Skidsportens vattenglas

Skulle bråket i La Clusaz vara möjligt i något annat sammanhang? Petter Northug kommer för sent till en en "blomsterceremoni" och han har glömt en nummerlapp. Det var kanske inte perfekt. Men varför skall en hel värld engageras i denna obetydlighet? Eller rättare sagt: hela Norge. Jag tror vi vet svaret: det har med Northug att göra, inte med graden av hans försyndelse -- eller landslagsledningens, ty skidåkare kan väl inte ta eget ansvar? Företeelsen påminner om skvallret kring Paris Hilton och hennes entourage. Vad som kännetecknar sådant är att ingen bryr sig om sanningen eftersom skandalen eller pikanteriet är så mycket viktigare. Den som vore intresserad av att gå till botten med saken skulle fråga efter fakta och precision: hur meddelas lagen tid för ceremonin? I vilken form? När? Av vem? Vilka tidsmarginaler har de aktiva till sitt förfogande? Hur ser regelverk och praxis ut? Avvek man denna gång? Man skulle få lov att tänka och agera som en domstol: vad vet vi? Vad kan vi bevisa? Vem bär ansvar?

Men som alla inser: ingen domstol skulle ta upp ett fall som detta. Istället är det ännu en morallektion vi bevittnar, med stora svingar i den norska offentlighet som i skididrott lätt tappar sinnet för väsentligheter. Det är förstås också dess charm: besattheten. Just nu vibrerar landet av ångest. Är Northug lika bra som ifjol? Är han det inte blir det knappast några herrmedaljer överhuvudtaget. Är han det kan det bli jackpot i guld. Miljoner norska ögon är fästade vid denna välformade lekamen med dess högburna huvud, en korsning av vild krigare och söt gosse, som just nu får axla hela landets oro över sin ställning i den manliga skidvärlden. Norrmännen är upptagna med honom på samma sätt som vi i Sverige alltid varit upptagna med vår egen krängande kung, en gång partyslyngel, sedan fortkörare och numera ertappad som lebeman. Men alltid charmtroll och en grön och rätt go gubbe. Man kunde säga: så är det att vara kung. För Petter Northug är numera i praktiken kung av Norge och är därmed bärare av denna nations växande ångest över sig själv. Vilka är vi egentligen? Vi var det förkroppsligade ädelmodet, friheten, friskheten. Men vilka är vi nu? Bortskämda egoister? Så fort man ser någon i röd trikå som påminner om en sådan måste han alltså jagas offentligt. Korsfäst! Man undrar om det inte är en nation på glid som jagar sin egen mörka skugga.