Skidor i Stockholm

I gamla tider var det vanligt med skidåkning i Stockholm. En av de verkliga entusiasterna var Carl Svedelius, rektor för Norra Real, en skola som satte en ära i att prestera bra i idrott. Svedelius främjade skolidrott, nordiskt samarbete och låg bakom skolungdomens fjällfärder under mellankrigstiden och därmed indirekt det moderna sportlovet. Det är nu länge sedan. Årtionden av varma vintrar har gjort längd i huvudstaden exotiskt. Nu är det annorlunda, nästan som i Oslo. Överallt människor som bär skidor, ofta nyinköpta, mellan höga snövallar på väg till något elljusspår eller en tunnelbanestation för vidare transport till Nackareservatet, Stora Skuggan eller något annat skidområde.

Själv åker jag dagligdags på Gärdet. Där är man aldrig ensam. Folk i alla åldrar och stilar rör sig runt trekilometersslingan. Det är mitt i huvudstaden, ändå är allt stilla och  liksom fjärran. På kvällarna cirklar jag på Gärdets stora flak av mörker men runtomkring står den stora stadens krans av ljus och modernistiska fasasder och kyrkspiror, och Lindros mäktiga kaknästorn som en ruvande augur mot öster. Jag minns den första testbilden från TV i min barndom: den stiliserade stockholmssilhuetten med trekronan och stadshuset i nyanser av grått. Från Lapplands snö och skogar kunde man bara fantisera om vad staden innebar, med nytt radiohus, nålfiltmattor och, efterhand, Televinken. Nu går mitt eget skidspår mitt inne i alltsammans,som ett slags centralnav i en gutenbergsk galax av medier, brus och signaler. Ett varv av lugn, som man kan upprepa tills man är trött, därmed vederkvickt.

Det blir aldrig som i Oslo, förstås. Vi får aldrig Nordmarkas berg och aldrig Kobberhaughyttas charm och utsikt. Men ändå.

Nu väntar jul i Lappland, mina gamla hemmaspår skall åter uppsökas. Jag är anmäld till Birkebeinern 19 mars och måste åka på. När jag skriver dessa ord från min X2000-stol tittar jag i gryningen in bland Gästriklands tallar där snön ligger metertjock och inbjudande. Varför skall "kaos" vara det ord som ständigt förknippas med snö? Denna värmekälla och friktionsdämpare, detta samfärdsmedel och jordiska ljus. En del av kaoset är för övrigt självförvållat. Om man slutade blanda salt i sanden skulle snön binda vid underlaget, gator och trottoarer bli lättare att färdas på och bussarna inte så försenade. I skidfodralet har jag ett par Fischer för klassiskt och ett par gamla hårda fristils-Atomic. Lat som jag är har jag ännu inte bytt till vinterspetsar på stavarna, men det skall bli nu, jag lovar.