförande. I det förekom inte heller ordet idrott. Jag försökte säga att det är viktigt att vi klarar att urskilja vad som är gemensamma angelägenheter och således bör vara föremål för politik. Är idrott en gemensam angelägenhet? Jag tycker att breddidrott och möjligheter för alla att vara med och få en allsidig möjlighet till träning oavsett var man bor och vilka föräldrar man har är en gemensam angelägenhet.
Det knyter an till frågan om spåravgifter som jag förut skrivit om här på bloggen. Jag fick frågan höromdagen av en bekant: har man spåravgifter i Norge? Jag sade att jag inte visste men att jag tvivlade. Det är något med skidåkningens ställning som nationalidrott och (in)officiellt påbud: thou shalt gå på ski!, som gör det osannolikt att man skulle klara att ta ut avgifter. Men jag ställer frågan: den som vet något om spåravgifter i Norge, skriv en kommentar! Jag ska också försöka ta reda på hur man kan finansiera tusen kilometer skidspår i Nordmarka. Vem betalar egentligen för detta överdåd?
Jag hörde för övrigt inte ett ord om idrott under hela dagen (men jag kan ha missat något). Det närmaste vi kom var folkbildning och studiecirklar, ibland kan ju idrottsutövning kvalificera som cirkelverksamhet, men det var nog förr i världen när föreningsbidragen var generösare. Istället fick jag höra att det i en del kommuner pågår namnändringar, från "kultur- och fritidsnämnd" till "konst- och kulturnämnd". Men kulturministern är i alla fall ännu idrottsminister, som sådan ofta kritiserad. Jag anar en tidens trend: kulturbegreppet håller på att göras mer exklusivt, liksom innehållet i public service. Sådant som inte är på elitnivå får klara sig på egen hand. Det märks tydligast just nu i Stockholm där majoriteten i Stadshuset just beslutat skära ned på föreningensbidragen till idrotten, liksom på bidragen till kulturlivet. Protesterna är dock så hårda att man redan backat.
I panelen talade jag istället om politikens reträtt, som är ganska allmän men som inte minst märks på kulturområdet. Kulturministern var där och höll ett anförande. I det förekom inte heller ordet idrott. Jag försökte säga att det är viktigt att vi klarar att urskilja vad som är gemensamma angelägenheter och således bör vara föremål för politik. Är idrott en gemensam angelägenhet? Jag tycker att breddidrott och möjligheter för alla att vara med och få en allsidig möjlighet till träning oavsett var man bor och vilka föräldrar man har är en gemensam angelägenhet.
Det knyter an till frågan om spåravgifter som jag förut skrivit om här på bloggen. Jag fick frågan höromdagen av en bekant: har man spåravgifter i Norge? Jag sade att jag inte visste men att jag tvivlade. Det är något med skidåkningens ställning som nationalidrott och (in)officiellt påbud: thou shalt gå på ski!, som gör det osannolikt att man skulle klara att ta ut avgifter. Men jag ställer frågan: den som vet något om spåravgifter i Norge, skriv en kommentar! Jag ska också försöka ta reda på hur man kan finansiera tusen kilometer skidspår i Nordmarka. Vem betalar egentligen för detta överdåd?
söndag 30 januari 2011
Vem tar ansvar för skidspåren?
Åkte på Stora Skuggan idag och fick än en gång anledning att fundera över vem som egentligen har ansvaret för olika spår i Stockholm. Snöläget är visserligen inte det bästa, men hade man lagt ned några timmar på detta ganska korta spår skulle man ha kunnat göra det i alla fall åkbart. Vem är "man"? Enligt http://www.skidspar.se/stockholm/stockholm/stora-skuggan (där någon klagade redan för tio dagar sedan) är det Kungl. Djurgårds Förvaltningen som är ansvarig. Skidspår kan inte vara KDF:s främsta prioritet, men så populärt som längdåkning blivit borde hovet kanske tänka litet på sin goodwill och se till att de egna spåren håller hyggig standard.
Och tänk om majestäterna själva skulle visa upp sig i terrängen, som norska kungahuset alltid gjort, särskilt kung Olav som hälsade på sina landsmän i Nordmarka var och varannan helg och ibland åke tåg upp och löste egen biljett. (Se Halvor Kleppens Skikongen [1987].) Om man ändå håller på borde man se till att elljusspåret vid Kaknästornet också prepareras och gärna ansluts till spåret på Gärdet, då skulle det finnas ett sammanhängande spår på 5-6 kilometer. Nu verkar det som om hundägarna tar sig alla rättigheter även i elljusspåret och det enda som torde fungera avhållande är väl preparerade spår. I sådana trampar inte normala civiliserade människor (eller hundar).
Det finns förstås bättre och sämre spår. http://www.skidspar.se/ ger en del av svaren på dessa frågor. Men inte på frågan om vad som är felet när spåren är usla. För små kommunala bidrag i lågskattekommunerna? Civila samhällen som inte fungerar? Ett svajigt föreningsliv? Eller vet man inte hur man gör? Jag kan bara fråga. Den som vet kan väl svara!
Jerry Ahrlin åkte ovallat och vann Marcialonga, 70 kilometer. Stakning i nästan tre timmar, alltså, och ny rekordtid. Han säger själv att han fixade detta genom att ha tränat länge på att kunna staka i olika intensitet.
På JVM vann Heidi Weng pursuiten med skidbyte. Jag minns Heidi från ett ett träningsläger i Meråker i somras. En smal, litet böjd gestalt, som om hon ständigt laddade inför ett väldigt språng. Hon tog det språnget förr än man kunde ana. Men hon har haft utmärkta resultat under vintern så alldeles oväntat var det knappast.
Och tänk om majestäterna själva skulle visa upp sig i terrängen, som norska kungahuset alltid gjort, särskilt kung Olav som hälsade på sina landsmän i Nordmarka var och varannan helg och ibland åke tåg upp och löste egen biljett. (Se Halvor Kleppens Skikongen [1987].) Om man ändå håller på borde man se till att elljusspåret vid Kaknästornet också prepareras och gärna ansluts till spåret på Gärdet, då skulle det finnas ett sammanhängande spår på 5-6 kilometer. Nu verkar det som om hundägarna tar sig alla rättigheter även i elljusspåret och det enda som torde fungera avhållande är väl preparerade spår. I sådana trampar inte normala civiliserade människor (eller hundar).
Det finns förstås bättre och sämre spår. http://www.skidspar.se/ ger en del av svaren på dessa frågor. Men inte på frågan om vad som är felet när spåren är usla. För små kommunala bidrag i lågskattekommunerna? Civila samhällen som inte fungerar? Ett svajigt föreningsliv? Eller vet man inte hur man gör? Jag kan bara fråga. Den som vet kan väl svara!
Jerry Ahrlin åkte ovallat och vann Marcialonga, 70 kilometer. Stakning i nästan tre timmar, alltså, och ny rekordtid. Han säger själv att han fixade detta genom att ha tränat länge på att kunna staka i olika intensitet.
På JVM vann Heidi Weng pursuiten med skidbyte. Jag minns Heidi från ett ett träningsläger i Meråker i somras. En smal, litet böjd gestalt, som om hon ständigt laddade inför ett väldigt språng. Hon tog det språnget förr än man kunde ana. Men hon har haft utmärkta resultat under vintern så alldeles oväntat var det knappast.
lördag 29 januari 2011
Längdakningens demografi
Tillväxten i norsk och svensk längdakning kan man fa en bild av genom att betrakta resultaten i JVM och U 23-VM som avgjorts de senaste dagarna i Otepää. Utan att ga i detalj kan man konstatera att Norge har manga fler akare som presterat bra och pallplatserna har varit manga. Sverige fick en pallplats idag i U23-sprinten för damer genom Jennie Öberg, men i övrigt har det varit tunnsatt med framgangarna. Nu kan man säga att framgang i unga ar inte är allt, Marit Björgen gjorde exempelvis inga bra resultat i JVM. Men att ha akt bra i JVM är heller ingen nackdel. Alsgaard och Northug vann säckar av VM-guld som juniorer.
En fraga är varför inte norrmännen kan bibehalla sin relativa styrka pa seniorniva, i alla fall inte pa manga ar nu? I Norge grubblar man en del över det. Jag vet inte svaret. Manga i den norska debatten framför närmast moralistiska förklaringar: lättja präglar herrlandslaget, man tränar inte nog hart helt enkelt. Det verkar svart att tro. En tanke kan jag emellertid inte göra mig fri fran är denna. Som junior och ung senior är den sociala kostnaden för att fortsätta satsa ganska lag. Men när aren gar finns det inte mycket som kan försvara en fortsatt satsning om man inte tillhör den översta eliten, i praktiken landslaget. Det skulle kunna göra att den favör som bredd innebär bland 18- och 20-aringar minskar när man är uppe bland 25-27-aringar. I ett land där bredden är mindre skulle man kunna tänka sig att proportionellt fler känner sig motiverade att fortsätta. En karriär som Daniel Richardssons med sen mognad och nu en kraftig blomstring skulle i sa fall vara vanligare i Sverige än i Norge; dar hade "Richardsson" redan hoppat av som junior eller ung senior. Om det alls skulle ligga nagot i detta skulle en uppgift för den norska ledningen vara att tänka pa hur fler kan förmas att satsa pa hög niva i yttterligare nagra ar. Man skulle da behalla dem som har en langsammare mognadskurva.
Egendomligt nog verkar detta inte vara nagot ledmotiv i norsk skiddebatt. Istället ser man inlägg som gar ut pa att det är för manga som offrar dyrbar tid som vuxna pa en ända utsiktslös skidkarriär. Argumentet är att dessa fafängt förhoppningsfulla slösar pa samhällsresurser (slarvar med sin utbildning etc.) och att de tar ekonomiska risker för egen del genom att minska sina karriärmöjligheter och därmed sin livslön.
Den fraga som uppstar är onekligen: vet vi nagot om dessa ting? Eller gissar vi bara? Det borde inte vara omöjligt att göra ett slags längdakningens karriärdemografi där man stämmer av placering mot alder i valda lopp och byggger en databas. Sa smaningom skulle man kunna saga om det lönar sig -- statistiskt sett, alltsa -- att satsa langsiktigt. Grundforskning har för övrigt den fina egenskapen att man far syn pa saker som man inte visste att man ville veta. The unknown unknowns. Det är sadant som betalar sig pa tio ars sikt. Men ar det nagot land dar man kunde ha rad med detta ar det val Norge, och annu battre skulle denna databas bli om man hade ett annat land att jamföra med, som Sverige...
(Skrivet pa tyskt tangentbord -- förlat...)
En fraga är varför inte norrmännen kan bibehalla sin relativa styrka pa seniorniva, i alla fall inte pa manga ar nu? I Norge grubblar man en del över det. Jag vet inte svaret. Manga i den norska debatten framför närmast moralistiska förklaringar: lättja präglar herrlandslaget, man tränar inte nog hart helt enkelt. Det verkar svart att tro. En tanke kan jag emellertid inte göra mig fri fran är denna. Som junior och ung senior är den sociala kostnaden för att fortsätta satsa ganska lag. Men när aren gar finns det inte mycket som kan försvara en fortsatt satsning om man inte tillhör den översta eliten, i praktiken landslaget. Det skulle kunna göra att den favör som bredd innebär bland 18- och 20-aringar minskar när man är uppe bland 25-27-aringar. I ett land där bredden är mindre skulle man kunna tänka sig att proportionellt fler känner sig motiverade att fortsätta. En karriär som Daniel Richardssons med sen mognad och nu en kraftig blomstring skulle i sa fall vara vanligare i Sverige än i Norge; dar hade "Richardsson" redan hoppat av som junior eller ung senior. Om det alls skulle ligga nagot i detta skulle en uppgift för den norska ledningen vara att tänka pa hur fler kan förmas att satsa pa hög niva i yttterligare nagra ar. Man skulle da behalla dem som har en langsammare mognadskurva.
Egendomligt nog verkar detta inte vara nagot ledmotiv i norsk skiddebatt. Istället ser man inlägg som gar ut pa att det är för manga som offrar dyrbar tid som vuxna pa en ända utsiktslös skidkarriär. Argumentet är att dessa fafängt förhoppningsfulla slösar pa samhällsresurser (slarvar med sin utbildning etc.) och att de tar ekonomiska risker för egen del genom att minska sina karriärmöjligheter och därmed sin livslön.
Den fraga som uppstar är onekligen: vet vi nagot om dessa ting? Eller gissar vi bara? Det borde inte vara omöjligt att göra ett slags längdakningens karriärdemografi där man stämmer av placering mot alder i valda lopp och byggger en databas. Sa smaningom skulle man kunna saga om det lönar sig -- statistiskt sett, alltsa -- att satsa langsiktigt. Grundforskning har för övrigt den fina egenskapen att man far syn pa saker som man inte visste att man ville veta. The unknown unknowns. Det är sadant som betalar sig pa tio ars sikt. Men ar det nagot land dar man kunde ha rad med detta ar det val Norge, och annu battre skulle denna databas bli om man hade ett annat land att jamföra med, som Sverige...
(Skrivet pa tyskt tangentbord -- förlat...)
fredag 28 januari 2011
Aftenposten -- chatt och laviner
Här i München ligger snön. Hela dagen har jag lyssnat på presentationer om "snö och is". Jag har bland annat lärt mig att lavinforskningen har rötter ned i 1700-talet och att det i Schweiz var en helig patriotisk handling att utveckla kunskapen om snö och laviner. Det första forskningslaboratoriet för detta skapades i Davos på 1930-talet. Den ledande forskaren fick inte vara med i expertgruppen, trots att han var verksam i Davos -- han var tysk, inte schweizare. Jag lärde mig att permafrost började som ett ryskt begrepp på 1920-talet. Jag såg bilder av forskning om snö och is från Grönland, Alaska, Antarktis. Jag såg snö från morgonen till kvällen.
På lunchrasten chattade jag med Aftenpostens läsare, http://www.aftenposten.no/nettprat/article4009489.ece. Jag fick bra och relevanta frågor, tycker jag. Svåra också -- hur skall det gå för Norge i VM? Ja, säg det. Bra, gissar jag, man blir bästa nation. Men det är trots allt bara en gissning...
NM fortsatte med sprint. Och fortsatt utan Northug som är förkyld. Och utan Hattestad (så långt jag kunde se i resultatlistorna). Erik Brandsdal vann. Och Björgen bland damerna, före stjärnskottet Maiken Caspersen Falla. Inget oväntat någonstans.
VM närmar sig. Temperaturen stiger. Det är nu klart att jag skall framträda i Forfatternes Hus i Oslo den 24 februari kl 20.30 och diskutera om längdåkningen har en själ -- och i så fall, är den borta? Min samtalspartner blir Gudmund Skjeldal, f.d. norsk landslagsåkare, nu historiker och författare, bland annat till en fin bok om sin bror Kristen Skjeldal, Den siste langrennaren (2005), för övrigt en av de böcker som ledde mig in på spåret att själv skriva en langrennsbok. Jag läste den när jag bodde i Oslo 2006 och åkte skidor i Nordmarka var och varannan dag. Det går att skriva intressant om skidor, minns jag att jag tänkte. Skall bli kul att träffa Gudmund!
På lunchrasten chattade jag med Aftenpostens läsare, http://www.aftenposten.no/nettprat/article4009489.ece. Jag fick bra och relevanta frågor, tycker jag. Svåra också -- hur skall det gå för Norge i VM? Ja, säg det. Bra, gissar jag, man blir bästa nation. Men det är trots allt bara en gissning...
NM fortsatte med sprint. Och fortsatt utan Northug som är förkyld. Och utan Hattestad (så långt jag kunde se i resultatlistorna). Erik Brandsdal vann. Och Björgen bland damerna, före stjärnskottet Maiken Caspersen Falla. Inget oväntat någonstans.
VM närmar sig. Temperaturen stiger. Det är nu klart att jag skall framträda i Forfatternes Hus i Oslo den 24 februari kl 20.30 och diskutera om längdåkningen har en själ -- och i så fall, är den borta? Min samtalspartner blir Gudmund Skjeldal, f.d. norsk landslagsåkare, nu historiker och författare, bland annat till en fin bok om sin bror Kristen Skjeldal, Den siste langrennaren (2005), för övrigt en av de böcker som ledde mig in på spåret att själv skriva en langrennsbok. Jag läste den när jag bodde i Oslo 2006 och åkte skidor i Nordmarka var och varannan dag. Det går att skriva intressant om skidor, minns jag att jag tänkte. Skall bli kul att träffa Gudmund!
torsdag 27 januari 2011
Alsgaard och standarden i norsk längdåkning
Thomas Alsgaard är ett fenomen. Han var det redan i sin aktiva tid. Han är det nu igen. Trea på 15 km klassiskt vid NM i Steinkjer. Man får ta av sig hatten. Har man sett hans övning i barren på YouTube förstår man möjligen litet mer av vad det handlar om. Karlen tränar, och han tränar hårt. Ålder är heller inte nödvändigtvis något stort hinder så länge du är under fyrtio. Bland kvinnorna är detta ännu tydligare, det borde man veta i Norge med Ingrid Christiansen och Grete Waitz, som bara blev bättre och bättre för varje år. Kruxet är väl att man också har ett liv att leva. Den som idrottar till 25 eller 30 kan byta livsform. Gör man det till 40 eller mer måste man ha tjänat ihop till pension, ungefär som en popstjärna. Kan man det? Knappast, nordisk langrenn är inte amerikansk baseball.
Vad säger Alsgaards tredjeplats om nivån på norska herråkare mer generellt? Jag har varit angelägen om att inte ställa den frågan tidigare här på bloggen. Den ställs alltför lättvindigt i kommentarsrutorna. Där rasar självutnämnda experter och kräver Åge Skinstads och Morten Aa Djupviks omedelbara avgång. Läget är kanske inte idealiskt, men låt oss ha litet is i magen och försöka tänka klart. Till att börja med startade inte Northug, han hade förstås gått snabbare än Alsgaard (trots hans koketta uttalanden om motsatsen; det börjar märkas att han fått en ny medierådgivare i Otto Ulseth -- men ta inte bort all personlighet hos Petter bara...). Nästa sak att tänka på: hur går andra nationer? Ibland samlar svenskarna ihop flera platser bland de tio bästa. En annan dag vinner Schweiz en stafett. I Oberstdorf dyker det upp en finländare i toppen av ett lopp (Jauhojärvi). Men om man samlar uppgifter över tid är det inte lika givet att Norge är fullt så dåligt som debatten ibland antyder. Jag tycker det står och väger. Dessutom finns goda sprinters, några i den absoluta världstoppen.
Jag skulle alltså rekommendera en mindre dagsanknuten och mindre emotionell reaktion. Men, när det är sagt, att bara tre slår en medelålders Vasaloppsåkare på 15 km är inget styrkebesked för nästa tio-femton åkare på listan. Frågan är egentligen: är Eldar Rönning och Martin Johnsrud Sundby så mycket bättre än de andra? Ja, kanske. Eldar vann i Otepää i helgen. NM vinns alltså av världens just nu bäste 15 km-åkare. Att få stryk med en minut av nr 1 i världen är kanske inte superbra, men det är inte direkt dåligt. Det som bekymrar är att de flesta som kunde vara aktuella för en VM-plats och som siktat på det är uppemot två minuter efter. Då är man helt ute ur räkningen i ett VM.
I min egen VM-tippning vid jultid (låt mig erinra om det) hade jag Eldar på en pallplats på favoritdistansen. Med den form han har nu är jag inte säker på att hans formtoppning är idealisk, man kan bara hoppas att han håller hela vägen. Men hans och Martins framgångar gläder ett skidhjärta. Frågan är, skulle Alsgaard 1998 säg klara sig mot Alsgaard 2011? Jag tror det, men kan vi ta det för givet? Han åker på papperet lika fort. Jag hade aldrig mött sådana tankar förrän jag arbetade med boken. Men under mitt bokprojekt mötte jag dem ofta, förståsigpåarna, de som visste att allt varf bättre förr. Där håller jag med Vegard Ulvang, varje tid måste i första hand jämföras med sig själv i en sport som skidor. Och om man jämför med guldåldern på 90-talet kommer aldrig någon tid att vara bättre för norsk herrlangrenn. Jag säger som Alsgaard själv: jag skulle inte ta ut honom i ett VM-lag. Det vore en sensation om han kom bland de tio bästa, pallplats är uteslutet. Jag tror mer på att ge plats åt nya förmågor. Det blir ett test för stafetten också.
Björgen: åker lika fort som vissa herrar som diskuteras för landslag.
Skriver detta från Deutsches Museum i Müncen, där jag är på en konferens om "Snow and Ice in the Cold War". Jag har talat idag om något jag kallar "cryohistory", alltså en historia med kryosfären, den isklädda delen av världen, i centrum. Svårt, men inte omöjligt. Jag kunde rent av berätta om norsk langrenn -- den sker ju på snö -- och visa en bild av mig själv. I morgon skall jag chatta med Aftenpostens läsare kl 13. Bli med!
Vad säger Alsgaards tredjeplats om nivån på norska herråkare mer generellt? Jag har varit angelägen om att inte ställa den frågan tidigare här på bloggen. Den ställs alltför lättvindigt i kommentarsrutorna. Där rasar självutnämnda experter och kräver Åge Skinstads och Morten Aa Djupviks omedelbara avgång. Läget är kanske inte idealiskt, men låt oss ha litet is i magen och försöka tänka klart. Till att börja med startade inte Northug, han hade förstås gått snabbare än Alsgaard (trots hans koketta uttalanden om motsatsen; det börjar märkas att han fått en ny medierådgivare i Otto Ulseth -- men ta inte bort all personlighet hos Petter bara...). Nästa sak att tänka på: hur går andra nationer? Ibland samlar svenskarna ihop flera platser bland de tio bästa. En annan dag vinner Schweiz en stafett. I Oberstdorf dyker det upp en finländare i toppen av ett lopp (Jauhojärvi). Men om man samlar uppgifter över tid är det inte lika givet att Norge är fullt så dåligt som debatten ibland antyder. Jag tycker det står och väger. Dessutom finns goda sprinters, några i den absoluta världstoppen.
Jag skulle alltså rekommendera en mindre dagsanknuten och mindre emotionell reaktion. Men, när det är sagt, att bara tre slår en medelålders Vasaloppsåkare på 15 km är inget styrkebesked för nästa tio-femton åkare på listan. Frågan är egentligen: är Eldar Rönning och Martin Johnsrud Sundby så mycket bättre än de andra? Ja, kanske. Eldar vann i Otepää i helgen. NM vinns alltså av världens just nu bäste 15 km-åkare. Att få stryk med en minut av nr 1 i världen är kanske inte superbra, men det är inte direkt dåligt. Det som bekymrar är att de flesta som kunde vara aktuella för en VM-plats och som siktat på det är uppemot två minuter efter. Då är man helt ute ur räkningen i ett VM.
I min egen VM-tippning vid jultid (låt mig erinra om det) hade jag Eldar på en pallplats på favoritdistansen. Med den form han har nu är jag inte säker på att hans formtoppning är idealisk, man kan bara hoppas att han håller hela vägen. Men hans och Martins framgångar gläder ett skidhjärta. Frågan är, skulle Alsgaard 1998 säg klara sig mot Alsgaard 2011? Jag tror det, men kan vi ta det för givet? Han åker på papperet lika fort. Jag hade aldrig mött sådana tankar förrän jag arbetade med boken. Men under mitt bokprojekt mötte jag dem ofta, förståsigpåarna, de som visste att allt varf bättre förr. Där håller jag med Vegard Ulvang, varje tid måste i första hand jämföras med sig själv i en sport som skidor. Och om man jämför med guldåldern på 90-talet kommer aldrig någon tid att vara bättre för norsk herrlangrenn. Jag säger som Alsgaard själv: jag skulle inte ta ut honom i ett VM-lag. Det vore en sensation om han kom bland de tio bästa, pallplats är uteslutet. Jag tror mer på att ge plats åt nya förmågor. Det blir ett test för stafetten också.
Björgen: åker lika fort som vissa herrar som diskuteras för landslag.
Skriver detta från Deutsches Museum i Müncen, där jag är på en konferens om "Snow and Ice in the Cold War". Jag har talat idag om något jag kallar "cryohistory", alltså en historia med kryosfären, den isklädda delen av världen, i centrum. Svårt, men inte omöjligt. Jag kunde rent av berätta om norsk langrenn -- den sker ju på snö -- och visa en bild av mig själv. I morgon skall jag chatta med Aftenpostens läsare kl 13. Bli med!
tisdag 25 januari 2011
Detaljer -- Öyre Slind och Che Guevara
Djävulen sitter i detaljerna, sägs det. Men detaljer är också överlägset intressanta, om man ger dem all uppmärksamhet. Till exempel i ett korrektur för norska tidskriften Samtiden, där jag har en artikel i VM-numret soim kommer om några veckor. Jag och korrekturläsaren diskuterade olika upplagor av Gjermund Eggens bok 3 x gull (1966 respektive 1977). Det visade sig att upplagan från 1977 givits ut identisk med den 1966 fast utan att alls omnämna den tidigare. Ganska ovanligt och just för denna text viktigt. LIkaledes fördjupade vi oss i benämningar av Holmenkollbanen under 1973-1974 för att vi skulle få en alldeles korrekt beskrivning av en berömd bild på kung Olav tagen då han sitter på just denna Holmenkollbane med betald biljett (och inte på trikken eller T-banen, som då inte var sammanfogad till ett enhetligt nät...) en bilfri söndag under oljekrisen. Vi grävde också ned oss i Billan Westins karriär och året för hennes äktenskap med Erik Östlund (det var 1993). Och så snart man fastnat för (i, på) en detalj, får man i regel syn på en annan strax intill och så kan man hålla på och ägna sig åt detaljer vilket ofta är något helt annat än att bilda sig ett sammanhang. Men utan detaljer inget sammanhang alls, och utan sammanhang mindre chans att bli intresserad av detaljer.
Jag har efterlyst systrar i skidåkningen. Jag gör det i min bok, där jag ständigt hittar brödraskaror som åker längd, särskilt i Norge, och jag gör det här op bloggen ibland. Men nu vill jag apropå det instundande junior- och U 23-VM i Otepää nämna systrarna Öyre Slind från Oppdal i Tröndelag. Astrid 22 går i Otepää, liksom Kari 19. Den tredje systern heter Silje. Systrarna har den egenheten att de alltid, oavsett temperatur, går skidtävlingar med uppkavlade ärmar på tävlingsdräkten. Det ser egendomligt ut vid låga temperaturer. Även Kowalczyk gör ibland något liknande. Mieto hade sällan handskar på sig. När jag var liten minns jag att jag såg en del elever på yrkesskolan spela ishockey i T-shirt på utomhusbana. En kille kommer jag särskilt ihåg, han var från Doroteafjällen någonstans och hade en svart T-shirt med Che Guevara på framsidan. Jag såg honom spela under rinkens starka elektriska lampor. Men jag kan minnas fel. Han kan ha varit från någon annanstans, kanske det inte var Che på tröjan, kanske var det inte ens en T-tröja, eller ens en hockeyrink? Nya detaljer, men dessa behöver inte kollas. Jag tycker om bilden, hur den än har uppkommit. Den säger något om en tid och en plats. Själva kombinationen: Che och Åsele i den mörka vinterkvällen, kanske 1970. Idag skulle jag förmodligen ha drömt om jag såg den bilden.
Jag har efterlyst systrar i skidåkningen. Jag gör det i min bok, där jag ständigt hittar brödraskaror som åker längd, särskilt i Norge, och jag gör det här op bloggen ibland. Men nu vill jag apropå det instundande junior- och U 23-VM i Otepää nämna systrarna Öyre Slind från Oppdal i Tröndelag. Astrid 22 går i Otepää, liksom Kari 19. Den tredje systern heter Silje. Systrarna har den egenheten att de alltid, oavsett temperatur, går skidtävlingar med uppkavlade ärmar på tävlingsdräkten. Det ser egendomligt ut vid låga temperaturer. Även Kowalczyk gör ibland något liknande. Mieto hade sällan handskar på sig. När jag var liten minns jag att jag såg en del elever på yrkesskolan spela ishockey i T-shirt på utomhusbana. En kille kommer jag särskilt ihåg, han var från Doroteafjällen någonstans och hade en svart T-shirt med Che Guevara på framsidan. Jag såg honom spela under rinkens starka elektriska lampor. Men jag kan minnas fel. Han kan ha varit från någon annanstans, kanske det inte var Che på tröjan, kanske var det inte ens en T-tröja, eller ens en hockeyrink? Nya detaljer, men dessa behöver inte kollas. Jag tycker om bilden, hur den än har uppkommit. Den säger något om en tid och en plats. Själva kombinationen: Che och Åsele i den mörka vinterkvällen, kanske 1970. Idag skulle jag förmodligen ha drömt om jag såg den bilden.
måndag 24 januari 2011
Är skid-SM intressant längre?
Nationella mästerskap stundar. Det var stort förr i världen, ett SM-guld räknades verkligen, man läste om SM i tidningarna, Sportspegeln hade stora reportage. Ännu viktigare var de nog före TV:ns tid. Mora-Nisse hade 37 SM-guld vill jag minnas, de flesta i lag och stafett. Hur är det nu? Hur värderas ett SM-guld? I år går svenskarna går i Sundsvall. Jag undrar hur många som ställer upp. När jag åkte SM just i Sundsvall 1977 var det över hundra startande i herrloppen. Får man ihop lika många nu? Jag har misstanken att skidloppen krympt. Orienteringstävlingarna har i alla fall gjort det. Sporter har sina konjunkturer.
I Norge meddelar Petter Northug att han går tre distanser i Steinkjer, i samma terräng där han tillbringade tre gymnasieår under Audun Kolstad som tränare. Det blir hemmabana om något, närmare Framverran kan man inte komma. Om man nu inte räknar Meråker, där han också bor. Där gick NM 2007, han vann 15 kilometer. Vi talade om det när vi sprang förbi skidstadion i Meråker i somras. Han sade att det hade varit en fin tävling. Sedan blir det höjdträning.
Jag gillar de två snabba tjugoåringarna, Maiken Caspersen Falla och Hanna Brodin. Båda på pallen i sprint i Otepää. Orädda, rakt på. Härligt att se.
Idag har det slaskat igen, men jag har inte hunnit skida alls. Skrivit för ett dokument i European Science Foundation och EU om "framtidens humaniora". Kunde inte få in skidor där.
I Norge meddelar Petter Northug att han går tre distanser i Steinkjer, i samma terräng där han tillbringade tre gymnasieår under Audun Kolstad som tränare. Det blir hemmabana om något, närmare Framverran kan man inte komma. Om man nu inte räknar Meråker, där han också bor. Där gick NM 2007, han vann 15 kilometer. Vi talade om det när vi sprang förbi skidstadion i Meråker i somras. Han sade att det hade varit en fin tävling. Sedan blir det höjdträning.
Jag gillar de två snabba tjugoåringarna, Maiken Caspersen Falla och Hanna Brodin. Båda på pallen i sprint i Otepää. Orädda, rakt på. Härligt att se.
Idag har det slaskat igen, men jag har inte hunnit skida alls. Skrivit för ett dokument i European Science Foundation och EU om "framtidens humaniora". Kunde inte få in skidor där.
söndag 23 januari 2011
Skridsko och skate -- inte samma
Åkte skridskor idag i ett solsken som var starkt nog att väcka tanken på vår. Men det var bara ett ögonblick, innan jag insåg att det är mycket vinter kvar... Den omedelbara anledningen att besöka legendariska Östermalms IP var elvaåringarna Lydia och Bea, som behövde hjälp med skridskosnörning och mjölkchoklad (äkta, inget O'boy-blask) och litet domarhjälp när de tävlade i självkomponerad figuråkning. Men jag fick ihop säkert en timmes egen skridskoåkning också. Jag åker skridsko så pass sällan, två-tre gånger per år i genomsnitt, att jag tydligt kan känna vad det är för delar av kroppen som får arbeta. Det heter ju skate, alltså skridsko, i den fria skidtekniken också, men skillnaderna är stora. Kroppen lutar mycket mer framåt i skridsko, man har ju inga stavar och luftmotståndet skall minska eftersom hastigheten är så hög. Den snabbaste rundan (400 meter) skall ha gått på 24,32 sekunder, alltså en genomsnittsfart på nära 60 km i timmen. Så snabbt åker ingen skidor på plan mark... Ansträngningen känns genast mer på lårens framsida och i rumpan; åtminstone är det så det känns för mig. Det tar ett tag innan jag kommer in i rytmen, men sedan är det ganska behagligt. Efter en timme är jag rejält trött utan att ha varit direkt akut trött någon gång. Och det är då jag kommer på den adekvata jämförelsen: rullskidor. Också långsamt uttröttande, mattande. Jag drar mig till minnes hastighetsträningen utanför Åre då jag fick låna Charlotte Kallas skidor och hur lätt de rullade på ettans hjul, nästan som långfärdsskridskor.
Sprinttävlingarna i Otepää var knappast särskilt överraskande. Världseliten är litet utgallrad just nu. Många är sjuka eller slitna. Några säkra kort förblir säkra (Hattestad, Majdic) men det finns också plats för några oväntade namn. Att Marit Björgen inte är oövervinnelig visades igen idag. Några verkar ha tvivlat. Svenskarna hade fem bland de tio bästa i herrtävlingen, en säregen anhopning, men ingen på pallen. Norge hade tre bland de sju bästa, två på pallen. Några länder var inte med. Det var inte riktigt på riktigt i Otepää. Tankarna riktas mer och mer mot VM. Snart är det det enda som gäller. Nationella mästerskap genomförs, i Sundsvall för svenskarna, i Steinkjer för de norske. Så är det höjduppladdning för dem som trivs med sådant, det gör inte alla.
Sprinttävlingarna i Otepää var knappast särskilt överraskande. Världseliten är litet utgallrad just nu. Många är sjuka eller slitna. Några säkra kort förblir säkra (Hattestad, Majdic) men det finns också plats för några oväntade namn. Att Marit Björgen inte är oövervinnelig visades igen idag. Några verkar ha tvivlat. Svenskarna hade fem bland de tio bästa i herrtävlingen, en säregen anhopning, men ingen på pallen. Norge hade tre bland de sju bästa, två på pallen. Några länder var inte med. Det var inte riktigt på riktigt i Otepää. Tankarna riktas mer och mer mot VM. Snart är det det enda som gäller. Nationella mästerskap genomförs, i Sundsvall för svenskarna, i Steinkjer för de norske. Så är det höjduppladdning för dem som trivs med sådant, det gör inte alla.
lördag 22 januari 2011
Rönning & Richardsson
Få saker kan glädja mig mer än att Eldar Rönning tar en ny World Cup-seger; de kommer inte busofta, men de kommer! Han är en verkligt fin åkare och en som också står för den klassiska skidåkningen, en elegant diagonal och en mjuk fin rytm. Jag är verkligen ingen utpräglad femmilsnostalgiker (snarare en allätare som vill ha det bästa av två världar) och jag har hur mycket positivt som helst att säga om skidåkningens förnyare i skate och masstarter. Men att uppleva klassisk elegans är också en fröjd. Daniel Richardsson tillhör samma grupp och det är gott och väl att åkare med denna stil också skall ha lopp med individuell start där de kan göra sig gällande.
Vad ska man säga om Marit Björgen? Man bara kapitulerar, som vanligt. För övrigt i likhet med hennes konkurrenter. Jag kunde inte se något av loppen eftersom jag var ute på Bommersvik och föreläste men får väl titta på svt play.
Anders Blomquist på SVT säger till Expressen att Björgen kan vinna allt i Oslo. Förvisso, men erfarenheten visar att det sällan blir så i längdskidåkning. Har det någonsin hänt? Hon skulle i alla händelser då bli mer historisk än hon redan är. Av ren vördnad för den historiska statistiken kanske man skall räkna med att något kan gå litet snett även för denna nästan överjordiska fantom och jag har redan gjort mitt val när jag tippade alla distansloppen här på bloggen vid jultid. Och jag tänker inte ändra mig nu, då är det ingen sport. Gå gärna dit och titta och skicka mig era egna tips så kan vi tävla! (Jag har också hittat på ett enkelt men jag tror rättvist poängsystem...)
Temperaturen stiger inför VM: Det blir förresten allt mer klart att jag kommer att vara med i Oslo. Jag är ackrediterad och gläder mig åt att kunna rapportera därifrån. Återkommer med mer detaljer.
Vad ska man säga om Marit Björgen? Man bara kapitulerar, som vanligt. För övrigt i likhet med hennes konkurrenter. Jag kunde inte se något av loppen eftersom jag var ute på Bommersvik och föreläste men får väl titta på svt play.
Anders Blomquist på SVT säger till Expressen att Björgen kan vinna allt i Oslo. Förvisso, men erfarenheten visar att det sällan blir så i längdskidåkning. Har det någonsin hänt? Hon skulle i alla händelser då bli mer historisk än hon redan är. Av ren vördnad för den historiska statistiken kanske man skall räkna med att något kan gå litet snett även för denna nästan överjordiska fantom och jag har redan gjort mitt val när jag tippade alla distansloppen här på bloggen vid jultid. Och jag tänker inte ändra mig nu, då är det ingen sport. Gå gärna dit och titta och skicka mig era egna tips så kan vi tävla! (Jag har också hittat på ett enkelt men jag tror rättvist poängsystem...)
Temperaturen stiger inför VM: Det blir förresten allt mer klart att jag kommer att vara med i Oslo. Jag är ackrediterad och gläder mig åt att kunna rapportera därifrån. Återkommer med mer detaljer.
torsdag 20 januari 2011
Mitt liv som Hellner
Jo, förresten. När vi åkte i Lida igår så var det ett TV-team ute och journalistens yrkesinstinkt vaknade, ja, eller var väl redan fullt påslagen, och det ställdes fråga vad gör ni här? Och det visade sig då att här var SVT och filmade en Idol-stjärna, kanske hette han "Erik" eller något sådant (de heter alltid något sådant, som om de alla hade citationstecken kring sina namn) för en svensk version på det som NRK redan börjat göra med Petter Northug (jag skrev om det här på bloggen för en dryg vecka sedan) nämligen en live reenactment av en skidåkares vardag. När jag insåg att detta sker två gånger i två grannländer om en för respektive land viktig men annars rätt marginell sport insåg jag att det kanske inte är första gången utan att detta säkert är ett format som prövats för andra sporter i andra länder tidigare och att det förmodligen också¨är släkt med de talrika reportage som förekommit i medier världen över under senare år där journalister iscensätter, och omvandlar, sig själva i olika mer eller mindre kraftprövande eller exotiska övningar.
Inför detta får man många tankar. Jill Parkin skriver i The Guardian den 27 april 2009 om hur hon jobbat som journalist i trettio år och kunnat vara både kritisk och reflekterande. "But in the last couple of years we have been asked to write some toe-curling stuff, especially about our bodies." Redaktörer vill inte bara ha kritik eller kommentarer, de vill ha kroppar och själar. Jag citerade detta i ett keynote-föredrag jag höll vid en mediakonferens i augusti 2009 där temat var "body, soul, society". Plötsligt är det överallt. Jag pekade då på att det egentligen var konstnärerna som gick först, som vanligt. De hade gjort det i årtionden. Det finns ett inslag av konst även i min bok och det är ingen slump att jag citerar David Levines Bauerntheater-installation där en amerikansk skådespelare lärdes upp till att under en säsong spela tysk bonde i Tyskland inför publik. "...if you took it out on your own body, you hit a point where things couldn't be faked". Det kallas endurance art och har rötter ned till kroppsexperiment av Dennis Oppenheim och Chris Burden och andra från 1960- och 1970-talen. Och djupast besett kanske till de kristna pelarhelgonen.
Man tänker på sätt och vis också på den klassiska Wallraff-metoden som ju har djupa rötter före honom, men det finns också en viktig skillnad. Wallraff omvandlade inte sig själv, han förklädde sig med ett syfte att säga något journalistiskt om en viktig samhällsfråga. När skådisar och idolstjärnor iscensätter sig själva, eller en annan stjärna (Hellner, Northug), så handlar det om en eller annan form av självförvandling. Särskilt kostligt är det ju när en wannabe-uderhållare ställer upp som wannabe-skidåkare. Men blir något viktigt sagt? Jag befarar att allt mindre viktigt blir sagt.
Inför detta får man många tankar. Jill Parkin skriver i The Guardian den 27 april 2009 om hur hon jobbat som journalist i trettio år och kunnat vara både kritisk och reflekterande. "But in the last couple of years we have been asked to write some toe-curling stuff, especially about our bodies." Redaktörer vill inte bara ha kritik eller kommentarer, de vill ha kroppar och själar. Jag citerade detta i ett keynote-föredrag jag höll vid en mediakonferens i augusti 2009 där temat var "body, soul, society". Plötsligt är det överallt. Jag pekade då på att det egentligen var konstnärerna som gick först, som vanligt. De hade gjort det i årtionden. Det finns ett inslag av konst även i min bok och det är ingen slump att jag citerar David Levines Bauerntheater-installation där en amerikansk skådespelare lärdes upp till att under en säsong spela tysk bonde i Tyskland inför publik. "...if you took it out on your own body, you hit a point where things couldn't be faked". Det kallas endurance art och har rötter ned till kroppsexperiment av Dennis Oppenheim och Chris Burden och andra från 1960- och 1970-talen. Och djupast besett kanske till de kristna pelarhelgonen.
Man tänker på sätt och vis också på den klassiska Wallraff-metoden som ju har djupa rötter före honom, men det finns också en viktig skillnad. Wallraff omvandlade inte sig själv, han förklädde sig med ett syfte att säga något journalistiskt om en viktig samhällsfråga. När skådisar och idolstjärnor iscensätter sig själva, eller en annan stjärna (Hellner, Northug), så handlar det om en eller annan form av självförvandling. Särskilt kostligt är det ju när en wannabe-uderhållare ställer upp som wannabe-skidåkare. Men blir något viktigt sagt? Jag befarar att allt mindre viktigt blir sagt.
onsdag 19 januari 2011
Skidor i Australien -- och Lida
Ett år präglat av skidåkning leder till en ökad uppmärksamhet på -- skidåkning. Som till exempel när jag besökte Australien i maj 2010. Jag arbetade då intensivt med boken och när vi -- jag och några kollegor från Australien och England -- åkte upp bland bergen mellan Canberra och Melbourne så befann vi oss plötsligt bland skidliftar, små visserligen. Vi gjorde också en liten vandring i landskapet på omkring 2000 meters höjd. Det var för tidigt på hösten för att det skulle vara snö, den kommer i juni och bästa skidföret är det i juli och augusti. En informationstavla hade denna affisch som visar hur det kan te sig en solig vinterdag.
En annan sak jag hade i tankarna när jag reste i Australien var den episod som jag läst om innan jag åkte, tipsad av en lärd bekant, att ett mycket tidigt skidlopp ordnades i Snowy Mountains (namnet talar) i New South Wales av norska guldgrävare under den korta men intensiva guldruschen 1859-61. Elias Gottaas, Sören Torp och Carl Bjerknes grundade Kiandra snow shoe club så tidigt som 1861och den anses vara den äldsta skidklubben i världen. Skidor tillverkades av staketplankor. Ständigt dessa norrmän! Den första skidtävlingen arrangerades 1862. Även kvinnor tävlade. Utförsåkning för damer dominerades kring sekelskiftet 1900 av Margaret och Mary Yan, dotter till en kiesisk invandrare, samt en dam från Bayern. Man kan läsa litet om detta hos den australienske poeten Les Murray, i en essäbok, Nonchalans, sjabb och dödliga fräknar, utgiven av Brombergs 2007. Om detta skrev jag ingenting i min bok eftersom böcker bland annat är platser där allt går ut på att inte skriva allt.
Skidturen i Lida idag skedde i vackert soligt väder, men på ett underlag som mest påminde om vit cement. Varför hade inte Lida gjort nya spår? I Oalo hade det varit otänkbart att inte utnyttja detta tillfälle att göra perfekta svår i den pacakde snön. Nu åkte man med ben och armar som som insats. Men i bra partier var det som att åka på räls.
Fotografen fick mig att åka upp och ned i en backe många gånger och även att luta mig framåt som en störtloppsåkare. Vad gör man inte för en bra bild..., men det såg kanske löjligt ut. Journalisten var uppfinningsrik och hade många intressanta uppslag utifrån min bok. Mycket handlade om hur skidåkning skall tolkas, och varför den åter verkar ha blivit populär. Vi talade mycket om berättelser och behovet av att söka sådana i en tid när de verkar vara alltmer frånvarande i politik och samhälle. När allt bara sker nu, utan riktning, söker man efter sådant som har riktning, även om den riktningen togs ut för länge sedan. Bättre en åkriktning än ingen riktning alls. Skidåkning skulle på det sättet ingå i ett meningssökande. Och kanske det. Dessutom åt vi blåbärskaka med sådär mycket vaniljsås som man bara kan få när stängningsdags närmar sig och det inte finns några andra kunder.
En annan sak jag hade i tankarna när jag reste i Australien var den episod som jag läst om innan jag åkte, tipsad av en lärd bekant, att ett mycket tidigt skidlopp ordnades i Snowy Mountains (namnet talar) i New South Wales av norska guldgrävare under den korta men intensiva guldruschen 1859-61. Elias Gottaas, Sören Torp och Carl Bjerknes grundade Kiandra snow shoe club så tidigt som 1861och den anses vara den äldsta skidklubben i världen. Skidor tillverkades av staketplankor. Ständigt dessa norrmän! Den första skidtävlingen arrangerades 1862. Även kvinnor tävlade. Utförsåkning för damer dominerades kring sekelskiftet 1900 av Margaret och Mary Yan, dotter till en kiesisk invandrare, samt en dam från Bayern. Man kan läsa litet om detta hos den australienske poeten Les Murray, i en essäbok, Nonchalans, sjabb och dödliga fräknar, utgiven av Brombergs 2007. Om detta skrev jag ingenting i min bok eftersom böcker bland annat är platser där allt går ut på att inte skriva allt.
Skidturen i Lida idag skedde i vackert soligt väder, men på ett underlag som mest påminde om vit cement. Varför hade inte Lida gjort nya spår? I Oalo hade det varit otänkbart att inte utnyttja detta tillfälle att göra perfekta svår i den pacakde snön. Nu åkte man med ben och armar som som insats. Men i bra partier var det som att åka på räls.
Fotografen fick mig att åka upp och ned i en backe många gånger och även att luta mig framåt som en störtloppsåkare. Vad gör man inte för en bra bild..., men det såg kanske löjligt ut. Journalisten var uppfinningsrik och hade många intressanta uppslag utifrån min bok. Mycket handlade om hur skidåkning skall tolkas, och varför den åter verkar ha blivit populär. Vi talade mycket om berättelser och behovet av att söka sådana i en tid när de verkar vara alltmer frånvarande i politik och samhälle. När allt bara sker nu, utan riktning, söker man efter sådant som har riktning, även om den riktningen togs ut för länge sedan. Bättre en åkriktning än ingen riktning alls. Skidåkning skulle på det sättet ingå i ett meningssökande. Och kanske det. Dessutom åt vi blåbärskaka med sådär mycket vaniljsås som man bara kan få när stängningsdags närmar sig och det inte finns några andra kunder.
tisdag 18 januari 2011
The Austin connection, och Älvdalen
Hur är det egentligen att åka den branta backen i Alpe Cermis? Den som Tour de Ski-åkarna klämde som avslutning på åtta tävlingsdagar. Att se på de bästa ger inte ett meningsfullt svar för en vardagsmotionär. Men man kan läsa Moa Molander Kristiansens skildring. Moa är fotograf åt längdsajten http://www.langd.se/ och bara 16 år och skriver väldigt fint om hur hon tar sig upp. Hon får med elden som brinner i armar och ben, men också känslan av plikt att hålla undan för en norrman som närmar sig bakifrån. http://www.langd.se/foto-moa-16-aakte-alpe-cermis.4871054-86106.html
Jag var i SVT:s Gomorron Sverige i morse och talade med den nyfikne och påläste Johar Bendjelloul om Kroppens geni. http://svtplay.se/t/102830/gomorron_sverige. Han hade inte åkt mycket skidor själv, men berättade att han i alla fall tog chansen när han var nere i sina barndomstrakter i Malmö över helgerna. Där fanns gamla träskidor med stramarbindningar.
I tövädret gick jag på gym i kväll, cyklade en timme. Det var ett tag sedan sist och det kändes att cykelmusklerna blivit litet slöa medan andra piggnat till av skidåkningen. Men det var härligt som vanligt, och fullsatt, vilket är litet ovanligt på just det här gymmet.
Jag har hittat en bra sajt för den som vill läsa recensioner på Svensk Bokhandels sida: http://www.svb.se/bokrecensioner/kroppens-geni-marit-petter-och-skid%C3%A5kning-som-lidelse. Där droppar de in allt eftersom de publiceras.
I posten låg det ett brev från lidingö, från f.d. TV-producenten och författaren (inte f.d.) Christian Stannow. Vi gjorde TV-program ihop på 80- och 90-talen. Bland minnen från våra små joggingturer tillsammans frågar han också om jag läst Professor John Weinstocks (Univ of Texas, Austin) bok om skidans historia i USA...? Det har jag förstås inte, men Weinstock (maratonlöpare) känner jag ju från ett par besök i Austin, även om det nu är länge sedan. Christians avskedsprogram på TV någon gång på 00-talet var en personlig dokumentär av Texas, en hatkärleksresa i ett hatkärleksland stort som tre Sverige eller så och fullt av sådant som man ogillar men som Christian ändå förmådde skildra så ömsint och nära som om denna buffliga biffiga öken var ett litet spädbarn som andades mot kinden. Det kan man ibland. Han skickade med Strödda dikter också, utgivna av Atlantis 2009. Man kan komma ihåg att Christian debuterade 1954 med Dikter. Det var två år innan jag föddes. Till behållningarna med den nya volymen hör dess undertitel, som är poesi i sak: "Ö, älskog, Medelhav, reseräkning, Curriculum vitae samt strand". Jag föreläste i Austin den 11 november 1989. Återkom kanske 2002 eller så till en konferens där bland andra Kronprinsessan Victoria deltog, minns jag, hon antecknade oavbrutet i två dagar, jag minns att jag blev både imponerad och undrande. Om jag har tappat bort mitt föredrag vet jag i alla fall vem jag skall kontakta. En annan gång, det var 1989, träffade jag Lars Gustafsson i Austin. Han och Christian är gamla vänner och gjorde också TV-program ihop. Det var 1989, efter den stora jordbävningen i San Francisco då Bay Bridge rasade på San Francisco-sidan. Christian hade kört på bron och klarat sig med en hårsmån. Detta var några veckor senare och Lars fick något tankfullt över sig medan han sade: "Krille på Bay Bridge..., jag kunde aldrig tro...".
Att en skidbok hjälper en att minnas sådant här gör det nästan värt besväret att skriva böcker, man får då fler att läsa, de kommer i posten. Det kom en igår också. Och en tant ringde från Älvdalen och föreslog att bra skidåkare har bra gener. Det är liksom det. Men sedan talade vi om älvdalska, det var intressant. En sekreterare där jag jobbade på 80-talet kom från Älvdalen och talade ibland med sin syster på statens tjänstetelefon. Då stängde hon dörren men vi hörde genom den det obegripliga tungomålet och visste då vad som pågick. Hon hade varit sekrterare i Schweiz, var mycket parant och talade flera språk flytande, ändå var det bara när garanterat ingen annan förstod som hon stängde dörren. Kanske var det inte älvdalska, kanske pratade hon med änglarna, som Swedenborg. Hon blev säkert uppringd.
Jag var i SVT:s Gomorron Sverige i morse och talade med den nyfikne och påläste Johar Bendjelloul om Kroppens geni. http://svtplay.se/t/102830/gomorron_sverige. Han hade inte åkt mycket skidor själv, men berättade att han i alla fall tog chansen när han var nere i sina barndomstrakter i Malmö över helgerna. Där fanns gamla träskidor med stramarbindningar.
I tövädret gick jag på gym i kväll, cyklade en timme. Det var ett tag sedan sist och det kändes att cykelmusklerna blivit litet slöa medan andra piggnat till av skidåkningen. Men det var härligt som vanligt, och fullsatt, vilket är litet ovanligt på just det här gymmet.
Jag har hittat en bra sajt för den som vill läsa recensioner på Svensk Bokhandels sida: http://www.svb.se/bokrecensioner/kroppens-geni-marit-petter-och-skid%C3%A5kning-som-lidelse. Där droppar de in allt eftersom de publiceras.
I posten låg det ett brev från lidingö, från f.d. TV-producenten och författaren (inte f.d.) Christian Stannow. Vi gjorde TV-program ihop på 80- och 90-talen. Bland minnen från våra små joggingturer tillsammans frågar han också om jag läst Professor John Weinstocks (Univ of Texas, Austin) bok om skidans historia i USA...? Det har jag förstås inte, men Weinstock (maratonlöpare) känner jag ju från ett par besök i Austin, även om det nu är länge sedan. Christians avskedsprogram på TV någon gång på 00-talet var en personlig dokumentär av Texas, en hatkärleksresa i ett hatkärleksland stort som tre Sverige eller så och fullt av sådant som man ogillar men som Christian ändå förmådde skildra så ömsint och nära som om denna buffliga biffiga öken var ett litet spädbarn som andades mot kinden. Det kan man ibland. Han skickade med Strödda dikter också, utgivna av Atlantis 2009. Man kan komma ihåg att Christian debuterade 1954 med Dikter. Det var två år innan jag föddes. Till behållningarna med den nya volymen hör dess undertitel, som är poesi i sak: "Ö, älskog, Medelhav, reseräkning, Curriculum vitae samt strand". Jag föreläste i Austin den 11 november 1989. Återkom kanske 2002 eller så till en konferens där bland andra Kronprinsessan Victoria deltog, minns jag, hon antecknade oavbrutet i två dagar, jag minns att jag blev både imponerad och undrande. Om jag har tappat bort mitt föredrag vet jag i alla fall vem jag skall kontakta. En annan gång, det var 1989, träffade jag Lars Gustafsson i Austin. Han och Christian är gamla vänner och gjorde också TV-program ihop. Det var 1989, efter den stora jordbävningen i San Francisco då Bay Bridge rasade på San Francisco-sidan. Christian hade kört på bron och klarat sig med en hårsmån. Detta var några veckor senare och Lars fick något tankfullt över sig medan han sade: "Krille på Bay Bridge..., jag kunde aldrig tro...".
Att en skidbok hjälper en att minnas sådant här gör det nästan värt besväret att skriva böcker, man får då fler att läsa, de kommer i posten. Det kom en igår också. Och en tant ringde från Älvdalen och föreslog att bra skidåkare har bra gener. Det är liksom det. Men sedan talade vi om älvdalska, det var intressant. En sekreterare där jag jobbade på 80-talet kom från Älvdalen och talade ibland med sin syster på statens tjänstetelefon. Då stängde hon dörren men vi hörde genom den det obegripliga tungomålet och visste då vad som pågick. Hon hade varit sekrterare i Schweiz, var mycket parant och talade flera språk flytande, ändå var det bara när garanterat ingen annan förstod som hon stängde dörren. Kanske var det inte älvdalska, kanske pratade hon med änglarna, som Swedenborg. Hon blev säkert uppringd.
måndag 17 januari 2011
Idrottsgalan -- full pott för skidorna
Ingen skiddag precis. Fem grader varmt. Satt inne och jobbade hela dagen, läste texter om hur man föreställde sig det naturvetenskapliga experimentet på 1600-talet. Men när jag gick ner på ABF på kvällen för att lyssna på ett panelsamtal dröjde det inte många sekunder förrän människor ville prata med mig om min skidbok. Jag får väl ha det här som en del av min identitet under vintern. En hel del recensioner finns på :
http://www.svb.se/bokrecensioner/kroppens-geni-marit-petter-och-skid%C3%A5kning-som-lidelse
Jag blev själv mycket förtjust i Arbetarbladets lekfulla, http://arbetarbladet.se/kultur/recensioner/litteratur/1.2653421-tankens-perfekta-glid.
Skidåkarna tog storslam i Idrottsgalan. Charlotte Kalla blev Årets kvinnliga idrottare, Marcus Hellner den manliga motsvarigheten.
Det är översvämningar i Skåne och Småland. Nyss var det snö och då var det fel det också. Jag föredrar snön. I alla fall i januari.
På onsdag blir det nytt skidfotoreportage, denna gång i en svensk tidning. Dagens Naeringsliv verkar inte ha lagt ut saken med mig i lördagstidningen, men jag kan berätta att intervjun skedde på Ullevålsaeter (jag har förmodligen skrivit det redan, börjar bli trött). Varför har vi inte lika mycket trevliga fik och värmestugor vid de svenska skidspåren? För att vi åker för litet. för sällan, är för få som åker. Vilket i sin tur har en hel del att göra med kombinationen av snötillgång, terräng och befolkningens lokalisering. Norge är ett land på höjden, därför finns det snö även där folk bor. I Oslo till exempel.
http://www.svb.se/bokrecensioner/kroppens-geni-marit-petter-och-skid%C3%A5kning-som-lidelse
Jag blev själv mycket förtjust i Arbetarbladets lekfulla, http://arbetarbladet.se/kultur/recensioner/litteratur/1.2653421-tankens-perfekta-glid.
Skidåkarna tog storslam i Idrottsgalan. Charlotte Kalla blev Årets kvinnliga idrottare, Marcus Hellner den manliga motsvarigheten.
Det är översvämningar i Skåne och Småland. Nyss var det snö och då var det fel det också. Jag föredrar snön. I alla fall i januari.
På onsdag blir det nytt skidfotoreportage, denna gång i en svensk tidning. Dagens Naeringsliv verkar inte ha lagt ut saken med mig i lördagstidningen, men jag kan berätta att intervjun skedde på Ullevålsaeter (jag har förmodligen skrivit det redan, börjar bli trött). Varför har vi inte lika mycket trevliga fik och värmestugor vid de svenska skidspåren? För att vi åker för litet. för sällan, är för få som åker. Vilket i sin tur har en hel del att göra med kombinationen av snötillgång, terräng och befolkningens lokalisering. Norge är ett land på höjden, därför finns det snö även där folk bor. I Oslo till exempel.
söndag 16 januari 2011
Klisterföre
Så kom blidvädret. Jag klistrade och lade ut på en femtonkilometersrunda i duggregnet. Jag gillar verkligen klisterföre. Ofta är det något kompromisslöst och rejält med klister, odiskutabelt fäste, även om glidet kan variera. När jag var ung var jag rädd för klister, förmodligen för att vi fick träna på det så sällan. Vi levde i det kalla inre Västerbotten där det sällan var över noll mellan allhelgona och sportlovet i mitten av mars.
Sedan kunde jag glädja mig åt Marit Björgens och Maiken Fallas överlägsna seger i lagsprinten i Liberec. Nu sade segern kanske inte så mycket, många goda åkare deltog inte och det är heller inte säkert att Marit kommer att gå distansen i VM. Vad var det jag sade igår? När det blir klassiskt gör Björgen sällan några misstag.
Det fortsätter att trilla in recensioner av Kroppens geni. Sydsvenskans Jens Liljestrand hade detta att säga:
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1356519/.html. Det är slående hur många recensenter som redovisat egen bakgrund i uthållighetsidrotter (skidor, orientering, cykel). Dessutom har några kritiker redovisat norsk bakgrund, bland dem Liljestrand som har egna erfarenheter av norsk langrennsmoral.
En blogg skapar kontakter. En av dem är Björge Stensböl, länge chef för norska Olympiatoppen, sedan inom SAS Braathens och nu konsult, som skickade míg sin bok Makten og aeren (Kagge forlag 2010). En memoar egentligen. Jag har redan börjat läsa den. Där får man bland annat veta varför idén att söka OS 2018 till Tromsö havererade; Stensböl var själv inblandad i gruppen som verkade för projeket. Jag minns detta företags gryningstimma från våren 2006 då jag bodde i Oslo. Jag minns att jag tänkte: kan det vara möjligt med ett OS i Tromsö? Det var det inte heller, men här får vi detaljerna om varför det inte gick.
Kommande vecka slipper jag resa, kan använda sjok av timmar till meningsfulla ting i stället. Förhoppningsvis gräver inte tön alltför djupa hål i snön. Det är dagar som dessa man längtar till Oslo, där regn i stan nästan alltid betyder ännu mer snö uppe vid Tryvann och Kikut. Men då måste man resa... Tillvaron blir aldrig fullkomlig.
Sedan kunde jag glädja mig åt Marit Björgens och Maiken Fallas överlägsna seger i lagsprinten i Liberec. Nu sade segern kanske inte så mycket, många goda åkare deltog inte och det är heller inte säkert att Marit kommer att gå distansen i VM. Vad var det jag sade igår? När det blir klassiskt gör Björgen sällan några misstag.
Det fortsätter att trilla in recensioner av Kroppens geni. Sydsvenskans Jens Liljestrand hade detta att säga:
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1356519/.html. Det är slående hur många recensenter som redovisat egen bakgrund i uthållighetsidrotter (skidor, orientering, cykel). Dessutom har några kritiker redovisat norsk bakgrund, bland dem Liljestrand som har egna erfarenheter av norsk langrennsmoral.
En blogg skapar kontakter. En av dem är Björge Stensböl, länge chef för norska Olympiatoppen, sedan inom SAS Braathens och nu konsult, som skickade míg sin bok Makten og aeren (Kagge forlag 2010). En memoar egentligen. Jag har redan börjat läsa den. Där får man bland annat veta varför idén att söka OS 2018 till Tromsö havererade; Stensböl var själv inblandad i gruppen som verkade för projeket. Jag minns detta företags gryningstimma från våren 2006 då jag bodde i Oslo. Jag minns att jag tänkte: kan det vara möjligt med ett OS i Tromsö? Det var det inte heller, men här får vi detaljerna om varför det inte gick.
Kommande vecka slipper jag resa, kan använda sjok av timmar till meningsfulla ting i stället. Förhoppningsvis gräver inte tön alltför djupa hål i snön. Det är dagar som dessa man längtar till Oslo, där regn i stan nästan alltid betyder ännu mer snö uppe vid Tryvann och Kikut. Men då måste man resa... Tillvaron blir aldrig fullkomlig.
lördag 15 januari 2011
Utgivningsdag
Idag har det varit det officiell utgivningsdag på Kroppens geni och jag gläder mig åt att boken engagerar. Kanske har det delvis att göra med att jag varit engagerad själv när jag skrivit den. Det finns många uppslag till vidare funderingar i recensionerna. Ulf Eriksson i SvD, http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/den-goda-anstrangningen_5867049.svd, påpekar att det finns något utopiskt i tron att den goda träningens och kroppserfarenheten skulle kunna spridas. Han har nog rätt, men kanske är det min läggning att inte i första hand ta fasta på hindren utan hellre föreställa mig möjligheten. Han har också rätt i att litet mer svärta kunde ha varit bra. Även Lena Andersson på DN:s ledarsida, http://www.dn.se/ledare/kolumner/adeln-fran-skogen, gör många viktiga iakttagelser från sin egen erfarenhet som skidåkare och cyklist. Varför undersöker vi inte hellre Polen och Schweiz, därifrån borde ju inga skidstjärnor komma? Låt oss göra det. Men kanske gör det inte en undersökning av Tröndelag och Norge mindre angelägen, egentligen. Vem vet hur länge dessa länder stannar i världstoppen? Tröndelag har varit där sedan andra världskriget. Varför?
Även i Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article8414972.ab, och på flera håll ute i landet har det stått artiklar, t. ex. http://www.nsd.se/nyheter/boden/artikel.aspx?ArticleId=5907697.
Jag citerar: "Om du bara ska läsa en enda bok om skidåkning, välj då Sörlins lärda, underfundiga och underhållande bok."
Det finns ett stort skidintresse. Det gör det också i Norge. Där kommer boken officiellt ut först på måndag men det har kommit en första recension, även denna mycket positiv, i Adresseavisen. I Norge, och i främst Expressen i Sverige, förekommer det också en del inlägg med anledning av att Marit Björgen velat påpeka att boken inte är en "auktoriserad biografi", alltså utarbetad på úppdrag av någon eller i samråd med dem som skildras.. Jag och Marit är helt överens på den punkten. Det har för övrigt aldrig varit min avsikt att skriva en biografi om någon av de två huvudpersonerna (i själva verket är ett av bokens teman att demonstrera vilka svagheter och fallgropar som länge legat i den genren). Marit är rikligt skildrad i boken precis som Petter Northug, men som Pax, förlaget, skriver på omslagsfliken kanske det är den norska längdåkningskulturen som är "den verkliga huvudpersonen". Jag skal försöka återkomma senare med något mer sammanfattande av lansering/utgivning/mottagande vad det lider. Tills vidare kan jag bara säga att det är många som läst boken och mailar sina intryck eller skickar dem som kommentarer till mig på bloggen.
Marit åkte förresten ut i semifinalen i fristilssprinten i Liberec idag. Synd, tycker jag. Men jag tror det var hennes första sprintlopp den här säsongen och klassisk sprint är hennes främsta gren. Så jag tror att hon kommer tillbaka när VM närmar sig. Hanna Falk tog sig långt fram. Det förvånar mig inte. Jag minns ett härligt träningspass med de svenska tjejerna utanför Åre på sensommaren i fjol. Hanna Falk vann vartenda heat, med Kalla som tvåa i regel. Celine Brun-Lie kom trea idag, kul! Senast jag pratade med Celine satt hon på ett höghöjdshotell i Norditalien hukad över sina kursböcker i geovetenskap från universitetet i Trondheim.
Jag har mest suttit inne idag och arbetat med en essä till norska tidskriften Samtiden. Om vad? Längd förstås, och Norges nationella själskval. Jag menar rent allmänt att man måste tolka en sportslig debatt som den om langrenn som en avspegling av frågor som till namnet handlar om andra ting.
Även i Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article8414972.ab, och på flera håll ute i landet har det stått artiklar, t. ex. http://www.nsd.se/nyheter/boden/artikel.aspx?ArticleId=5907697.
Jag citerar: "Om du bara ska läsa en enda bok om skidåkning, välj då Sörlins lärda, underfundiga och underhållande bok."
Det finns ett stort skidintresse. Det gör det också i Norge. Där kommer boken officiellt ut först på måndag men det har kommit en första recension, även denna mycket positiv, i Adresseavisen. I Norge, och i främst Expressen i Sverige, förekommer det också en del inlägg med anledning av att Marit Björgen velat påpeka att boken inte är en "auktoriserad biografi", alltså utarbetad på úppdrag av någon eller i samråd med dem som skildras.. Jag och Marit är helt överens på den punkten. Det har för övrigt aldrig varit min avsikt att skriva en biografi om någon av de två huvudpersonerna (i själva verket är ett av bokens teman att demonstrera vilka svagheter och fallgropar som länge legat i den genren). Marit är rikligt skildrad i boken precis som Petter Northug, men som Pax, förlaget, skriver på omslagsfliken kanske det är den norska längdåkningskulturen som är "den verkliga huvudpersonen". Jag skal försöka återkomma senare med något mer sammanfattande av lansering/utgivning/mottagande vad det lider. Tills vidare kan jag bara säga att det är många som läst boken och mailar sina intryck eller skickar dem som kommentarer till mig på bloggen.
Marit åkte förresten ut i semifinalen i fristilssprinten i Liberec idag. Synd, tycker jag. Men jag tror det var hennes första sprintlopp den här säsongen och klassisk sprint är hennes främsta gren. Så jag tror att hon kommer tillbaka när VM närmar sig. Hanna Falk tog sig långt fram. Det förvånar mig inte. Jag minns ett härligt träningspass med de svenska tjejerna utanför Åre på sensommaren i fjol. Hanna Falk vann vartenda heat, med Kalla som tvåa i regel. Celine Brun-Lie kom trea idag, kul! Senast jag pratade med Celine satt hon på ett höghöjdshotell i Norditalien hukad över sina kursböcker i geovetenskap från universitetet i Trondheim.
Jag har mest suttit inne idag och arbetat med en essä till norska tidskriften Samtiden. Om vad? Längd förstås, och Norges nationella själskval. Jag menar rent allmänt att man måste tolka en sportslig debatt som den om langrenn som en avspegling av frågor som till namnet handlar om andra ting.
fredag 14 januari 2011
P O Enquist recenserar Kroppens geni
Nu har man äntligen preparerat spåren på Gärdet. Jag tog fyra snabba rundor i kväll. Litet kallt, men skönt. Den tunga åkningen i Nordmarka igår gjorde mig nog gott, idag åkte jag riktigt fort och tyckte om det. Kanske var jag också litet uppiggad av de fina recensionerna som Kroppens geni fick, dagen före utgivningsdag egentligen. P O Enquist skrev i DN, http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/sverker-sorlin-kroppens-geni-marit-petter-och-skidakning-som-lidelsei, och P M Nilsson i Expressen, http://www.expressen.se/kultur/1.2290262/sverker-sorlin-kroppens-geni. Att P O är gammal höjdhoppare är allmänt känt och jag har hört ryktas att PMN är flitig motionär och Vasaloppsåkare. I alla fall fanns det både intellektuellt och fysiskt inkännande i deras texter, men också en och annan stillsam synpunkt (som t. ex. den om att jag kanske till slut blev ganska lojal med allt det norska som jag skildrar, och ok, jag blev väl det litegrann). Jag kände mig förstådd av mina kritiker, sedd på textens egna premisser, och det är trots allt inte alla gånger det händer för en författare. Man kan bara ödmjukt buga och känna det som ett förtroende att gå vidare. Me en sak tog ingen av dem upp: den konstnärliga dimensionen i projektet. Skall bli intrressant att se om någon ser det i kommande recensioner.
Massor med människor har läst och facebookat om Karin Sörbrings artikel i Expressen om skidåkningens nya status. Och den här bloggen har aldrig haft en så massiv trafik som idag. Jag gissar att det beror på att man blivit nyfiken på mina reflexioner igår om den nya längdtrenden.
Jag hade också besök idag av en journalist från tidskriften Idrott & kunskap. Vi talade länge om några av bokens centrala frågor: hur skall man veta vilka träningsmetoder som är effektivast? Hur skall förhållandet vara mellan forkningsbaserad och erfarenhetsbaserad kunskap? Hur skall man tolka fenomenet Northug?
Och om Northug och hans förhållande till den norska offentligheten och självförståelsen hade jag idag en stor essä i Morgenbladet. Morgenbladet har alltid varit min norska favorittidning, just för förmågan att kombinera spännande och nydanande analyser med en journalistisk aktualitet. Fokus kommer väl närmast i Sverige, men Morgenbladet ger så mycket mer och gör inte bara politik utan också kultur, vetenskap, filosofi, konst och på större mät. Jag är nästan litet rörd av att ges sådant stort förtroende, ett av Norges största ämnen just nu, och så får just jag säga vad jag tänker. Och jag var inte nödbedd, det finns verkligt intressanta poänger att göra om Northug som företeelse. Ingen länk än, det brukar dröja några dagar med Morgenbladet.
Annars föreläste jag halva dagen på Konsthögskolan om gamla kära ämnen: nationalism, identitet, kollektiva minnen, bygandet och vidmakthållandet av gemenskaper. Ett välkommet avbrott från allt skidprat som just nu fyller mitt huvud som en surrande bikupa. Me det är först och främst roligt.
Massor med människor har läst och facebookat om Karin Sörbrings artikel i Expressen om skidåkningens nya status. Och den här bloggen har aldrig haft en så massiv trafik som idag. Jag gissar att det beror på att man blivit nyfiken på mina reflexioner igår om den nya längdtrenden.
Jag hade också besök idag av en journalist från tidskriften Idrott & kunskap. Vi talade länge om några av bokens centrala frågor: hur skall man veta vilka träningsmetoder som är effektivast? Hur skall förhållandet vara mellan forkningsbaserad och erfarenhetsbaserad kunskap? Hur skall man tolka fenomenet Northug?
Och om Northug och hans förhållande till den norska offentligheten och självförståelsen hade jag idag en stor essä i Morgenbladet. Morgenbladet har alltid varit min norska favorittidning, just för förmågan att kombinera spännande och nydanande analyser med en journalistisk aktualitet. Fokus kommer väl närmast i Sverige, men Morgenbladet ger så mycket mer och gör inte bara politik utan också kultur, vetenskap, filosofi, konst och på större mät. Jag är nästan litet rörd av att ges sådant stort förtroende, ett av Norges största ämnen just nu, och så får just jag säga vad jag tänker. Och jag var inte nödbedd, det finns verkligt intressanta poänger att göra om Northug som företeelse. Ingen länk än, det brukar dröja några dagar med Morgenbladet.
Annars föreläste jag halva dagen på Konsthögskolan om gamla kära ämnen: nationalism, identitet, kollektiva minnen, bygandet och vidmakthållandet av gemenskaper. Ett välkommet avbrott från allt skidprat som just nu fyller mitt huvud som en surrande bikupa. Me det är först och främst roligt.
torsdag 13 januari 2011
Längdåkningsboomen
Plötsligt vill alla veta varför längdåkning blivit innegrejen. När jag var i Oslo idag var det vad man talade om. Och vad beror det på? Och vilka är det som åker? Är det bara en prestigegrej för den välutbildade medelklassen? Ett storstadsfenomen? I Expressen kommer i morgon fredag en stor artikel om ämnet med fyllig redovisning av hur mycket försäljningen ökar av skidor och, inte minst, kläder. Det får gärna kosta, och vara snyggt. Å andra sidan är det ofta butiker och tillverkare som säger så, och de har ett intresse av att säga det för att etablera utrustningsmodet som en norm. Men det är också ett faktum.
Själv knyter jag gärna det ökade längdintresset hos medelklassen till Stephen Greenblatts begrepp self fashioning. Greenblatt är en framstående forskare om renässansens litteratur och kultur, han har bland annat skrivit en Shakespeare-biografi. Jag träffade honom i Berkeley när jag bodde där på 1990-talet, jag tror aldrig att jag har träffat en människa som proemenerat så snabbt som han, utan att han verkade ha någon tid att passa nästan rusade han fram. Jag var kanske tjugo år yngre men hade problem att följa hans tempo. Jag minns att jag tänkte att han kanske ville skaffa sig några extra sekunder att forska på och att under en livstid detta halvspringande kunde översättas till en hel bok...
Greenblatt talar om hur sociala eliter försöker framstå som än mer framgångsrika genom att bära påkostade kläder och omge sig med intellektuella personer och föremål som visar världsvana, bildning och kunskap. I vår tid ingår hälsa, kultur och ett rikt livsinnehåll i statusrepertoaren, och då blir längdåkning rätt sak att ta till i vår del av världen. Skidor förenar kultur, historia och hälsa. Dessutom står skidor för frihet och för naturupplevelser. Gymmet, där många tränar, är en mer industriell miljö, präglad av styrning och inordning. Skidor är närmast motsatsen. I Kroppens geni kallar jag längd för en frihetsideologi. Skidor är rytmiskt och bygger på mjuk upprepning av en och samma rörelse många gånger, åker man i lagom takt har det också ett kontemplativt inslag, vilket det hetsiga arbetslivet sällan medger. Kontemplation är prestige, att hinna tänka och vara för sig själv. På det sättet kan längd indirekt signalera framgång, det är till för sådana som kan köpa sig fria från ekorrhjulet och sätta sig själva och sina egna tankar i centrum.
Men det finns säker många andra tolkningar av längduppsvinget. Och det lär bli mer tankar under vintern i olika medier, det känns i alla fall så.
Det var en stor norsk tidning som tog mig ut i spåren i Nordmarka idag. När resultatet kommer skall jag ge länken. I spåret vid Frognerseteren träffade jag Kristin Störmer Steira, den norska landslagsåkaren, som jag lade upp en bild på här för några dagar sedan. Då var det juni och cykel i Sjusjöen (skildras i boken). Nu var det januari och skidor, på de sagolika spåren i Nordmarka, kliniskt perfekta löpor klockan åtta på morgonen. Kristin såg strålande pigg ut. Fotografen, bördig från Nordland nära Fauske, var mycket ambitiös och jag fick åka fram och åter uppför backarna för att han skulle hitta rätt vinklar. I en av de värsta utförsbackarna ned mot Aurtjärn åkte han före med kameran nästan i markhöjd mellan benen riktad bakåt för att få fartbilder på mig; han höll flera gånger på att ramla, men stod alltid mirakulöst. Även journalisten var en van skidåkare. Jag klarade mig hyggligt och ju tyngre backarna blev desto bättre gick det för mig. Inget ryggont heller, det är den perfekta växlingen mellan tung och lätt åkning som är bra för mig, i Stockholm är spåren för platta och ryggen tar stryk i all framåthängande diagonal.
Vi drack solbaersaft och åt bolle på Ullevålsaeteren, och jag fick förklaringen till varför den norske mc-crosstjärnan bär detta namn -- detta är hans hem...! Han har nog kört sin mc i Nordmarkas leriga backar. Jag vet ingenting om mc men något samband måste det ju finnas mellan platsen och sporten.
Redan vid elvatiden var det gott om folk i den stora stugan, de läste tidningar, samtalade, umgicks. Kan man tänka sig en trivsammare stund? Istället för en golfrunda -- vi åker ut i Marka och äter lunch. Efter tre mil och en god måltid tror jag att man har blivit överens om det mesta. Det är också status -- att bestämma själv över sin tid. I Stockholm har vi inte riktigt något liknande, även om till exempel Lida anstränger sig litet. Det är återigen tätheten som skiljer. Det är så många ute i spåren i Oslo, och det är så många som åker så bra. I Stockholm, med all respekt, flertalet åker inte riktigt utan är mer ute och rör sig på skidor. Bra det också, men man kan röra sig på många sätt. Många i Nordmarka kom med hund, och http://www.langrenn.com/ har idag kört en debatt om hundar och skidspår, ett ämne som väcker reaktioner. Jag har nu en hund i min närhet, vilket jag inte trodde skulle inträffa. Den är liten och lätt och gör bara små avtryck i spåren, men, som Odd Björn Hjelmeset framhåller, en tre-fyra galopperande vorsteh och du sabbar snabbt en löpa. Och att köra på en hund är inte kul. Själv har jag haft älgar klivande omkring mig i spåren, men inte kört på någon hund, i alla fall inte än.
Själv knyter jag gärna det ökade längdintresset hos medelklassen till Stephen Greenblatts begrepp self fashioning. Greenblatt är en framstående forskare om renässansens litteratur och kultur, han har bland annat skrivit en Shakespeare-biografi. Jag träffade honom i Berkeley när jag bodde där på 1990-talet, jag tror aldrig att jag har träffat en människa som proemenerat så snabbt som han, utan att han verkade ha någon tid att passa nästan rusade han fram. Jag var kanske tjugo år yngre men hade problem att följa hans tempo. Jag minns att jag tänkte att han kanske ville skaffa sig några extra sekunder att forska på och att under en livstid detta halvspringande kunde översättas till en hel bok...
Greenblatt talar om hur sociala eliter försöker framstå som än mer framgångsrika genom att bära påkostade kläder och omge sig med intellektuella personer och föremål som visar världsvana, bildning och kunskap. I vår tid ingår hälsa, kultur och ett rikt livsinnehåll i statusrepertoaren, och då blir längdåkning rätt sak att ta till i vår del av världen. Skidor förenar kultur, historia och hälsa. Dessutom står skidor för frihet och för naturupplevelser. Gymmet, där många tränar, är en mer industriell miljö, präglad av styrning och inordning. Skidor är närmast motsatsen. I Kroppens geni kallar jag längd för en frihetsideologi. Skidor är rytmiskt och bygger på mjuk upprepning av en och samma rörelse många gånger, åker man i lagom takt har det också ett kontemplativt inslag, vilket det hetsiga arbetslivet sällan medger. Kontemplation är prestige, att hinna tänka och vara för sig själv. På det sättet kan längd indirekt signalera framgång, det är till för sådana som kan köpa sig fria från ekorrhjulet och sätta sig själva och sina egna tankar i centrum.
Men det finns säker många andra tolkningar av längduppsvinget. Och det lär bli mer tankar under vintern i olika medier, det känns i alla fall så.
Det var en stor norsk tidning som tog mig ut i spåren i Nordmarka idag. När resultatet kommer skall jag ge länken. I spåret vid Frognerseteren träffade jag Kristin Störmer Steira, den norska landslagsåkaren, som jag lade upp en bild på här för några dagar sedan. Då var det juni och cykel i Sjusjöen (skildras i boken). Nu var det januari och skidor, på de sagolika spåren i Nordmarka, kliniskt perfekta löpor klockan åtta på morgonen. Kristin såg strålande pigg ut. Fotografen, bördig från Nordland nära Fauske, var mycket ambitiös och jag fick åka fram och åter uppför backarna för att han skulle hitta rätt vinklar. I en av de värsta utförsbackarna ned mot Aurtjärn åkte han före med kameran nästan i markhöjd mellan benen riktad bakåt för att få fartbilder på mig; han höll flera gånger på att ramla, men stod alltid mirakulöst. Även journalisten var en van skidåkare. Jag klarade mig hyggligt och ju tyngre backarna blev desto bättre gick det för mig. Inget ryggont heller, det är den perfekta växlingen mellan tung och lätt åkning som är bra för mig, i Stockholm är spåren för platta och ryggen tar stryk i all framåthängande diagonal.
Vi drack solbaersaft och åt bolle på Ullevålsaeteren, och jag fick förklaringen till varför den norske mc-crosstjärnan bär detta namn -- detta är hans hem...! Han har nog kört sin mc i Nordmarkas leriga backar. Jag vet ingenting om mc men något samband måste det ju finnas mellan platsen och sporten.
Redan vid elvatiden var det gott om folk i den stora stugan, de läste tidningar, samtalade, umgicks. Kan man tänka sig en trivsammare stund? Istället för en golfrunda -- vi åker ut i Marka och äter lunch. Efter tre mil och en god måltid tror jag att man har blivit överens om det mesta. Det är också status -- att bestämma själv över sin tid. I Stockholm har vi inte riktigt något liknande, även om till exempel Lida anstränger sig litet. Det är återigen tätheten som skiljer. Det är så många ute i spåren i Oslo, och det är så många som åker så bra. I Stockholm, med all respekt, flertalet åker inte riktigt utan är mer ute och rör sig på skidor. Bra det också, men man kan röra sig på många sätt. Många i Nordmarka kom med hund, och http://www.langrenn.com/ har idag kört en debatt om hundar och skidspår, ett ämne som väcker reaktioner. Jag har nu en hund i min närhet, vilket jag inte trodde skulle inträffa. Den är liten och lätt och gör bara små avtryck i spåren, men, som Odd Björn Hjelmeset framhåller, en tre-fyra galopperande vorsteh och du sabbar snabbt en löpa. Och att köra på en hund är inte kul. Själv har jag haft älgar klivande omkring mig i spåren, men inte kört på någon hund, i alla fall inte än.
onsdag 12 januari 2011
Svensk professor utmanar Northug
Skidåkning på hög nivå kan ses på:
http://www.youtube.com/watch?v=jmy5gjWBczc
http://www.youtube.com/watch?v=jmy5gjWBczc
Johaug och skidträningen
Fransk sportpress har hänförts över Therese Johaugs klättring i Val di Fiemme. Jag är litet stolt över att ha förutspått hennes fantastiska uppförsåkning. Hon har i och för sig gjort det förut, bland annat i ett berömt lopp i Voss i mars 2007 efter sin bronsmedalj på 30 km i VM i Sapporo. Också då slog hon goda manliga löpare. Vad de franska journalisterna har räknat ut är hur Johaug gick i själva backen, och där var hon bara 50 sekunder långsammare än Petter Northug och 40 sekunder efter Cologna. Jag har inte alla siffror, men i praktiken kan man räkna med att hon åkte fullt i klass med Marcus Hellner, kanske fortare. Nu spekuleras det i bantning igen, precis som på 80- och 90-talen. Unga åkare kommer att se hur den tunna Johaug flyger uppför och själva få för sig att det är därför hon är bra. Vilket är ett missförstånd. Människor ser kort och gott olika ut. Litet påverkas deras utseende av träningen, förstås. Men skidlöpare var tunnare förr och jämfört med distanslöpare är nästan varje skidlöpare kraftig. Optimalt för Johaug vore sannolikt att det skulle sitta några hekto mer på armar och axlar så att hon blev bättre på snabb åkning i lätt terräng, och i spurter.
Jag känner att jag på nytt kan använda ett av de få goda råd jag tycker att jag kunnat ge till yngre människor som frågat mig om råd i situationer som varit nya för dem: Var dig själv! Det är likadant med skidåkning. Det behövs inget krångel. Träna upp din teknik, men försök inte imitera i detalj. Alla har sin egen stil. Jämför Sixten Jernberg och Assar, eller Gunde och Thomas Wassberg, eller Björgen och Johaug. Alla har åkt fort, men alla har åkt på sitt sätt. Den vackraste skidåkning som någonsin utförts i klassisk stil svarade Johs Harviken för. Så menar i alla fall många i Norge och jag måste hålla med. Man kan se hans stil i böcker och säkert i TV- och filmarkiv. SVT kanske kan gräva fram någon stilstudie...? Jag såg honom en gång, i en elljustävling 1974 i Åsele, där vi hade et långt elljusspår på 4,5 kilometer. Tre varv for Harviken under lampornas ljuskäglor uppför Skolbergets branta lutning. Det var som om han inte vidrörde marken, han svävade uppför på smala ben och med en hållning som påminde om en egyptisk gud. Jag tror inte ens att han andades.
Idag har jag pratat med Expressen som undrar varför det blivit en statusmarkör att åka skidor. Det är på tiden att det blivit status! För mig har det varit status sedan jag var nio och började skidträning. Eller egentligen, skidträningen. I bestämd form, för det fanns bara en skidträning, och den visste alla vad det var. Ungefär som högmässan. Också bestämd form. Man borde så att säga vara där. Eller jobbet. Också ett ställe man borde vara. Bestämd form. Det är egentligen mitt favoritavsnitt i hela boken. Att få minnas hur det var att gå på skidträningen. Ack, saliga oskuld!
I morgon blir det skidor i Nordmarka.
Jag känner att jag på nytt kan använda ett av de få goda råd jag tycker att jag kunnat ge till yngre människor som frågat mig om råd i situationer som varit nya för dem: Var dig själv! Det är likadant med skidåkning. Det behövs inget krångel. Träna upp din teknik, men försök inte imitera i detalj. Alla har sin egen stil. Jämför Sixten Jernberg och Assar, eller Gunde och Thomas Wassberg, eller Björgen och Johaug. Alla har åkt fort, men alla har åkt på sitt sätt. Den vackraste skidåkning som någonsin utförts i klassisk stil svarade Johs Harviken för. Så menar i alla fall många i Norge och jag måste hålla med. Man kan se hans stil i böcker och säkert i TV- och filmarkiv. SVT kanske kan gräva fram någon stilstudie...? Jag såg honom en gång, i en elljustävling 1974 i Åsele, där vi hade et långt elljusspår på 4,5 kilometer. Tre varv for Harviken under lampornas ljuskäglor uppför Skolbergets branta lutning. Det var som om han inte vidrörde marken, han svävade uppför på smala ben och med en hållning som påminde om en egyptisk gud. Jag tror inte ens att han andades.
Idag har jag pratat med Expressen som undrar varför det blivit en statusmarkör att åka skidor. Det är på tiden att det blivit status! För mig har det varit status sedan jag var nio och började skidträning. Eller egentligen, skidträningen. I bestämd form, för det fanns bara en skidträning, och den visste alla vad det var. Ungefär som högmässan. Också bestämd form. Man borde så att säga vara där. Eller jobbet. Också ett ställe man borde vara. Bestämd form. Det är egentligen mitt favoritavsnitt i hela boken. Att få minnas hur det var att gå på skidträningen. Ack, saliga oskuld!
I morgon blir det skidor i Nordmarka.
tisdag 11 januari 2011
Mörkret utan snöljus
Vad snön betyder märker man bäst när den inte finns, som här utanför Amsterdam där jag sitter i möten på ett konferenshotell. Om inte diskussionerna vore intressanta skulle man fly i panik ut över de dimhöljda fuktiga fälten. När det inte är snö på marken blir det aldrig ljust.
Nu har jag biljett till Oslo på torsdag också. Jag åker skidor i Nordmarka med en journalist. Vederbörande skall ha erfarenhet av längdåkning. Det kan bli kul.
Det märks att böckerna är på väg ut, allt fler medier hör av sig. Igår hade jag en intervju i SR P1:s Studio ett, med bra frågor, tyckte jag. http://static.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_studioett_110110060018.mp3
Jag gillar när journalister inte ställer frågor pro forma utan för att de verkar vara genuint nyfikna. Jag tror också det blir bäst journalistik då.
Jag har fått vissa tips om hur man skulle kunna få korn på Artur Häggblads beryktade uttalande, men inget riktigt konkret. Har han sagt "Åk själv, gubbdjävel!"? Kan dessa ord beläggas i någon trovärdig samtida källa? Kanske mågot museum i Falun vet svaret? Någon citatsamlare bland skidåkningens många entusiaster och aficionados i vårt långa land? Själv letar jag också vidare.
Läste på http://www.langd.se/molles-tunga-comeback.4870574-86106.html att Torgny Mogren och Vegard Ulvang gick uppför Alpe Cermis i Val di Fiemme. "Molle" blev tydligen ganska trött, vilket man kan förstå. Vi fick också veta att Legkov fått svininfluensa, det kan bli svårt att komma tillbaka till VM, kanske omöjligt.
Ständigt nya rapporter i alla medier om det stora längdintresset. Men hur skall det översättas till bättre återväxt bland tävlande ungdomar? Många som nu åker är väl medelålders storstadsbor, kan jag tänka mig. Hur är det med tio-tolvåringarna som skall tycka att det är prestige att bli bra på skidor? Som det är i Norge. Jag ställde frågan i en intervju iDagens Industri idag (inte på nätet) och konstaterade själv att det faktiskt är lättare sagt än gjort. Många hör av sig och jämför med Stenmark och Björn Borg: en framgångsrik förebild kan dra med sig en ny generation. Kalla? Hellner? Kanske det. Men det krävs också att det finns kompetenta eldsjälar, helst i varje buske. Kan vi förvänta oss det i ett land där befolkningens tyngdpunkt flyttas till allt större städer och tätorter? Omöjligt är det väl inte, men heller inte självklart.
Nu har jag biljett till Oslo på torsdag också. Jag åker skidor i Nordmarka med en journalist. Vederbörande skall ha erfarenhet av längdåkning. Det kan bli kul.
Det märks att böckerna är på väg ut, allt fler medier hör av sig. Igår hade jag en intervju i SR P1:s Studio ett, med bra frågor, tyckte jag. http://static.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_studioett_110110060018.mp3
Jag gillar när journalister inte ställer frågor pro forma utan för att de verkar vara genuint nyfikna. Jag tror också det blir bäst journalistik då.
Jag har fått vissa tips om hur man skulle kunna få korn på Artur Häggblads beryktade uttalande, men inget riktigt konkret. Har han sagt "Åk själv, gubbdjävel!"? Kan dessa ord beläggas i någon trovärdig samtida källa? Kanske mågot museum i Falun vet svaret? Någon citatsamlare bland skidåkningens många entusiaster och aficionados i vårt långa land? Själv letar jag också vidare.
Läste på http://www.langd.se/molles-tunga-comeback.4870574-86106.html att Torgny Mogren och Vegard Ulvang gick uppför Alpe Cermis i Val di Fiemme. "Molle" blev tydligen ganska trött, vilket man kan förstå. Vi fick också veta att Legkov fått svininfluensa, det kan bli svårt att komma tillbaka till VM, kanske omöjligt.
Ständigt nya rapporter i alla medier om det stora längdintresset. Men hur skall det översättas till bättre återväxt bland tävlande ungdomar? Många som nu åker är väl medelålders storstadsbor, kan jag tänka mig. Hur är det med tio-tolvåringarna som skall tycka att det är prestige att bli bra på skidor? Som det är i Norge. Jag ställde frågan i en intervju iDagens Industri idag (inte på nätet) och konstaterade själv att det faktiskt är lättare sagt än gjort. Många hör av sig och jämför med Stenmark och Björn Borg: en framgångsrik förebild kan dra med sig en ny generation. Kalla? Hellner? Kanske det. Men det krävs också att det finns kompetenta eldsjälar, helst i varje buske. Kan vi förvänta oss det i ett land där befolkningens tyngdpunkt flyttas till allt större städer och tätorter? Omöjligt är det väl inte, men heller inte självklart.
måndag 10 januari 2011
Artur Häggblad -- "Åk själv, gubbdjävel"
Northug får klander för att vara ett dåligt föredöme. En angreppspunkt är att han är stöddig och gör långtgående uttalanden, tråkar "svenskarna" med mera. Jag ska inte här diskutera relevansen i dessa påståenden, men har redan antytt här på bloggen att kritiken mot honom bör tolkas som ett symptom på en norsk identitetskris. Jag ska i sinom tid utveckla den tanken litet mer.
Idag vill jag bara säga att storkäftade skidåkare utgör en egen liten retorisk tradition, vid sidan av "de tystlåtna", givetvis norrlänningar, som utgör stereotypen. Vilka kan kontrasteras mot allsköns snacksaliga idrottare, till exempel fotbollsspelare från storstäderna... Jag tänker först och främst på Artur Häggblad, Umeå-löparen på 1930- och 1940-talen. Han blev känd för uttrycket "Åk själv, gubbdjävel", som han skulle ha fällt då Bernhard Eriksson, landshövding i Kopparbergs län, frågade Häggblad hur det kändes efter en tung SM-femmil i Falun 1935. Man ser utalandet citerat överallt, men aldrig någon källa. Jag har börjat leta efter det, hittills i Dalapressen från de aktuella februaridagarna 1935, men också i böcker och i radions arkiv. Ännu inget napp. Kan det vara en vandringsmyt? Om någon har en primärkälla att erbjuda är jag tacksam.
Andra skidlöpare som haft ett rykte om sig att sjunga ut och säga sanningar är Sixten Jernberg och Thomas Wassberg. Några av dessa vasstungade personer har blivit folkhjältar. Northug är än så länge mer omstridd än folkkär i sitt hemland. Men hur det blir framöver vet ingen. Jag vill bara antyda att skidåkningens retoriska kultur inte är endimensionell. Försiktighet är nog normen i umgänget med medierna, men det präglar det mesta av idrottsutövares offentliga kommunikation. Och det finns starka röster.
Idag vill jag bara säga att storkäftade skidåkare utgör en egen liten retorisk tradition, vid sidan av "de tystlåtna", givetvis norrlänningar, som utgör stereotypen. Vilka kan kontrasteras mot allsköns snacksaliga idrottare, till exempel fotbollsspelare från storstäderna... Jag tänker först och främst på Artur Häggblad, Umeå-löparen på 1930- och 1940-talen. Han blev känd för uttrycket "Åk själv, gubbdjävel", som han skulle ha fällt då Bernhard Eriksson, landshövding i Kopparbergs län, frågade Häggblad hur det kändes efter en tung SM-femmil i Falun 1935. Man ser utalandet citerat överallt, men aldrig någon källa. Jag har börjat leta efter det, hittills i Dalapressen från de aktuella februaridagarna 1935, men också i böcker och i radions arkiv. Ännu inget napp. Kan det vara en vandringsmyt? Om någon har en primärkälla att erbjuda är jag tacksam.
Andra skidlöpare som haft ett rykte om sig att sjunga ut och säga sanningar är Sixten Jernberg och Thomas Wassberg. Några av dessa vasstungade personer har blivit folkhjältar. Northug är än så länge mer omstridd än folkkär i sitt hemland. Men hur det blir framöver vet ingen. Jag vill bara antyda att skidåkningens retoriska kultur inte är endimensionell. Försiktighet är nog normen i umgänget med medierna, men det präglar det mesta av idrottsutövares offentliga kommunikation. Och det finns starka röster.
söndag 9 januari 2011
Kvinnligt och manligt i längdåkning
Nu är glada touren slut, slut, slut... TV-sporten kastas ut, ut, ut... Men till nästa år igen, kommer ... ja,vem är vår gamla vän? I visan är det tomten, och tomten är en man. Men hur är det i skidor? Jag har glatt mig åt att touren förefaller mycket jämställd, åtminstone sådan den presenteras i SVT av de kunniga kommentatorerna Jacob, Anders och Yvette (efter tio dagar med TdS känns det som att förnamnen räcker). Tjejer och killar startar omväxlande först och sist och jag tycker både spänning, dramatik och prispengar verkar lika fördelade (men pengarna är jag inte helt säker på). Medieintresset i övrigt pekar dock mot fortsatt manlig dominans, vilket är mönstret i idrott. Mediernas älsklingsobjekt (även om innehållet ofta är kritiskt, ibland hatiskt), Petter Northug, är man, vilket drar upp siffrorna. Förmodligen vore det bra om fler kvinnor kunde väcka oväntad uppmärksamhet, varför inte genom att reflektera på ett intressant sätt över skidåkning och samhälle, ekonomi, kultur?
Skidåkningen genomgår förändringar, jag har skrivit om det förut här på bloggen. Den kanske största av alla förändringarna är kvinnornas alltmer framträdande plats. Där gick Sovjetunionen i spetsen med urstarka kvinnor, men frågan var förstås var styrkan kom ifrån. På senare år, ungefär sedan Sovjetunionens fall, har deras prestationer varit beskedliga, för att inte säga svaga. Männen från Ryssland, Estland, Kazakstan har dock bibehållit sin styrka. Jag har ingen förklaring till denna skillnad. Men om f.d. Sovjets kvinnor blivit svagare har kvinnliga åkare stigit fram i många andra länder. Det gäller inte minst Norge, där den kvinnliga längdåkningen var torftig ända fram till 1980-talet, med enstaka undantag, främst Ingrid Wigernaes. I Sverige hade vi Toini Gustafsson (vars make Assar gick bort i veckan, en verkligt stor skidåkare, men mindre meriterad än Toini som hade två individuella OS-guld). Finland hade också starka kvinnor. I båda länderna hade nationella mästerskap för damer anordnats sedan 1910-talet. I Norge hölls första NM för kvinnor inte förrän 1954. Så sent som 1958 ansåg en majoritet av skidledare och sportskribenter ändå i en enkät att längd-NM för damer borde avskaffas!
I alla de nordiska länderna kan man säga att längdåkning på skidor vuxit fram ur vad jag i Kroppens geni kallar en manligt kodad kompetenskultur, främst baserad på daglig skidåkning i skogsarbete och även en träning som byggde på skogsarbete. Denna manliga hegemoni, eller kodning, av skididrotten har varit seg, som kulturer ofta är. I Norge har den måhända varit ännu segare än i grannländerna, jag ger en del argument för det i boken. Men sporten är med stora steg på väg åt rätt håll, åtminstone vad gäller jämställdheten, även i Norge. Det hindrar inte att man kan reflektera över skillnader. Hur skildras skidåkande män och kvinnor i eliten? Vilken uppmärksamhet får de? Tränarna är oftast män, vad betyder det? I Norge har det uppmärksammats att just Petter Northug tjänar mer än Marit Björgen. Att norska damlandslag har mindre pengar än de manliga har varit en standardfråga i debatten sedan 1970-talet, men det har blivit mycket bättre. Detta är saker jag skriver om i boken, så även bantningshysterin på 80- och 90-talen. Man kan tolka dessa ting med genusglasögon. Idrott och skidor är inte värst annorlunda än det samhälle de ingår i. Orättvisor och vanetänkande består i omklädningsrum lika väl som i styrelserum. Det är journalistikens sak att ägna sig åt detta, det sker alltför sällan, eftersom detta slags journalistik har större likheter med underhållningsindustrn än med den kritiska samhällsbevakningen. Båda är berättigade, det är balansen som behöver begrundas.
Klättringen uppför Alpe Cermis idag bjöd på få riktiga överraskningar. Jag hade flax i mina förhandstips, rätt namn och plats på Cologna, Northug och Kowalczyk, och från för några dagar sedan hade jag även hållit Johaug inne för en andraplats, vilket det blev. Det var säkert bara tur... Jag börjar redan ångra några av mina tips till Oslo-VM, varför ville jag få in Schevtjenko till exempel? Jag underskattade också Bauer i TdS. Och den som undrade över hur i all världen jag kunde tro på Manificat som totaltrea har alldeles rätt, jag tänkte på Gaillard men skrev Manificat. Men inte Gaillard heller presterade nämnvärt. Och Hellner tog inga placeringar idag, jag tycker att han sett stark ut hela veckan, men börjar det gå nedåt så sitter det ofta i ett tag. Men det är gott om tid attt komma i form till VM.
Skidåkningen genomgår förändringar, jag har skrivit om det förut här på bloggen. Den kanske största av alla förändringarna är kvinnornas alltmer framträdande plats. Där gick Sovjetunionen i spetsen med urstarka kvinnor, men frågan var förstås var styrkan kom ifrån. På senare år, ungefär sedan Sovjetunionens fall, har deras prestationer varit beskedliga, för att inte säga svaga. Männen från Ryssland, Estland, Kazakstan har dock bibehållit sin styrka. Jag har ingen förklaring till denna skillnad. Men om f.d. Sovjets kvinnor blivit svagare har kvinnliga åkare stigit fram i många andra länder. Det gäller inte minst Norge, där den kvinnliga längdåkningen var torftig ända fram till 1980-talet, med enstaka undantag, främst Ingrid Wigernaes. I Sverige hade vi Toini Gustafsson (vars make Assar gick bort i veckan, en verkligt stor skidåkare, men mindre meriterad än Toini som hade två individuella OS-guld). Finland hade också starka kvinnor. I båda länderna hade nationella mästerskap för damer anordnats sedan 1910-talet. I Norge hölls första NM för kvinnor inte förrän 1954. Så sent som 1958 ansåg en majoritet av skidledare och sportskribenter ändå i en enkät att längd-NM för damer borde avskaffas!
I alla de nordiska länderna kan man säga att längdåkning på skidor vuxit fram ur vad jag i Kroppens geni kallar en manligt kodad kompetenskultur, främst baserad på daglig skidåkning i skogsarbete och även en träning som byggde på skogsarbete. Denna manliga hegemoni, eller kodning, av skididrotten har varit seg, som kulturer ofta är. I Norge har den måhända varit ännu segare än i grannländerna, jag ger en del argument för det i boken. Men sporten är med stora steg på väg åt rätt håll, åtminstone vad gäller jämställdheten, även i Norge. Det hindrar inte att man kan reflektera över skillnader. Hur skildras skidåkande män och kvinnor i eliten? Vilken uppmärksamhet får de? Tränarna är oftast män, vad betyder det? I Norge har det uppmärksammats att just Petter Northug tjänar mer än Marit Björgen. Att norska damlandslag har mindre pengar än de manliga har varit en standardfråga i debatten sedan 1970-talet, men det har blivit mycket bättre. Detta är saker jag skriver om i boken, så även bantningshysterin på 80- och 90-talen. Man kan tolka dessa ting med genusglasögon. Idrott och skidor är inte värst annorlunda än det samhälle de ingår i. Orättvisor och vanetänkande består i omklädningsrum lika väl som i styrelserum. Det är journalistikens sak att ägna sig åt detta, det sker alltför sällan, eftersom detta slags journalistik har större likheter med underhållningsindustrn än med den kritiska samhällsbevakningen. Båda är berättigade, det är balansen som behöver begrundas.
Klättringen uppför Alpe Cermis idag bjöd på få riktiga överraskningar. Jag hade flax i mina förhandstips, rätt namn och plats på Cologna, Northug och Kowalczyk, och från för några dagar sedan hade jag även hållit Johaug inne för en andraplats, vilket det blev. Det var säkert bara tur... Jag börjar redan ångra några av mina tips till Oslo-VM, varför ville jag få in Schevtjenko till exempel? Jag underskattade också Bauer i TdS. Och den som undrade över hur i all världen jag kunde tro på Manificat som totaltrea har alldeles rätt, jag tänkte på Gaillard men skrev Manificat. Men inte Gaillard heller presterade nämnvärt. Och Hellner tog inga placeringar idag, jag tycker att han sett stark ut hela veckan, men börjar det gå nedåt så sitter det ofta i ett tag. Men det är gott om tid attt komma i form till VM.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)