Mörkret utan snöljus

Vad snön betyder märker man bäst när den inte finns, som här utanför Amsterdam där jag sitter i möten på ett konferenshotell. Om inte diskussionerna vore intressanta skulle man fly i panik ut över de dimhöljda fuktiga fälten. När det inte är snö på marken blir det aldrig ljust.

Nu har jag biljett till Oslo på torsdag också. Jag åker skidor i Nordmarka med en journalist. Vederbörande skall ha erfarenhet av längdåkning. Det kan bli kul.

Det märks att böckerna är på väg ut, allt fler medier hör av sig.  Igår hade jag en intervju i SR P1:s Studio ett, med bra frågor, tyckte jag. http://static.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_studioett_110110060018.mp3 
 Jag gillar när journalister inte ställer frågor pro forma utan för att de verkar vara genuint nyfikna. Jag tror också det blir bäst journalistik då.

 Jag har fått vissa tips om hur man skulle kunna få korn på Artur Häggblads beryktade uttalande, men inget riktigt konkret. Har han sagt "Åk själv, gubbdjävel!"? Kan dessa ord beläggas i någon trovärdig samtida källa? Kanske mågot museum i Falun vet svaret? Någon citatsamlare bland skidåkningens många entusiaster och aficionados i vårt långa land? Själv letar jag också vidare.

Läste på http://www.langd.se/molles-tunga-comeback.4870574-86106.html att Torgny Mogren och Vegard Ulvang gick uppför Alpe Cermis i Val di Fiemme. "Molle" blev tydligen ganska trött, vilket man kan förstå. Vi fick också veta att Legkov fått svininfluensa, det kan bli svårt att komma tillbaka till VM, kanske omöjligt.

Ständigt nya rapporter i alla medier om det stora längdintresset. Men hur skall det översättas till bättre återväxt bland tävlande ungdomar? Många som nu åker är väl medelålders storstadsbor, kan jag tänka mig. Hur är det med tio-tolvåringarna som skall tycka att det är prestige att bli bra på skidor? Som det är i Norge. Jag ställde frågan i  en intervju iDagens Industri idag (inte på nätet) och konstaterade själv att det faktiskt är lättare sagt än gjort. Många hör av sig och jämför med Stenmark och Björn Borg: en framgångsrik förebild kan dra med sig en ny generation. Kalla? Hellner? Kanske det. Men det krävs också att det finns kompetenta eldsjälar, helst i varje buske. Kan vi förvänta oss det i ett land där befolkningens tyngdpunkt flyttas till allt större städer och tätorter? Omöjligt är det väl inte, men heller inte självklart.