Myrlöpning

Sista dagen i Åsele för den här julen. Jag tänker på Enar Josefsson från Tegelträsk, byn ned mot Ångermanlandsgränsen. Åseles stora stjärna som tog medaljer i VM och OS, och i SM med klubbar som Skellefteå SK och Östersunds SK. Han växte upp som äldsta pojken i en barnaskara på sju. Pappan var sjuklig, man levde under knappa materiella villkor och som pojke fick Enar bidra genom skogsarbete på vintern. Där, och på skidfärderna till hygget, grundlades styrkan. Han debuterade först som 28-åring 1944 och visade sig vara en onaturlig talang. Handlaren Sture Rådström, som också var aktiv i idrottsklubben, tog sig an honom, följde honom till tävlingar och lät honom få en viss förtjänst från gårdfarihandel. Den bedrevs så att Enar Josefsson sprang i skogarna mellan små byar och enstakaställen med ett orderblock från Sture Rådströms sport- och järnaffär i bakfickan där kunderna kunde teckna sig för leveranser.

Den bästa löpningen gick på myrarna. För att få en ännu större ansträngning band han sandsäckar vid underbenen. På vintern pulsade han i djupsnö. Han förkroppsligade den gamla sortens skidlöpare, som bokstavligen uppstod ur skogsarbetets och byboendets grundvillkor. Hans syster Hedda Fahlgren lever ännu i Åsele och minns sin 14 år äldre bror, hur han kunde byta om efter en lång dag i timmerskogen och springa på myrarna. Hon minns också att hon själv och många av de andra syskonen inte ens hade skidor. Skidåkare var de som behövde skidor, alltså huggarna. Att åka för nöjes skull var inte aktuellt. Allt handlade om arbete. Inte ens den som ville kunde alltid. ”Jag tiggde skidor av Enar. Men fick inga, han var snål.” Vad det betydde för flickornas skidåkning kan man lätt förstå. Skidåkning för kvinnor har därför, tror jag, en annan social historia än den för män. Skidåkande kvinnor kom i början gärna från högre sociala skikt och oftare från städerna, de löpte heller knappast så mycket på myrarna. Men detta, liksom så många andra skidämnen återstår ännu att utreda.

Enar var bra, men ensam. På samma sätt som de flesta svenska myrlöpande och skogshuggande åkare var ensamma. Det var också därför han bytte klubb. Åsele var för litet när träningen skulle drivas mer professionellt.

Jag hade tänkt skriva om Enar i Kroppens geni. Han skulle ha fått förkroppsliga en manlig svensk skidåkartyp. Istället skrev jag desto mer om Hölonda, den typ av trakt där de norska motsvarigheterna fanns. Också där for Magnar Estenstad och Sigurd Sunnset och andra storåkare på skidor till skogen. Men i Tröndelag var man fler, man bodde närmare. Miljön var tätare. Man kunde ha många lag i byalagsstafetten. Skidåkningens lokala prestige, som var stor också i Åsele, var ännu större i Hölonda. Sedan kom Oddvar Brå och fortsatte löpa på myrarna och traditionen har aldrig helt gett vika, på senare tid har den fått en renässans. Björgen och Northug, nu Tröndelags främsta åkare, löper på myrarna. I Åsele hade traditionen nästan förlorat sin makt redan på 1970-talet när jag tränade som mest. Jag sprang i elljusspår, på stigar, körvägar. När vi hörde berättelserna om Enar så var det med en känsla av att det var evigheter sedan: ”Tänk, så gjorde man då.” Myrlöpning är historia, en gammal finsk idé för folk utan elljusspår och med så tunna skosulor att de inte kunde springa på väg.

Det är ingen naturlag som säger att myrlöpning är det enda som fungerar. Men i Norge, det främsta skidlandet, tror man det. Och den ende i Åsele som nått den absoluta toppen praktiserade det dagligen. Med sandsäckar kring benen. Enars egen innovation. Något att införa på skidgymnasierna?