Åkte skidor på Stora Skuggan i går, i illa preparerade spår (och nu är det faktiskt vardag..., annat är det i Oslo...). Men det är fint att vara ute. Jag gick på skidor sammanhängande via Gärdet, elljusspåret vid Kaknästornet, Tessinparken, Storängsbotten, elspåret i Lill Jansskogen, Fiskartorpet (Stockholms tidiga skidmecka med hoppbacke och allt) och Frescati. Idag lät jag skidorna stå och körde istället en timme body pump på gymmet.
Halva Tour de Ski har gått. På min lista för toppstriden bland herrarna stod Legkov, Cologna, Northug, Hellner, med en liten varningsflagga för Johan Olsson. Bland damerna hade jag Kowalczyk, Kalla, Roponen, Saarinen, Haag. Jag trodde Majdic skulle komma i form först fram mot VM, men hon är redan på gång. Jag missade Lahtenmääki och Longa, men också Devon Kershaw (fast håller han in i mål?). Annars finns mina namn ännu hyggligt med, de som sladdar litet är Northug, som jag gissade skulle bli tvåa, finskorna och Haag, som jag emellertid hade som runner up snarare än som topp tre.
Ingen vet ännu hur det går. Detta är en tävling som är utformad så att den kan ge omkastningar in i det sista. I fjol ledde Emil Jönsson efter fyra etapper… Tippat är tippat, och vi får se hur det står på söndag. Men en iakttagelse är väl att tävlingsformen också fungerar utjämnande. Efter fyra tävlingar är fältet mer samlat i tid än det brukar vara efter en enda tremil för männen eller en 15 kilometer för kvinnorna. Det finns så många kompensatoriska inslag inbyggda och så många tillfällen att hämta in förlorad tid, i början av lopp, vid skidbyten, vid och efter spurter. Det finns inte ett enda intervallstartlopp, som omedelbart skulle öka avstånden.
Skidsporten befinner sig i en gigantisk omvandling. Den sker utan nämnvärd debatt, utom i Norge där upphetsningen är våldsam inför alla förändringar som tycks strida mot nationell tradition. Men det finns egentligen ingen internationell offentlighet, utöver FIS. Drivkrafterna är kommersiella och mediala. Förändringstakten är så hög att värderingar och normer svajar. Det är bland annat det som gör att en förnyare som Northug väcker så starka känslor. Han vinner tävlingar på ett ”onorskt” sätt. Han gör snarare som en gång de otäcka italienarna, som ”bara” kunde spurta och bara då kunde slå ”riktiga skidåkare” som Daehlie.
Jag har utvecklat det temat litet djupare i min bok. De senaste veckornas och dagarnas emotionella ståhej kring Northugs person styrker mig ytterligare i att det som pågår är en geologisk förskjutning av skidsportens värdeskala. I andra länder ger den förvisso upphov till en del darrningar, men i Norge framkallar den jordbävningar och moralpanik. Till det intressanta hör att de som ropar högst på moral och sportslighet ibland själva använder ett språkbruk och ett tonläge som kan få en att rodna. Man behöver inte vara socialpsykolog för att inse att här är starka känslor i rörelse. Nationell ära står på spel. Verkligt väsentliga samhällsfrågor ter sig som bosch vid en jämförelse. Att Norge år efter år ligger illa till i de internationella skoljämförelserna, Pisa-undersökningarna, framkallar knappast ett höjt ögonbryn. Men ett snedskär i ett skidspår och huvuden skall rulla. Man tänker på Ryszard Kapuscinskis obetalbara essä "Fotbollskriget".
Vem har sagt att idrott bara är en lek? Undertiteln på min bok har orden ”langrenn som lidenskap/skidåkning som lidelse”. Det blir bara mer och mer sant för varje dag som går, tycks det mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar