Skidor och segregation

En verklig solskensdag i Stockholm, nästan vårkänslor i luften.Men hur skulle spåren vara? Jag åkte ut till Brantbrink och strök på litet violett klister i Tullinge SK:s klubbstuga och fick en skidupplevelse som nästan ter sig overklig för den som bara knallar runt på bartöade trottoarer inne i stan. Det är mycket snö och en hel del människor hade förstått det också och rörde sig i spåren. Däremot kan man inte säga att möjligheterna har gått upp för dem som har ansvar för spåren, som var åkbara men långt ifrån vad de kunnat vara. Lida friluftsgård signalerade för flera dagar sedan att man inte skulle dra upp nya spår så länge tövädret varar... som om snön vore på väg att ta slut... Och tö..., väder kring noll är vardag i denna del av landet. Jag undrade faktiskt så mycket över vad detta besynnerliga meddelande kunde betyda att jag avstod från att åka under lördagen. Men när jag idag har sett hur bra grundförhållandena är så börjar jag tro att det saknas ambitioner och kunskap, eller också är det något annat som saknas. Informationen brister dessutom. I Oslo vore något liknande fullkomligt otänkbart.Tidigt varje morgon får man på http://www.skiforeningen.no/ läget för de kanske hundra (eller fler) löporna i Oslomarka, och de flesta är nyuppkörda i stort sett dagligen. Stockholms skidkultur präglas ännu av en svajighet som säkert grundlagts under många gröna vintrar men med fler åkare kommer nog trycket på spårkvalitén att öka. Vi förstår om ekonomiska och andra omständigheter lägger hinder i vägen, men korrekt daglig information bör man inte smita ifrån under några omständigheter.

Intervjuerna duggar tätt vilket jag tolkar som ett positivt intresse för längd och jag hjälper gärna till. Idag i DN: http://www.dn.se/resor/sportlov/langdskidakning-mer-av-en-artificiell-sport. Tänkvärd är onekligen denna artikel i LO-tidningen, http://lotidningen.se/2011/02/04/snon-%E2%80%93-status-och-segregering/,som jag medverkar i. Där tar man upp den sociala segregeringen i den nya längdboomen, en angelägen sak. Reportaget om skidträningen med de asylsökande på Migrationsverkets förläggning i Hedemora visar också en sida av längdboomen: dem som inte tillhör den och knappast heller skall göra det. Men som i alla fall får chansen att uppleva litet svensk vinter från den rätta sodan. Personligen hoppas jag många av dem får stanna i Sverige så att de kan fortsätta träna och njuta av glidet!

I Kroppens geni har jag med ett parti från Norge som kretsar kring en liknande fråga: om man inte kan integrera de nya norska medborgarna i langrenn, då tappar man hela domäner av möjligheter att få fram bra skidåkare i kommande generationer. Så är det förstås också här i Sverige. Vissa sporter (friidrott, boxning, fotboll) har lyckats bra med intregrationen, andra står och stampar, bland dem längd, ja, praktiskt taget allt som sker på snö, tror jag.

Anna Haag snöt SM-guldet i klassiskt 10 km framför näsan på Kalla idag. Kul för Anna! Och kul även att se Ida Ingemarsdotter visa fin form. Jag intervjuade henne i Åre i början av hösten. Inte mycket kom med i boken tyvärr, men hon sade intressanta saker. Ur min intervjufil med henne klipper jag följande:

"Finns det en svensk träningsfilosofi?

Nej, men kanske tioårscykler med olika modeller som man nyttjar. När Per [Elofsson] var bra så var det en modell. Nu är det nya inslag."

Det var hon ensam om, att se det "konjunkturella" i träningen, hur gamla mönster avlöser varandra som ett slags vågor och där gamla idéer återkommer i ny skepnad. Alltså inte bara ett linjärt framsteg. Jag tror man bör kombinera båda synsätten för att förstå hur skidträningen förändrats.