Northug har alkoholförbud. Löd rubrikerna idag. Adresseavisen var först, tror jag. Men snart var det i hela Norge och Sverige och även på andra håll. Kanske var det några som undrade om det var en alkoholist som skulle räddas från sig själv. Men istället visade det sig vara ett självpåtaget moratorium på nio månader. "On the wagon", som man säger på det språket. Just det uttrycket antyder att det handlar om någon som hela tiden längtar efter att få återvända till sin barstol, och lider av avhållsamheten. Jag är inte säker på att Petter gör det. Inget i denne mans kända förflutna skvallrar om väldiga utsvävningar. Och finns det ett okänt förflutet så..., ja än sen.
Är det bra eller dåligt? Jag menar: vad vet vi om alkoholens inverkan på idrottsliga topprestationer? Har den avhållsamme större utsikt till framgång än den som dricker en del (att dricka mycket kan vi utgå från minskar utsikterna). Jag skildrar alkoholens roll en del i boken. Gustaf Uttersttröm, "Uttern", skrev i sin (första) självbiografi från 1934 att det var lämpligt för en skidlöpare att ta sig en snaps till maten, och gärna en konjak till kaffet. Mora-Nisse å sin sida hävdar nykterheten. Han gör det fullt medveten om att en del skidlöpare i hans samtid, några på elitnivå, tog sig duktiga rus. Runtomring oss varje idrottsutövare finns stjärnor som älskar vin (Alsgaard) och drickande stjärnor som går under (Nacka Skoglund). Och nykterister som är superbra eller urusla eller bara medelmåttiga.
Låt oss anta att Petter skulle falla igenom på VM i Oslo, skulle avhållsamheten ingå i analysen av de möjliga problemfaktorerna? Låt oss anta att han tar guld -- kan det tillskrivas nio månaders nykterhet? Hur skulle vi kunna veta?
Jag har suttit till bords med norska landslag några gånger och med egna ögon sett hur helt normala måltidsvanor härskat. Jag har uppfattat detta som ett hälsotecken. Att några inte tar av vinet (bland dem Petter) är ju helt normalt, så är det vid alla bord, mångfald råder och respekteras. Men tänker vi oss därför att detta påverkar resultatet? Är det inte snarare det att var och en har frihet att vara sig själv och göra det som känns bra som är den ordning vi skulle vilja förorda? I bristen på entydiga bevis för att något är bättre än något annat.
Är detta värt att tala om? Jag tror det. Träning och tävling på hög nivå är mer än ett tidsfördriv, mer än ett arbete, det är en livsform. Denna livsform kräver, om det går någorlunda bra, uppemot tio, kanske femton år av den vuxna människans liv. Vill vi att många unga människor från olika bakgrund skall ge sig längdåkningen i våld, så borde det finnas en bild av idrotten som upplevs just precis som ett attraktivt liv, som ett liv man är beredd att leva. Om inte goda måltider ingår i detta liv är det ett skäl att tveka. När Marit Björgen intervjuades efter Norska mästerskapen i Steinkjer nyligen sade hon att de norska tjejerna nu skulle ner till Seiser Alm i Alperna och ha det gott och njuta av livet -- av det blir det "overskudd", alltså: så kommer man i form. Det sägs av djup erfarenhet. Det är ointressant om det ingår italienskt vin i detta recept för framgång, vin är ett livsmedel som ost och bröd, fisk, tomat och aubergine. Men det är också vatten. Det går inte längre att locka människor med det som inte är förenligt med ett gott liv. Ett gott liv har för den skull ingenting med lättja att göra, utan med en människas ansvar inför sina egna möjligheter. Mora-Nisse kunde vara en förebild i mitten av 1900-talet. Hur ser en idrottslig förebild ut som talar till dagens människor?
Jag såg förresten att Marit vill ha 50 km-lopp för damer. Debatten rasar på http://www.langrenn.com/. De flesta verkar tycka att idén är god, men Vegard Ulvang, FIS, är emot. Jag tycker man kan göra ett experiment. Om Vegard har rätt och det blir "för mycket vatten mellan båtarna", alltså långtråkigt, kan man lägga ned det. Men kanske händer det något spännande? Tänk om det uppstår en marknad för dem som idag inte riktigt hävdar sig på korta och medeldistanser? En Sandra Hansson? En turboversion av Kristin Störmer Steira, som kan fortsätta i samma fart en timme till?
Detta skrivs i Århus. Det regnar. Men rapporterna från Stockholm talar om en massa nysnö. Nya recensioner av Kroppens geni regnar in: Ystads Allehanda, Bibliotekstjänst (rikslikaren...), Hudiksvalls-Tidningen. I den sistnämnda skriver överraskande nog min gamle vedersakare från ungdomsåren, Magnus Lundberg, en såvitt jag förstår sällsynt recension, och han gör det som om han aldrig gjort annat; man bugar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar