Framme i Lillehammer

Birken var en folkfest. Strålande väder, väl organiserat. Jag sov väl inte så många timmar i mitt reclinable seat på NSB:s Birkentåg, men i övrigt var jag i gott skick vid starten. Efter 54 kilometer var jag inte i fullt lika gott skick, men nöjd med att ha nått fram. Jag kom in på 4 timmar och 21 minuter, strax över märkestid i min åldersgrupp. Med det får jag vara mycket nöjd. Banan är rejält krävande. Man stiger 700 meter på de första 15 kilometerna, sedan efter en kort och snabb utförskärning börjar en slak stigning på sju kilometer innan man får vila i några kilometer ned mot Kvarstadsaetra, för övrigt i samma terräng där jag cyklade med det norska damlandslaget i juni förra året, vilket skildras med viss utförlighet i Kroppens geni. Jag måste säga att jag var mer mottaglig för  intryck och nyanser den gången. Igår var jag ganska så trött stora delar av tiden och måste anstränga mig för att då och då titta på utsikten, som var hänförande i solskenet. Värst var fötterna, som värkte. Jag startade i pulje (startgrupp) 19, med fler än hälften av åkarna framför mig; det var mellan 500 och 800 åkare i varje pulje och fem minuter mellan puljerna. Det var med andra ord många löpare att ta sig förbi bland dem som startat i puljer från 12-13 och ned till 18, köbildning var genomgående under den första dryga milen, och givetvis blev jag omåkt av några som startat i senare puljer. Midtfjell, högsta punkten på drygt 900 meter, kommer efter 34 kilometers åkning, de sista stigningarna är riktigt branta. Den som inte är trött där kan inte vara människa.
Man får diplom med alla mellantider inlagda (chip sitter kring vänster ankel). När man kommer i mål får man buljong, chips, tomatsoppa. Jag var i alla fall nöjd med vädret.  Blev till och med litet solbränd i synen...

Birkebeineren

Efter mitt VM-bloggande åt DN, http://www.dn.se/blogg/skidbloggen, blev jag så utmattad att jag inte orkat blogga på några dar. Vintern lider också mot sitt slut, liksom skidsäsongen, men en liten spurt bör jag klara... Jag måste förresten, eftersom jag anmält mig till Birkebeineren, eller bara Birken, loppet mellan Rena och Lillehammer. Går nu på lördag, 55 kilometer, till skillnad från Vasaloppet mer uppför än utför. Efter att ha gått femmilen i Holmenkollen under VM (en tävlingsfri dag...) och rapporterat om det i DN, http://www.dn.se/kultur-noje/essa/det-langa-lidandets-poesi, känner jag mig i alla fall psykologiskt på den säkra sidan. Den banan lär vara den tyngsta femmil som finns. Men inga lopp av denna längd bör underskattas. All tung ansträngning som pågår längre än två timmar har sin egen (brist på) logik i en normal människokropp. Något händer och man har inte riktigt kontroll över det. Varje gång är en särskild gång. JUst nu försöker jag äta extra kolhydrater, det lärde jag mig som ung och visserligen har jag hört att det inte är högsta sanning längre, men jag tänker att funkade det förr funkar det säkert nu också...

Jag flyger i morgon kväll till Oslo, tar sedan det särskilda Birkentoget till Rena. Man sover på tåget, får sovpåse och allt det där, sedan står tåget på perrongen tills det är dags att kliva av och förbereda sig. Med sig har man varma kläder, som man bär med sig i en ryggsäck hela sträckan, den skall väga minst 3,5 kilo och lika mycket när man korsar mållinjen, då den vägs igen. Det måste finnas ombyte, valla och...var det termos med varm dryck? i säcken. Säkerhet, och ok, man går över ett lågfjäll. Vädret ser ut att bli bra, men man vet aldrig.

Med på resan, om än kanske inte i spåret (vi får se), blir Svante Weyler, min förläggare. Han skall tydligen idka journalistik också. Själv ska jag bara åka, inte skriva. Ja. mer än blogga här förstås, så gott jag kommer åt. Man kan följa loppet på NRK. Jag är nog lättast igenkännbar på min turkos mössa, samma som i Youtube-klippet där jag går mot Northug, http://www.youtube.com/watch?v=jmy5gjWBczc...

Bloggen flyttad under skid-VM!

OBS: under skid-VM bloggar jag på Dagens Nyheters webtidning: http://www.dn.se/blogg/skidbloggen. Innehållet kretsar precis som på denna blogg kring skidor, men fokus är förstås på VM, där jag finns på plats fram till och med den avslutande femmilen söndag 6 mars. /Sverker

Overskudd -- det som krävs för att vinna

Det var fina tävlingar i Drammen denna helg. Mönstergillt genomförda, och rättvisa med breda fina traséer där det var möjligt att ta positioner även i sprint. Många fina spurtdueller fick vi se. Kikkan Randall är en härlig tävlingsmäniska med frisk aptit och lyser av självförtroende just nu. Maiken Falla har jag redan kommenterat här på bloggen, hon är ännu väldigt ung och kan bli en fenomenal sprinter de kommande åren. Ida Ingemarsdotter är i strålande form och den Kalla som svajade litet på 10 km igår var desto vassare när hon kom på fristilsskidor idag. Det är kanske bara bra att inte Björgen vinner också sprintlopp före VM, inte minst för henne själv eftersom i alla fall en liten favoritbörda faller av. Men i klassisk sprint vinner hon nog  i VM eller har i alla fall bra chans. Hon borde kanske helt enkelt stå över individuell fristilssprint för att öka sina chanser att prestera i allt annat hon åker.

Emil Jönsson har en formidabel kraftutväxling när han kommer rätt i loppen. Ingen var i närheten på upploppet, inte ens Northug, som fick två tredjeplatser med sig från denna helg och överlägset mest världscuppoäng. Även han borde stå över minst ett lopp i VM, i första hand inviduell klassisk sprint. Borde han stå över även fristilssprint? Helst inte, i så fall lika gärna 15 km klassiskt, där han egentligen inte skall kunna vinna. Det blir till slut en formfråga, kommer han i en överjävlig form om några dagar efter höjdvistelsen då kanske han bör satsa brett, men om det finns tvivel kan det vara klokt att välja bort. Hellner har redan valt bort klassiska loppet igår, kanske han också bör välja bort klassisk sprint i VM och skall han ens åka fristilssprint? Inte mycket talar för att han skall nå pallen i denna gren även om han vann för-VM, men då var startfältet utglesat.

Lägg märke till att ett ord Marit Björgen använder i nästan varenda intervju nuförtiden är "overskudd". Det är vad hon söker. Hon vet vad hon talar om. Hon var en fantastisk skidåkare även 2007-2009, men vann aldrig när det gällde. Det som saknades var overskudd. Det där lilla extra som  är en kombination av energiöverskott, aptit, lust, att vara tänd och känna det som om man kan göra vad som helst med sin kropp. Att vara bra, rentav bäst, så att säga i princip, betyder ingenting om man inte har overskudd. Därför skall man välja sina lopp och inte gå så hårt att man riskerar att bli av med overskuddet, för då är man borta.

 

Vinterstudion och Drammen

Vinterstudion var en trevlig miljö. Jag var med idag mellan tävlingarna i Drammen, läste avsnitt ur Kroppens geni och samtalade med André Pops och Emelie Öhrstig om norsk och svensk skidåkning. Vi tittade också på charmbilder från VM i Holmenkollen 1982, Thomas Erikssons tremilsguld där han stred mot Lars Erik Eriksen, den legendariska stafettstriden mellan Brå och Savjalov, där de dömdes lika i mål. Före sändningen hann jag med en skidtur i solen, jag måste säga att det börjar kännas i kroppen att jag tränat varje dag nu den senaste veckan, men det var härligt.

I tävlingarna var Marit Björgen på nytt klart bäst över 10 kilometer, före Kowalczyk och Saarinen, sedan Johaug... Känns det igen? Det märkliga var att Ida Ingemarsdotter, sprintspecialist egentligen, var femma. Just nu pågår herrtävligen på 15 km och det är tätt i toppen i början. - - - Men det blev efterhand inte alls särskilt tätt. Fältet drogs ut kvickt och mest av allt var det Daniel Richardsson som utgjorde orsaken. Han tog nämligen ett rejält kommando över tävlingen redan efter några kilometer och ökade sedan avståndet systematiskt. Tvåa och trea blev norrmännen Martin Johnsrud Sundby och Petter Northug. Cologna missade pallen med några sekunder.

I Vinterstudion tippade Öhrstig och Anders Blomquist de olika loppen, jag uppfattade inte allt de sade, men jag tror att Öhrstig lyfte fram Anna Haag som en bra svensk medaljkandidat och att Blomquist hade Northug som etta både på jaktstarten 30 km och femmilen fri stil. Jag nämner det för att det påminner om mina tippningar. Men hur lätt är det att tippa egentligen? Blomquist var övertygad om att Richardsson skulle vara bland de tio främsta idag, och det var vi nog många som var, men vem skulle ha tippat honom etta? I kommentatorsbåset lät det nog vid start som om både Bauer och Cologna skulle ha stått högre på en lista. En som säkert känner sig nöjd är Petter Northug som rimligen borde ha fått just det formbesked han ville ha. Dessutom åkte han ifrån Richardsson på upploppet, dvs. han har den snabbhet han behöver. Efter en sådan uppvisning kommer Richardsson att räknas till favoriterna på 15 km i VM, men statistiken talar mot honom; den som vinner genrepet vinner nästan aldrig guldet. Jag tippade Cologna, och det skulle jag nog göra idag också.

VM-stafetterna, än en gång

Det har b livit rätt mycket skidåkning´senaste veckan. Förhållandena har varit stabila, med minusgrader hela tiden. Jag har varvat med litet cykelintervaller på gymmet.

Hufvudstadsbladet hälsade på under veckan, vi hade ett fint samtal. Vore bra om boken kunde bidra till litet nordisk förbrödring och försystring. Snön förenar, liksom en gång vattnet, som Matti Klinge påpekade i sin bok Östersjövälden på 1980-talet.

Morgenbladets recension idag är intressant, både för vad den säger om skidåkningens plats i norsk nationalism och för vad den säger om essensen i mitt projekt. Jag tycker att Lasse Midttun fångat mina ambitioner mycket väl. Det är inte varje dag en författare får uppleva att bli förstådd så på sina egna premisser.http://morgenbladet.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20110218/OBOKER/702189973

 Det blev ju alldeles galet när jag tippade VM-stafetterna för några dagar sedan. Jag hade lyckats glömma bort att det finns ett land som heter Italien. Nu insatt. Jag har tagit mig friheten att flytta upp Sverige ett pinnhål bland herrarna också, Schweiz ned. Så här kommer ett nytt försök...:

Damer 4x5 km:
1 Norge, 2 Italien, 3 Sverige, 4 Tyskland, 5 Finland,  6 Ryssland

Herrar 4x10 km:
 1 Norge, 2 Sverige, 3 Schweiz, 4 Ryssland, 5 Frankrike, 6 Tjeckien

Så går det i VM-stafetterna

Åkte på Lida idag efter snöfallet. Fina förhållanden, sol, kallt, rätt trög snö. Gick knappt två mil i lugn takt, fast försökte forcera litet i backarna.

Min bok ligger kvar på DN:s kritikerlista, har avancerat ett par platser. Klassekampen ringde igår,vill ha intervju, skall göra något om skidåkningens 'mystik och magi' inför VM.

I Norge har debatten om träning och ungdomsrektytering skjutit fart på nytt. Sker specialiseringen för tidigt? Tränar tonåringar för hårt? http://www.langren.com/  har färska inlägg av sakkunnigt folk. Mycket sägs som verkar klokt och som det är lätt att sympatisera med. Men i vanlig ordning presteras inga belägg, ingen statistik, inga särskilt konklusiva argument. Man behöver inte vara särskilt skeptiskt lagd för att ifrågasätta dessa påståenden. Jag är förundrad över varför alla som har djupa övertygelser om ting de anser vara viktiga inte lägger ned mer möda på att verkligen visa att det ligger något i vad de säger. Kanske för att debatten uteslutande drivs av passionerade åsiktsmakare och inte av forskare. Varför deltar då inte forskare mer? Knappast för att det skulle saknas forskning. Jag tror att orsaken snarare kan vara att forskarna är mindre säkra. För hur skall man egentligen kunna vara säker på vad som är bra och rätt träning? Är det för övrigt så att träningsdebatten är intensivare i längdåkning än i andra idrotter? Jag ser sällan samma emfatiska polemik om hur olika fotbollsspelare bör träna, eller hockeyspelare. Som om de engagerade fansen i dessa idrotter -- och många andra --  litade mer på tränare och traditioner. Varför är åsiktsbildningen så stark i langrenn? Jag lämnar frågan öppen, den är intressant.

Nu skall jag äntligen tippa VM-stafetterna, enligt samma poängsystem som i julas. (Se dessa inlägg.) Jag är i grunden osäker, men något måste man ju gissa på...

Damer 4x5 km:
1 Norge, 2 Sverige, 3 Tyskland, 4 Finland, 5 Frankrike, 6 Ryssland

Herrar 4x10 km:
 1 Norge, 2 Schweiz, 3 Sverige, 4 Ryssland, 5 Frankrike, 6 Tjeckien

Som sagt: skicka gärna ditt eget tippningsförslag så kan ví tävla.

Skidor/langrenn och alkohol

Northug har alkoholförbud. Löd rubrikerna idag. Adresseavisen var först, tror jag. Men snart var det i hela Norge och Sverige och även på andra håll. Kanske var det några som undrade om det var en alkoholist som skulle räddas från sig själv. Men istället visade det sig vara ett självpåtaget moratorium på nio månader. "On the wagon", som man säger på det språket. Just det uttrycket antyder att det handlar om någon som hela tiden längtar efter att få återvända till sin barstol, och lider av avhållsamheten. Jag är inte säker på att Petter gör det. Inget i denne mans kända förflutna skvallrar om väldiga utsvävningar. Och finns det ett okänt förflutet så..., ja än sen.

Är det bra eller dåligt? Jag menar: vad vet vi om alkoholens inverkan på idrottsliga topprestationer? Har den avhållsamme större utsikt till framgång än den som dricker en del (att dricka mycket kan vi utgå från minskar utsikterna). Jag skildrar alkoholens roll en del i boken. Gustaf Uttersttröm, "Uttern", skrev i sin (första) självbiografi från 1934 att det var lämpligt för en skidlöpare att ta sig en snaps till maten, och gärna en konjak till kaffet. Mora-Nisse å sin sida hävdar nykterheten. Han gör det fullt medveten om att en del skidlöpare i hans samtid, några på elitnivå, tog sig duktiga rus. Runtomring oss varje idrottsutövare finns stjärnor som älskar vin (Alsgaard) och drickande stjärnor som går under (Nacka Skoglund). Och nykterister som är superbra eller urusla eller bara medelmåttiga.

Låt oss anta att Petter skulle falla igenom på VM i Oslo, skulle avhållsamheten ingå i analysen av de möjliga problemfaktorerna? Låt oss anta att han tar guld -- kan det tillskrivas nio månaders nykterhet? Hur skulle vi kunna veta?

Jag har suttit till bords med norska landslag några gånger och med egna ögon sett hur helt normala måltidsvanor härskat. Jag har uppfattat detta som ett hälsotecken. Att några inte tar av vinet (bland dem Petter) är ju helt normalt, så är det vid alla bord, mångfald råder och respekteras. Men tänker vi oss därför att detta påverkar resultatet? Är det inte snarare det att var och en har frihet att vara sig själv och göra det som känns bra som är den ordning vi skulle vilja förorda? I bristen på entydiga bevis för att något är bättre än något annat.

Är detta värt att tala om? Jag tror det. Träning och tävling på hög nivå är mer än ett tidsfördriv, mer än ett arbete, det är en livsform. Denna livsform kräver, om det går någorlunda bra, uppemot tio, kanske femton år av den vuxna människans liv. Vill vi att många unga människor från olika bakgrund skall ge sig längdåkningen i våld, så borde det finnas en bild av idrotten som upplevs just precis som ett attraktivt liv, som ett liv man är beredd att leva. Om inte goda måltider ingår i detta liv är det ett skäl att tveka. När Marit Björgen intervjuades efter Norska mästerskapen i Steinkjer nyligen sade hon att de norska tjejerna nu skulle ner till Seiser Alm i Alperna och ha det gott och njuta av livet -- av det blir det "overskudd", alltså: så kommer man i form. Det sägs av djup erfarenhet. Det är ointressant om det ingår italienskt vin i detta recept för framgång, vin är ett livsmedel som ost och bröd, fisk, tomat och aubergine. Men det är också vatten. Det går inte längre att locka människor med det som inte är förenligt med ett gott liv. Ett gott liv har för den skull ingenting med lättja att göra, utan med en människas ansvar inför sina egna möjligheter. Mora-Nisse kunde vara en förebild i mitten av 1900-talet. Hur ser en idrottslig förebild ut som talar till dagens människor?

Jag såg förresten att Marit vill ha 50 km-lopp för damer. Debatten rasar på http://www.langrenn.com/. De flesta verkar tycka att idén är god, men Vegard Ulvang, FIS, är emot. Jag tycker man kan göra ett experiment. Om Vegard har rätt och det blir "för mycket vatten mellan båtarna", alltså långtråkigt, kan man lägga ned det. Men kanske händer det något spännande? Tänk om det uppstår en marknad för dem som idag inte riktigt hävdar sig på korta och medeldistanser? En Sandra Hansson? En turboversion av Kristin Störmer Steira, som kan fortsätta i samma fart en timme till?

Detta skrivs i Århus. Det regnar. Men rapporterna från Stockholm talar om en massa nysnö. Nya recensioner av Kroppens geni regnar in: Ystads Allehanda, Bibliotekstjänst (rikslikaren...), Hudiksvalls-Tidningen. I den sistnämnda skriver överraskande nog min gamle vedersakare från ungdomsåren, Magnus Lundberg, en såvitt jag förstår sällsynt recension, och han gör det som om han aldrig gjort annat; man bugar.


 

Höylandet är inte Lierne

Idag blev jag intervjuad i SVT Kunskapskanalens serie "En författare, en bok". Olle Palmlöf intervjuade, rappt och säkert. Han syns i "På spåret" i SVT den här terminen.

"Ninni", bördig från Lierne i Norge nära gränsen till Sverige vid Gäddede, tackar för en fin läsupplevelse (tack själv!) men konstaterar att Pål Tyldum inte var från Lierne som jag påstår i boken. Ett mycket riktigt inträngande arbete med kartboken (Cappelens kart 78 "Trondheimskartboka") visar tydligt att det går en gräns mellan Höylandet och Lierne, även om inte många mil skiljer...

Idag och igår har det varit gym och spinning för mig; ute är det bara blankis...

Klassekampen och Aftenposten -- och Klas Åmarks nya

En korrigering: jag har flera gånger skrivit att jag skall medverka under VM i Forfatternes Hus i Oslo. Glöm det. Jag skall vara med i Litteraturhuset. Det är inte riktigt samma sak, även om det finns likheter...

I helgen hade Klassekampen en recension (ej på nätet vad jag kan se) av Henrik Langeland, romanförfattare som skrivit en doktorsavhandling om Proust (tror jag det var). Langeland har haft en häftig resa i sällskap med boken, tydligen, och med utsikt över alperna kring Val di Fiemme, där han väntade på start i Marcialonga. Ett klipp:
«Kroppens geni» består av en rekke løst sammensatte kapitler som veksler mellom tre nivåer: enten refleksjoner over skiløpingens natur og kommentarer til andres langrennsmemoarer, eller poetisk-nostalgiske glimt tilbake til forfatterens egen skibarndom i de svenske skoger, eller også personlige rapporter fra hjemmebesøk hos trenere og foreldre, intervjusamtaler og landslagssamlinger. Det er her han er best, til tider er det kostelig å lese hans smått selvironiske fremstilling av hvordan han overmodig tar teten på landslagsøkter og så å si alltid ender som et slips.
Slips betyder väl inte vad en slips på svenska betyder, men kanske hänger det lika rakt ned... Langeland är litet kritisk också, tycker att jag citerar filosofer litet för mycket. Och ok. Men jag råkar gilla filosofi och någon risk bör man ta.

Aftenposten publicerade i går en intervju där jag talade om läsning som betytt något för mig. Inte heller den är på webben, tror jag, men jag tänkte att frågorna var inträngande och man inser under ett telefonsamtal med Oslo att av all läsning som format en för livet minns man just då i stort sett ingenting. Tänkvärt.

Idag planerade jag min bevakning av VM med Dagens Nyheters kulturredaktör. Vi åt lunch på Björk nära Rålambshovsparken, en ny erfarenhet för mig. Skaldjurspasta och en liten nötmorotskaka till kaffet. Riktigt bra. Och de gamla stora funkishusen i backen mellan Norr Mälarstrand och Fridhemsplan ter sig så statuariskt sköna, evigheter sedan jag gick just där. Märkligt.

Slutade dagen på Bonniers. Klas Åmarks efterlängtade bok om Sverige under andra världskriget har kommit, "Att bo granne med ondskan". Sjuhundratjugo sidor, med stor relevans för norska läsare också. Att komma ut är också att gå i mål.

Skidor och segregation

En verklig solskensdag i Stockholm, nästan vårkänslor i luften.Men hur skulle spåren vara? Jag åkte ut till Brantbrink och strök på litet violett klister i Tullinge SK:s klubbstuga och fick en skidupplevelse som nästan ter sig overklig för den som bara knallar runt på bartöade trottoarer inne i stan. Det är mycket snö och en hel del människor hade förstått det också och rörde sig i spåren. Däremot kan man inte säga att möjligheterna har gått upp för dem som har ansvar för spåren, som var åkbara men långt ifrån vad de kunnat vara. Lida friluftsgård signalerade för flera dagar sedan att man inte skulle dra upp nya spår så länge tövädret varar... som om snön vore på väg att ta slut... Och tö..., väder kring noll är vardag i denna del av landet. Jag undrade faktiskt så mycket över vad detta besynnerliga meddelande kunde betyda att jag avstod från att åka under lördagen. Men när jag idag har sett hur bra grundförhållandena är så börjar jag tro att det saknas ambitioner och kunskap, eller också är det något annat som saknas. Informationen brister dessutom. I Oslo vore något liknande fullkomligt otänkbart.Tidigt varje morgon får man på http://www.skiforeningen.no/ läget för de kanske hundra (eller fler) löporna i Oslomarka, och de flesta är nyuppkörda i stort sett dagligen. Stockholms skidkultur präglas ännu av en svajighet som säkert grundlagts under många gröna vintrar men med fler åkare kommer nog trycket på spårkvalitén att öka. Vi förstår om ekonomiska och andra omständigheter lägger hinder i vägen, men korrekt daglig information bör man inte smita ifrån under några omständigheter.

Intervjuerna duggar tätt vilket jag tolkar som ett positivt intresse för längd och jag hjälper gärna till. Idag i DN: http://www.dn.se/resor/sportlov/langdskidakning-mer-av-en-artificiell-sport. Tänkvärd är onekligen denna artikel i LO-tidningen, http://lotidningen.se/2011/02/04/snon-%E2%80%93-status-och-segregering/,som jag medverkar i. Där tar man upp den sociala segregeringen i den nya längdboomen, en angelägen sak. Reportaget om skidträningen med de asylsökande på Migrationsverkets förläggning i Hedemora visar också en sida av längdboomen: dem som inte tillhör den och knappast heller skall göra det. Men som i alla fall får chansen att uppleva litet svensk vinter från den rätta sodan. Personligen hoppas jag många av dem får stanna i Sverige så att de kan fortsätta träna och njuta av glidet!

I Kroppens geni har jag med ett parti från Norge som kretsar kring en liknande fråga: om man inte kan integrera de nya norska medborgarna i langrenn, då tappar man hela domäner av möjligheter att få fram bra skidåkare i kommande generationer. Så är det förstås också här i Sverige. Vissa sporter (friidrott, boxning, fotboll) har lyckats bra med intregrationen, andra står och stampar, bland dem längd, ja, praktiskt taget allt som sker på snö, tror jag.

Anna Haag snöt SM-guldet i klassiskt 10 km framför näsan på Kalla idag. Kul för Anna! Och kul även att se Ida Ingemarsdotter visa fin form. Jag intervjuade henne i Åre i början av hösten. Inte mycket kom med i boken tyvärr, men hon sade intressanta saker. Ur min intervjufil med henne klipper jag följande:

"Finns det en svensk träningsfilosofi?

Nej, men kanske tioårscykler med olika modeller som man nyttjar. När Per [Elofsson] var bra så var det en modell. Nu är det nya inslag."

Det var hon ensam om, att se det "konjunkturella" i träningen, hur gamla mönster avlöser varandra som ett slags vågor och där gamla idéer återkommer i ny skepnad. Alltså inte bara ett linjärt framsteg. Jag tror man bör kombinera båda synsätten för att förstå hur skidträningen förändrats.

Northug och Björgen i Holmenkollen

I veckan gick både Northug (onsdag) och Björgen (torsdag) tuffa träningspass i VM-banorna i Holmenkollen. Bra träning, har de båda sagt i norska medier.

Mitt eget Holmenkollen-program börjar ta form. Jag ska delta i olika samtal, bland mina samtalspartners finns flera skidåkare, aktuella namn än så länge är Gudmund Skjeldal, Vegard Ulvang, Thomas Wassberg. Vi får se hur det slutgiligt blir på Forfatternes Hus, som är arrangör. Jag skall också vara i NRK-studion, har jag fått veta. Mina egna skrivplaner läggs nog också fast i nästa vecka.

Idag har jag besökt ett gym igen och cyklat en timme (det har töat förskräckligt inne i stan). Jag fíck upp pulsen i ganska precis 90 procent, och då kan dom som läst boken räkna ut att jag hade god matchning av särskilt sakkunnig ledning. Det är skillnad på instruktörer. Några tar en högre. Men i helgen blir det mer skidor, gym är nu när skidor inte funkar. I övrigt var jag i betygsnämnden för en doktorsavhandling, ansvarsfullt och intressant. Man brukar också få en fin lunch, så också denna gång, på fakultetsklubben, Stockholms universitet.

Skidor i Umeå

Besöket i Umeå igår var precis så lyckat som jag hade hoppats! Sol. Massor av snö. Jag hade förstås med mig skidorna. Bytte om på studenternas indrottsanläggning, IKSU-hallen, som sedan jag lämnade Umeå vuxit till en galax av simhallar, gym, kaféer och andra lokaler. Så ut i skogen mot Nydalasjön. Det var litet längre ned till sjön än jag räknat med och skaren bar endast under träden, inte mellan dem, så det blev en jobbig första kilometer. På sjön låg en halvmeter lös snö ovanpå våt is efter tövädret så även där fick jag slita. Skidåkning i det perfekta Nydalaspåret tog bara en tredjedel av träningstiden, som blev så utdragen att jag nästan kom för sent till mitt första framträdande och fick besvara ICA-Kurirens intressanta intervjufrågor på vägen (jag fick skjuts, pratar inte i mobil när jag kör).

På Grubbe-biblioteket väntade 110 personer en onsdag klockan tre på eftermiddagen...! En av dem var Martin Lundström, guldolympiern från St Moritz 1948. När jag talat och läst färdigt ur boken berättade han om sin barndom, skidåkning till skolan tio kilometer, skogsarbete. Och hur man redan då visste att man skulle vila sig i form. På kvällen utsålt på Café Pilgatan. Allt gick som av sig själv. Massor av frågor och nyfikenhet. Tyvärr hade man inte fått tag i nog med böcker att erbjuda alla som ville ha signeringar. Men det viktiga är ju samtalet. På morgonen stannade jag till på Sveriges Radio innan jag fick skjuts hela vägen ut till flygplatsen. P4 ville prata med mig inför SM i Sundsvall. Det märktes tydligt att journalisten hade läst min bok, det har faktiskt de flesta som intervjuar. Bra, tycker jag. Det lägger grunden för just samtal, inte bara författarens monolog.

Flera har hört av sig med anledning av mina funderingar häromdagen om underhåll av skidspår. "Runar" skriver: Det er faktisk ulovlig å ta betalt for bruk av skispor i Norge. Sjekk ut denne nettsaken:
http://www.aftenposten.no/nyheter/sport/aktiv/article3981420.ece Andra sade i stort sett samma sak: man tar inte avgifter för skidspår i Norge. Det mesta sköts av Skiforeningen, som har 60 000 medlemmar. Särskilt i mindre orter förekommer kommunala insatser. Dugnad står ännu centralt, men minskar kanske. Det verkar med andra ord som om min förmodan är bekräftad: spåravgifter är inget aktuellt ämne i Norge. Min åsikt är att man bör vara mýcket försiktig även i Sverige. Skidor som spontan lek och vidgat utomhusrum för alla under allemansrätten är i grunden något som främjar hälsa och välfärd för en mycket stor del av befolkningen.

SM idag: inga överraskningar i skiathlon. Hellner och Kalla i topp. Bara landslagsåkare närmast bakom. Ett par dagar till, sedan går skidvärlden i ide ett par veckor inför VM. Sedan smäller det i Oslo.

Norges tystnad efter Northug

Svenska Dagbladets sportavdelning har idag en artikel om läget för norsk manlig längdidrott. Informationen är densamma som stått i norska medier hela vintern, och även förra vintern. Och, jo, det inger bekymmer. Men frågan är väl vad som är normaltillståndet... Att ha närmare hälften av de tjugo första i världscupen från ett land är ju helt onormalt. Så var det inte före de guldår i början av 00-talet som artikeln inleder sin statistik med. Just dessa år var undantag. De senaste åren har man varit närmare vad som kan förväntas, men just i vinter snarast i underkant. En motsvarande uppställning över Sverige skulle ge ett betydligt blekare utfall över åren.

Kanske kunde det ha varit intressant att se på helhetsbilden. Inget land har 2011 mer än fyra åkare bland de tjugo bästa (Ryssland). Sverige har tre. Norge och några andra länder två. Skulle man sätta gränsen vid topp tio skulle Sverige vara bäst eftersom de tre svenskarna är på plats 4, 6 respektive 10. I det spannet är det bara en ryss. Skulle man sätta gränsen vid topp 25 skulle Norge plötsligt vara jämte Sverige med fyra platser, bara slaget av Ryssland med fem.

Skulle man göra på samma sätt med slutställningen för åren 2000-2010 skulle man få ganska olika utfall beroende på om gränsen sattes vid t. ex. plats 10, 20 (som i SvD) eller 30. Jag har inte möjlighet att göra det slags beräkning nu, men jag misstänker att på topp 20-nivån ger utfallet maximal skillnad för Norge mellan 2011 och det föregående årtiondet. Och är det en sådan bild man vill visa läsarna så går det alltså utmärkt, den ältas som sagt i Norge dagligen (fast utan så mycket siffror, norrmännen vet hur det ligger till). Gjorde man däremot så att man visade positionspoäng för de fem bästa åkarna för varje nation år för år, skulle man egentligen få en bättre och över tid mer rättvisande bild av de olika nationernas kapacitet och dess förändringar. Den metoden är mindre känslig för godtyckligt satta gränser. Bra statistik inriktar sig för övrigt inte på enstaka år utan söker mönster över tid. Är nedgången de senaste åren en långsiktig trend?

Min egen bedömning är att Norge blir bästa nation i längdåkningsgrenarna på VM, hur illa det än ser ut i SvDs staplar. Men man blir det inte genom sin bredd i första hand utan genom sin förmåga att ta medaljer. Det menade jag redan när jag tippade VM-resultaten vid jul och i mellandagarna. Jag ska snartt också tippa stafetterna.

Tränade på gymmet idag. En timmes cykel. Kom upp i 150 i puls på min egen pulsklocka, det motsvarar ungefär 88 procent av maxpuls, ok, men inte väldigt bra. Cykeln var ett missfoster, med en sadel som var lös, jag lutade ibland framåt som en tjur inför attack, stundom bakåt som om jag satt på en gammaldags herrcykel m. större.
.

Recensioner i Norge och bokkafé i Umeå

Jag lovade att summera mottagandet av Kroppens geni. Egentligen är det väl för tidigt, men nu har det i alla fall kommit ett par recensioner i Norge, så litet mer vet vi. Adresseavisen skrev först och mycket uppskattande. Aftenposten skrev igår, söndag, om boken under rubriken "En gave til Norge" (inte på nätet). Det var ett stort uppslag i kulturdelen med en bild av en forcerande Petter Northug. Boken blev mycket väl mottagen -- "Kanskje noe av det beste som er skrevet om langrenn." Jag tycker också att skribenten, Jan-Erik Ebbestad Hansen -- som är professor i idéhistoria och skrivit om bland annat kristen mystik och kön och androgynitet -- fångade flera av bokens centrala teman. Hans bakgrund i en värld av kristen mystik, kroppsligt gränsöverskridande och norröna myter tror jag är ganska precis den rätta för att se några av bokens dimensioner.

I Sverige dyker det ständigt upp nya recensioner och även kolumnister och krönikörer tar till pennan. Flera skribenter framhåller egna erfarenheter från skidspåren. Det gläder mig verkligen. Likaså de många brev och mail som inflyter med allehanda hågkomster som väcks till liv. Inte kunde jag ana att det under locket levde så många aldrig utbrustna skidåkningsberättelser i folksjälens djup.

På onsdag åker jag till Umeå för att framträda på bibliotek och på det utmärkta bokkaféet Pilgatan. Jag bodde i grannkvarteret en gång, i ett stort laxrosa trähus från före branden 1888. På Pilgatan har jag för övrigt en stol med mitt namn, som författare med anknytning till Västerbotten får donera till kaféet. Jag är mycket stolt över denna stol och över att på detta sätt göra det möjligt för någon, för mig okänd, att i varje ögonblick kunna sitta på detta gemytliga bokkafé och läsa och samtala och umgås. Det är för övrigt inte långt från Pilgatan till Gammlia och skidspåren, som ligger mitt i Umeå, en oskattbar tillgång, Umeås verkligt smarta drag i sin stadsplanering, att lämna hela Stadsldien mitt i stan, som ett superstort fritidsområde. Det kommer bara att bli mer och mer värt ju längre tiden går.

Genvägar till ett flertal recensioner finns på: http://www.weylerforlag.se/Kroppens_geni.htm och på
http://www.svb.se/bokrecensioner/kroppens-geni-marit-petter-och-skid%C3%A5kning-som-lidelse

Har Sverige en idrottsminister? Och finns det spåravgifter i Norge?

Idag har jag varit med på en konferens om den svenska kulturpolitiken. En lång rad författare och forskare (jag var en av dem) har skrivit en antologi, Framtiden är nu, med framåtblickar mot kulturens tillstånd i Sverige 2040, http://www.volante.se/forlag/bocker/framtiden-ar-nu/En omöjlig uppgift förstås, men en bra plattform för att ta upp väsentliga frågor på ett fritt sätt. Jag deltog i den avslutande panelen. Jag sade inte ett ord om skidor och det gjorde ingen annan heller... (men en massa människor ville tala med mig om boken som de antingen läste eller just hade läst).

Jag hörde för övrigt inte ett ord om idrott under hela dagen (men jag kan ha missat något). Det närmaste vi kom var folkbildning och studiecirklar, ibland kan ju idrottsutövning kvalificera som cirkelverksamhet, men det var nog förr i världen när föreningsbidragen var generösare. Istället fick jag höra att det i en del kommuner pågår namnändringar, från "kultur- och fritidsnämnd" till "konst- och kulturnämnd". Men kulturministern är i alla fall ännu idrottsminister, som sådan ofta kritiserad. Jag anar en tidens trend: kulturbegreppet håller på att göras mer exklusivt, liksom innehållet i public service. Sådant som inte är på elitnivå får klara sig på egen hand. Det märks tydligast just nu i Stockholm där majoriteten i Stadshuset just beslutat skära ned på föreningensbidragen till idrotten, liksom på bidragen till kulturlivet. Protesterna är dock så hårda att man redan backat.

I panelen talade jag istället om politikens reträtt, som är ganska allmän men som inte minst märks på kulturområdet. Kulturministern var där och höll ett anförande. I det förekom inte heller ordet idrott. Jag försökte säga att det är viktigt att vi klarar att urskilja vad som är gemensamma angelägenheter och således bör vara föremål för politik. Är idrott en gemensam angelägenhet? Jag tycker att breddidrott och möjligheter för alla att vara med och få en allsidig möjlighet till träning oavsett var man bor och vilka föräldrar man har är en gemensam angelägenhet.

Det knyter an till frågan om spåravgifter som jag förut skrivit om här på bloggen. Jag fick frågan höromdagen av en bekant: har man spåravgifter i Norge? Jag sade att jag inte visste men att jag tvivlade. Det är något med skidåkningens ställning som nationalidrott och (in)officiellt påbud: thou shalt gå på ski!, som gör det osannolikt att man skulle klara att ta ut avgifter. Men jag ställer frågan: den som vet något om spåravgifter i Norge, skriv en kommentar! Jag ska också försöka ta reda på hur man kan finansiera tusen kilometer skidspår i Nordmarka. Vem betalar egentligen för detta överdåd?

Vem tar ansvar för skidspåren?

Åkte på Stora Skuggan idag och fick än en gång anledning att fundera över vem som egentligen har ansvaret för olika spår i Stockholm. Snöläget är visserligen inte det bästa, men hade man lagt ned några timmar på detta ganska korta spår skulle man ha kunnat göra det i alla fall åkbart. Vem är "man"? Enligt http://www.skidspar.se/stockholm/stockholm/stora-skuggan (där någon klagade redan för tio dagar sedan) är det Kungl. Djurgårds Förvaltningen som är ansvarig. Skidspår kan inte vara KDF:s främsta prioritet, men så populärt som längdåkning blivit borde hovet kanske tänka litet på sin goodwill och se till att de egna spåren håller hyggig standard.

Och tänk om majestäterna själva skulle visa upp sig i terrängen, som norska kungahuset alltid gjort, särskilt kung Olav som hälsade på sina landsmän i Nordmarka var och varannan helg och ibland åke tåg upp och löste egen biljett. (Se Halvor Kleppens Skikongen [1987].) Om man ändå håller på borde man se till att elljusspåret vid Kaknästornet också prepareras och gärna ansluts till spåret på Gärdet, då skulle det finnas ett sammanhängande spår på 5-6 kilometer. Nu verkar det som om hundägarna tar sig alla rättigheter även i elljusspåret och det enda som torde fungera avhållande är väl preparerade spår. I sådana trampar inte normala civiliserade människor (eller hundar).

Det finns förstås bättre och sämre spår. http://www.skidspar.se/ ger en del av svaren på dessa frågor. Men inte på frågan om vad som är felet när spåren är usla. För små kommunala bidrag i lågskattekommunerna? Civila samhällen som inte fungerar? Ett svajigt föreningsliv? Eller vet man inte hur man gör? Jag kan bara fråga. Den som vet kan väl svara!

Jerry Ahrlin åkte ovallat och vann Marcialonga, 70 kilometer. Stakning i nästan tre timmar, alltså, och ny rekordtid. Han säger själv att han fixade detta genom att ha tränat länge på att kunna staka i olika intensitet.

På JVM vann Heidi Weng pursuiten med skidbyte. Jag minns Heidi från ett ett träningsläger i Meråker i somras. En smal, litet böjd gestalt, som om hon ständigt laddade inför ett väldigt språng. Hon tog det språnget förr än man kunde ana. Men hon har haft utmärkta resultat under vintern så alldeles oväntat var det knappast.

Längdakningens demografi

Tillväxten i norsk och svensk längdakning kan man fa en bild av genom att betrakta resultaten i JVM och U 23-VM som avgjorts de senaste dagarna i Otepää. Utan att ga i detalj kan man konstatera att Norge har manga fler akare som presterat bra och pallplatserna har varit manga. Sverige fick en pallplats idag i U23-sprinten för damer genom Jennie Öberg, men i övrigt har det varit tunnsatt med framgangarna. Nu kan man säga att framgang i unga ar inte är allt, Marit Björgen gjorde exempelvis inga bra resultat i JVM. Men att ha akt bra i JVM är heller ingen nackdel. Alsgaard och Northug vann säckar av VM-guld som juniorer.

En fraga är varför inte norrmännen kan bibehalla sin relativa styrka pa seniorniva, i alla fall inte pa manga ar nu? I Norge grubblar man en del över det. Jag vet inte svaret. Manga i den norska debatten framför närmast moralistiska förklaringar: lättja präglar herrlandslaget, man tränar inte nog hart helt enkelt. Det verkar svart att tro. En tanke kan jag emellertid inte göra mig fri fran är denna. Som junior och ung senior är den sociala kostnaden för att fortsätta satsa ganska lag. Men när aren gar finns det inte mycket som kan försvara en fortsatt satsning om man inte tillhör den översta eliten, i praktiken landslaget. Det skulle kunna göra att den favör som bredd innebär bland 18- och 20-aringar minskar när man är uppe bland 25-27-aringar. I ett land där bredden är mindre skulle man kunna tänka sig att proportionellt fler känner sig motiverade att fortsätta. En karriär som Daniel Richardssons med sen mognad och nu en kraftig blomstring skulle i sa fall vara vanligare i Sverige än i Norge; dar hade "Richardsson" redan hoppat av som junior eller ung senior. Om det alls skulle ligga nagot i detta skulle en uppgift för den norska ledningen vara att tänka pa hur fler kan förmas att satsa pa hög niva i yttterligare nagra ar. Man skulle da behalla dem som har en langsammare mognadskurva.

Egendomligt nog verkar detta inte vara nagot ledmotiv i norsk skiddebatt. Istället ser man inlägg som gar ut pa att det är för manga som offrar dyrbar tid som vuxna pa en ända utsiktslös skidkarriär. Argumentet är att dessa fafängt förhoppningsfulla slösar pa samhällsresurser (slarvar med sin utbildning etc.) och att de tar ekonomiska risker för egen del genom att minska sina karriärmöjligheter och därmed sin livslön.

Den fraga som uppstar är onekligen: vet vi nagot om dessa ting? Eller gissar vi bara? Det borde inte vara omöjligt att göra ett slags längdakningens karriärdemografi där man stämmer av placering mot alder i valda lopp och byggger en databas. Sa smaningom skulle man kunna saga om det lönar sig -- statistiskt sett, alltsa -- att satsa langsiktigt. Grundforskning har för övrigt den fina egenskapen att man far syn pa saker som man inte visste att man ville veta. The unknown unknowns. Det är sadant som betalar sig pa tio ars sikt. Men ar det nagot land dar man kunde ha rad med detta ar det val Norge, och annu battre skulle denna databas bli om man hade ett annat land att jamföra med, som Sverige...
(Skrivet pa tyskt tangentbord -- förlat...)

Aftenposten -- chatt och laviner

Här i München ligger snön. Hela dagen har jag lyssnat på presentationer om "snö och is". Jag har bland annat lärt mig att lavinforskningen har rötter ned i 1700-talet och att det i Schweiz var en helig patriotisk handling att utveckla kunskapen om snö och laviner. Det första forskningslaboratoriet för detta skapades i Davos på 1930-talet. Den ledande forskaren fick inte vara med i expertgruppen, trots att han var verksam i Davos -- han var tysk, inte schweizare. Jag lärde mig att permafrost började som ett ryskt begrepp på 1920-talet. Jag såg bilder av forskning om snö och is från Grönland, Alaska, Antarktis. Jag såg snö från morgonen till kvällen.

På lunchrasten chattade jag med Aftenpostens läsare, http://www.aftenposten.no/nettprat/article4009489.ece. Jag fick bra och relevanta frågor, tycker jag. Svåra också -- hur skall det gå för Norge i VM? Ja, säg det. Bra, gissar jag, man blir bästa nation. Men det är trots allt bara en gissning...

NM fortsatte med sprint. Och fortsatt utan Northug som är förkyld. Och utan Hattestad (så långt jag kunde se i resultatlistorna). Erik Brandsdal vann. Och Björgen bland damerna, före stjärnskottet Maiken Caspersen Falla. Inget oväntat någonstans.

VM närmar sig. Temperaturen stiger. Det är nu klart att jag skall framträda i Forfatternes Hus i Oslo den 24 februari kl 20.30 och diskutera om längdåkningen har en själ -- och i så fall, är den borta? Min samtalspartner blir Gudmund Skjeldal, f.d. norsk landslagsåkare, nu historiker och författare, bland annat till en fin bok om sin bror Kristen Skjeldal, Den siste langrennaren (2005), för övrigt en av de böcker som ledde mig in på spåret att själv skriva en langrennsbok. Jag läste den när jag bodde i Oslo 2006 och åkte skidor i Nordmarka var och varannan dag. Det går att skriva intressant om skidor, minns jag att jag tänkte. Skall bli kul att träffa Gudmund!

Alsgaard och standarden i norsk längdåkning

Thomas Alsgaard är ett fenomen. Han var det redan i sin aktiva tid. Han är det nu igen. Trea på 15 km klassiskt vid NM i Steinkjer. Man får ta av sig hatten. Har man sett hans övning i barren på YouTube förstår man möjligen litet mer av vad det handlar om. Karlen tränar, och han tränar hårt. Ålder är heller inte nödvändigtvis något stort hinder så länge du är under fyrtio. Bland kvinnorna är detta ännu tydligare, det borde man veta i Norge med Ingrid Christiansen och Grete Waitz, som bara blev bättre och bättre för varje år. Kruxet är väl att man också har ett liv att leva. Den som idrottar till 25 eller 30 kan byta livsform. Gör man det till 40 eller mer måste man ha tjänat ihop till pension, ungefär som en popstjärna. Kan man det? Knappast, nordisk langrenn är inte amerikansk baseball.

Vad säger Alsgaards tredjeplats om nivån på norska herråkare mer generellt? Jag har varit angelägen om att inte ställa den frågan tidigare här på bloggen. Den ställs alltför lättvindigt i kommentarsrutorna. Där rasar självutnämnda experter och kräver Åge Skinstads och Morten Aa Djupviks omedelbara avgång. Läget är kanske inte idealiskt, men låt oss ha litet is i magen och försöka tänka klart. Till att börja med startade inte Northug, han hade förstås gått snabbare än Alsgaard (trots hans koketta uttalanden om motsatsen; det börjar märkas att han fått en ny medierådgivare i Otto Ulseth -- men ta inte bort all personlighet hos Petter bara...). Nästa sak att tänka på: hur går andra nationer? Ibland samlar svenskarna ihop flera platser bland de tio bästa. En annan dag vinner Schweiz en stafett. I Oberstdorf dyker det upp en finländare i toppen av ett lopp (Jauhojärvi). Men om man samlar uppgifter över tid är det inte lika givet att Norge är fullt så dåligt som debatten ibland antyder. Jag tycker det står och väger. Dessutom finns goda sprinters, några i den absoluta världstoppen.

Jag skulle alltså rekommendera en mindre dagsanknuten och mindre emotionell reaktion. Men, när det är sagt, att bara tre slår en medelålders Vasaloppsåkare på 15 km är inget styrkebesked för nästa tio-femton åkare på listan. Frågan är egentligen: är Eldar Rönning och Martin Johnsrud Sundby så mycket bättre än de andra? Ja, kanske. Eldar vann i Otepää i helgen. NM vinns alltså av världens just nu bäste 15 km-åkare. Att få stryk med en minut av nr 1 i världen är kanske inte superbra, men det är inte direkt dåligt. Det som bekymrar är att de flesta som kunde vara aktuella för en VM-plats och som siktat på det är uppemot två minuter efter. Då är man helt ute ur räkningen i ett VM.

I min egen VM-tippning vid jultid (låt mig erinra om det) hade jag Eldar på en pallplats på favoritdistansen. Med den form han har nu är jag inte säker på att hans formtoppning är idealisk, man kan bara hoppas att han håller hela vägen. Men hans och Martins framgångar gläder ett skidhjärta. Frågan är, skulle Alsgaard 1998 säg klara sig mot Alsgaard 2011? Jag tror det, men kan vi ta det för givet? Han åker på papperet lika fort. Jag hade aldrig mött sådana tankar förrän jag arbetade med boken. Men under mitt bokprojekt mötte jag dem ofta, förståsigpåarna, de som visste att allt varf bättre förr. Där håller jag med Vegard Ulvang, varje tid måste i första hand jämföras med sig själv i en sport som skidor. Och om man jämför med guldåldern på 90-talet kommer aldrig någon tid att vara bättre för norsk herrlangrenn. Jag säger som Alsgaard själv: jag skulle inte ta ut honom i ett VM-lag. Det vore en sensation om han kom bland de tio bästa, pallplats är uteslutet. Jag tror mer på att ge plats åt nya förmågor. Det blir ett test för stafetten också.

Björgen: åker lika fort som vissa herrar som diskuteras för landslag.    

Skriver detta från Deutsches Museum i Müncen, där jag är på en konferens om "Snow and Ice in the Cold War". Jag har talat idag om något jag kallar "cryohistory", alltså en historia med kryosfären, den isklädda delen av världen, i centrum. Svårt, men inte omöjligt. Jag kunde rent av berätta om norsk langrenn -- den sker ju på snö -- och visa en bild av mig själv.  I morgon skall jag chatta med Aftenpostens läsare kl 13. Bli med!