Jag lovade att summera mottagandet av Kroppens geni. Egentligen är det väl för tidigt, men nu har det i alla fall kommit ett par recensioner i Norge, så litet mer vet vi. Adresseavisen skrev först och mycket uppskattande. Aftenposten skrev igår, söndag, om boken under rubriken "En gave til Norge" (inte på nätet). Det var ett stort uppslag i kulturdelen med en bild av en forcerande Petter Northug. Boken blev mycket väl mottagen -- "Kanskje noe av det beste som er skrevet om langrenn." Jag tycker också att skribenten, Jan-Erik Ebbestad Hansen -- som är professor i idéhistoria och skrivit om bland annat kristen mystik och kön och androgynitet -- fångade flera av bokens centrala teman. Hans bakgrund i en värld av kristen mystik, kroppsligt gränsöverskridande och norröna myter tror jag är ganska precis den rätta för att se några av bokens dimensioner.
I Sverige dyker det ständigt upp nya recensioner och även kolumnister och krönikörer tar till pennan. Flera skribenter framhåller egna erfarenheter från skidspåren. Det gläder mig verkligen. Likaså de många brev och mail som inflyter med allehanda hågkomster som väcks till liv. Inte kunde jag ana att det under locket levde så många aldrig utbrustna skidåkningsberättelser i folksjälens djup.
På onsdag åker jag till Umeå för att framträda på bibliotek och på det utmärkta bokkaféet Pilgatan. Jag bodde i grannkvarteret en gång, i ett stort laxrosa trähus från före branden 1888. På Pilgatan har jag för övrigt en stol med mitt namn, som författare med anknytning till Västerbotten får donera till kaféet. Jag är mycket stolt över denna stol och över att på detta sätt göra det möjligt för någon, för mig okänd, att i varje ögonblick kunna sitta på detta gemytliga bokkafé och läsa och samtala och umgås. Det är för övrigt inte långt från Pilgatan till Gammlia och skidspåren, som ligger mitt i Umeå, en oskattbar tillgång, Umeås verkligt smarta drag i sin stadsplanering, att lämna hela Stadsldien mitt i stan, som ett superstort fritidsområde. Det kommer bara att bli mer och mer värt ju längre tiden går.
Genvägar till ett flertal recensioner finns på: http://www.weylerforlag.se/Kroppens_geni.htm och på
http://www.svb.se/bokrecensioner/kroppens-geni-marit-petter-och-skid%C3%A5kning-som-lidelse
Populära inlägg
-
Även jag såg hur Petter Northug idag lekte med sina konkurrenter i den branta backen inför tredje spurtpriset i Oberstdorf. En inflammerad d...
-
Skulle bråket i La Clusaz vara möjligt i något annat sammanhang? Petter Northug kommer för sent till en en "blomsterceremoni" och ...
-
Ett år präglat av skidåkning leder till en ökad uppmärksamhet på -- skidåkning. Som till exempel när jag besökte Australien i maj 2010. Jag ...
måndag 31 januari 2011
Har Sverige en idrottsminister? Och finns det spåravgifter i Norge?
Idag har jag varit med på en konferens om den svenska kulturpolitiken. En lång rad författare och forskare (jag var en av dem) har skrivit en antologi, Framtiden är nu, med framåtblickar mot kulturens tillstånd i Sverige 2040, http://www.volante.se/forlag/bocker/framtiden-ar-nu/En omöjlig uppgift förstås, men en bra plattform för att ta upp väsentliga frågor på ett fritt sätt. Jag deltog i den avslutande panelen. Jag sade inte ett ord om skidor och det gjorde ingen annan heller... (men en massa människor ville tala med mig om boken som de antingen läste eller just hade läst).
Jag hörde för övrigt inte ett ord om idrott under hela dagen (men jag kan ha missat något). Det närmaste vi kom var folkbildning och studiecirklar, ibland kan ju idrottsutövning kvalificera som cirkelverksamhet, men det var nog förr i världen när föreningsbidragen var generösare. Istället fick jag höra att det i en del kommuner pågår namnändringar, från "kultur- och fritidsnämnd" till "konst- och kulturnämnd". Men kulturministern är i alla fall ännu idrottsminister, som sådan ofta kritiserad. Jag anar en tidens trend: kulturbegreppet håller på att göras mer exklusivt, liksom innehållet i public service. Sådant som inte är på elitnivå får klara sig på egen hand. Det märks tydligast just nu i Stockholm där majoriteten i Stadshuset just beslutat skära ned på föreningensbidragen till idrotten, liksom på bidragen till kulturlivet. Protesterna är dock så hårda att man redan backat.
I panelen talade jag istället om politikens reträtt, som är ganska allmän men som inte minst märks på kulturområdet. Kulturministern var där och höll ett anförande. I det förekom inte heller ordet idrott. Jag försökte säga att det är viktigt att vi klarar att urskilja vad som är gemensamma angelägenheter och således bör vara föremål för politik. Är idrott en gemensam angelägenhet? Jag tycker att breddidrott och möjligheter för alla att vara med och få en allsidig möjlighet till träning oavsett var man bor och vilka föräldrar man har är en gemensam angelägenhet.
Det knyter an till frågan om spåravgifter som jag förut skrivit om här på bloggen. Jag fick frågan höromdagen av en bekant: har man spåravgifter i Norge? Jag sade att jag inte visste men att jag tvivlade. Det är något med skidåkningens ställning som nationalidrott och (in)officiellt påbud: thou shalt gå på ski!, som gör det osannolikt att man skulle klara att ta ut avgifter. Men jag ställer frågan: den som vet något om spåravgifter i Norge, skriv en kommentar! Jag ska också försöka ta reda på hur man kan finansiera tusen kilometer skidspår i Nordmarka. Vem betalar egentligen för detta överdåd?
Jag hörde för övrigt inte ett ord om idrott under hela dagen (men jag kan ha missat något). Det närmaste vi kom var folkbildning och studiecirklar, ibland kan ju idrottsutövning kvalificera som cirkelverksamhet, men det var nog förr i världen när föreningsbidragen var generösare. Istället fick jag höra att det i en del kommuner pågår namnändringar, från "kultur- och fritidsnämnd" till "konst- och kulturnämnd". Men kulturministern är i alla fall ännu idrottsminister, som sådan ofta kritiserad. Jag anar en tidens trend: kulturbegreppet håller på att göras mer exklusivt, liksom innehållet i public service. Sådant som inte är på elitnivå får klara sig på egen hand. Det märks tydligast just nu i Stockholm där majoriteten i Stadshuset just beslutat skära ned på föreningensbidragen till idrotten, liksom på bidragen till kulturlivet. Protesterna är dock så hårda att man redan backat.
I panelen talade jag istället om politikens reträtt, som är ganska allmän men som inte minst märks på kulturområdet. Kulturministern var där och höll ett anförande. I det förekom inte heller ordet idrott. Jag försökte säga att det är viktigt att vi klarar att urskilja vad som är gemensamma angelägenheter och således bör vara föremål för politik. Är idrott en gemensam angelägenhet? Jag tycker att breddidrott och möjligheter för alla att vara med och få en allsidig möjlighet till träning oavsett var man bor och vilka föräldrar man har är en gemensam angelägenhet.
Det knyter an till frågan om spåravgifter som jag förut skrivit om här på bloggen. Jag fick frågan höromdagen av en bekant: har man spåravgifter i Norge? Jag sade att jag inte visste men att jag tvivlade. Det är något med skidåkningens ställning som nationalidrott och (in)officiellt påbud: thou shalt gå på ski!, som gör det osannolikt att man skulle klara att ta ut avgifter. Men jag ställer frågan: den som vet något om spåravgifter i Norge, skriv en kommentar! Jag ska också försöka ta reda på hur man kan finansiera tusen kilometer skidspår i Nordmarka. Vem betalar egentligen för detta överdåd?
söndag 30 januari 2011
Vem tar ansvar för skidspåren?
Åkte på Stora Skuggan idag och fick än en gång anledning att fundera över vem som egentligen har ansvaret för olika spår i Stockholm. Snöläget är visserligen inte det bästa, men hade man lagt ned några timmar på detta ganska korta spår skulle man ha kunnat göra det i alla fall åkbart. Vem är "man"? Enligt http://www.skidspar.se/stockholm/stockholm/stora-skuggan (där någon klagade redan för tio dagar sedan) är det Kungl. Djurgårds Förvaltningen som är ansvarig. Skidspår kan inte vara KDF:s främsta prioritet, men så populärt som längdåkning blivit borde hovet kanske tänka litet på sin goodwill och se till att de egna spåren håller hyggig standard.
Och tänk om majestäterna själva skulle visa upp sig i terrängen, som norska kungahuset alltid gjort, särskilt kung Olav som hälsade på sina landsmän i Nordmarka var och varannan helg och ibland åke tåg upp och löste egen biljett. (Se Halvor Kleppens Skikongen [1987].) Om man ändå håller på borde man se till att elljusspåret vid Kaknästornet också prepareras och gärna ansluts till spåret på Gärdet, då skulle det finnas ett sammanhängande spår på 5-6 kilometer. Nu verkar det som om hundägarna tar sig alla rättigheter även i elljusspåret och det enda som torde fungera avhållande är väl preparerade spår. I sådana trampar inte normala civiliserade människor (eller hundar).
Det finns förstås bättre och sämre spår. http://www.skidspar.se/ ger en del av svaren på dessa frågor. Men inte på frågan om vad som är felet när spåren är usla. För små kommunala bidrag i lågskattekommunerna? Civila samhällen som inte fungerar? Ett svajigt föreningsliv? Eller vet man inte hur man gör? Jag kan bara fråga. Den som vet kan väl svara!
Jerry Ahrlin åkte ovallat och vann Marcialonga, 70 kilometer. Stakning i nästan tre timmar, alltså, och ny rekordtid. Han säger själv att han fixade detta genom att ha tränat länge på att kunna staka i olika intensitet.
På JVM vann Heidi Weng pursuiten med skidbyte. Jag minns Heidi från ett ett träningsläger i Meråker i somras. En smal, litet böjd gestalt, som om hon ständigt laddade inför ett väldigt språng. Hon tog det språnget förr än man kunde ana. Men hon har haft utmärkta resultat under vintern så alldeles oväntat var det knappast.
Och tänk om majestäterna själva skulle visa upp sig i terrängen, som norska kungahuset alltid gjort, särskilt kung Olav som hälsade på sina landsmän i Nordmarka var och varannan helg och ibland åke tåg upp och löste egen biljett. (Se Halvor Kleppens Skikongen [1987].) Om man ändå håller på borde man se till att elljusspåret vid Kaknästornet också prepareras och gärna ansluts till spåret på Gärdet, då skulle det finnas ett sammanhängande spår på 5-6 kilometer. Nu verkar det som om hundägarna tar sig alla rättigheter även i elljusspåret och det enda som torde fungera avhållande är väl preparerade spår. I sådana trampar inte normala civiliserade människor (eller hundar).
Det finns förstås bättre och sämre spår. http://www.skidspar.se/ ger en del av svaren på dessa frågor. Men inte på frågan om vad som är felet när spåren är usla. För små kommunala bidrag i lågskattekommunerna? Civila samhällen som inte fungerar? Ett svajigt föreningsliv? Eller vet man inte hur man gör? Jag kan bara fråga. Den som vet kan väl svara!
Jerry Ahrlin åkte ovallat och vann Marcialonga, 70 kilometer. Stakning i nästan tre timmar, alltså, och ny rekordtid. Han säger själv att han fixade detta genom att ha tränat länge på att kunna staka i olika intensitet.
På JVM vann Heidi Weng pursuiten med skidbyte. Jag minns Heidi från ett ett träningsläger i Meråker i somras. En smal, litet böjd gestalt, som om hon ständigt laddade inför ett väldigt språng. Hon tog det språnget förr än man kunde ana. Men hon har haft utmärkta resultat under vintern så alldeles oväntat var det knappast.
lördag 29 januari 2011
Längdakningens demografi
Tillväxten i norsk och svensk längdakning kan man fa en bild av genom att betrakta resultaten i JVM och U 23-VM som avgjorts de senaste dagarna i Otepää. Utan att ga i detalj kan man konstatera att Norge har manga fler akare som presterat bra och pallplatserna har varit manga. Sverige fick en pallplats idag i U23-sprinten för damer genom Jennie Öberg, men i övrigt har det varit tunnsatt med framgangarna. Nu kan man säga att framgang i unga ar inte är allt, Marit Björgen gjorde exempelvis inga bra resultat i JVM. Men att ha akt bra i JVM är heller ingen nackdel. Alsgaard och Northug vann säckar av VM-guld som juniorer.
En fraga är varför inte norrmännen kan bibehalla sin relativa styrka pa seniorniva, i alla fall inte pa manga ar nu? I Norge grubblar man en del över det. Jag vet inte svaret. Manga i den norska debatten framför närmast moralistiska förklaringar: lättja präglar herrlandslaget, man tränar inte nog hart helt enkelt. Det verkar svart att tro. En tanke kan jag emellertid inte göra mig fri fran är denna. Som junior och ung senior är den sociala kostnaden för att fortsätta satsa ganska lag. Men när aren gar finns det inte mycket som kan försvara en fortsatt satsning om man inte tillhör den översta eliten, i praktiken landslaget. Det skulle kunna göra att den favör som bredd innebär bland 18- och 20-aringar minskar när man är uppe bland 25-27-aringar. I ett land där bredden är mindre skulle man kunna tänka sig att proportionellt fler känner sig motiverade att fortsätta. En karriär som Daniel Richardssons med sen mognad och nu en kraftig blomstring skulle i sa fall vara vanligare i Sverige än i Norge; dar hade "Richardsson" redan hoppat av som junior eller ung senior. Om det alls skulle ligga nagot i detta skulle en uppgift för den norska ledningen vara att tänka pa hur fler kan förmas att satsa pa hög niva i yttterligare nagra ar. Man skulle da behalla dem som har en langsammare mognadskurva.
Egendomligt nog verkar detta inte vara nagot ledmotiv i norsk skiddebatt. Istället ser man inlägg som gar ut pa att det är för manga som offrar dyrbar tid som vuxna pa en ända utsiktslös skidkarriär. Argumentet är att dessa fafängt förhoppningsfulla slösar pa samhällsresurser (slarvar med sin utbildning etc.) och att de tar ekonomiska risker för egen del genom att minska sina karriärmöjligheter och därmed sin livslön.
Den fraga som uppstar är onekligen: vet vi nagot om dessa ting? Eller gissar vi bara? Det borde inte vara omöjligt att göra ett slags längdakningens karriärdemografi där man stämmer av placering mot alder i valda lopp och byggger en databas. Sa smaningom skulle man kunna saga om det lönar sig -- statistiskt sett, alltsa -- att satsa langsiktigt. Grundforskning har för övrigt den fina egenskapen att man far syn pa saker som man inte visste att man ville veta. The unknown unknowns. Det är sadant som betalar sig pa tio ars sikt. Men ar det nagot land dar man kunde ha rad med detta ar det val Norge, och annu battre skulle denna databas bli om man hade ett annat land att jamföra med, som Sverige...
(Skrivet pa tyskt tangentbord -- förlat...)
En fraga är varför inte norrmännen kan bibehalla sin relativa styrka pa seniorniva, i alla fall inte pa manga ar nu? I Norge grubblar man en del över det. Jag vet inte svaret. Manga i den norska debatten framför närmast moralistiska förklaringar: lättja präglar herrlandslaget, man tränar inte nog hart helt enkelt. Det verkar svart att tro. En tanke kan jag emellertid inte göra mig fri fran är denna. Som junior och ung senior är den sociala kostnaden för att fortsätta satsa ganska lag. Men när aren gar finns det inte mycket som kan försvara en fortsatt satsning om man inte tillhör den översta eliten, i praktiken landslaget. Det skulle kunna göra att den favör som bredd innebär bland 18- och 20-aringar minskar när man är uppe bland 25-27-aringar. I ett land där bredden är mindre skulle man kunna tänka sig att proportionellt fler känner sig motiverade att fortsätta. En karriär som Daniel Richardssons med sen mognad och nu en kraftig blomstring skulle i sa fall vara vanligare i Sverige än i Norge; dar hade "Richardsson" redan hoppat av som junior eller ung senior. Om det alls skulle ligga nagot i detta skulle en uppgift för den norska ledningen vara att tänka pa hur fler kan förmas att satsa pa hög niva i yttterligare nagra ar. Man skulle da behalla dem som har en langsammare mognadskurva.
Egendomligt nog verkar detta inte vara nagot ledmotiv i norsk skiddebatt. Istället ser man inlägg som gar ut pa att det är för manga som offrar dyrbar tid som vuxna pa en ända utsiktslös skidkarriär. Argumentet är att dessa fafängt förhoppningsfulla slösar pa samhällsresurser (slarvar med sin utbildning etc.) och att de tar ekonomiska risker för egen del genom att minska sina karriärmöjligheter och därmed sin livslön.
Den fraga som uppstar är onekligen: vet vi nagot om dessa ting? Eller gissar vi bara? Det borde inte vara omöjligt att göra ett slags längdakningens karriärdemografi där man stämmer av placering mot alder i valda lopp och byggger en databas. Sa smaningom skulle man kunna saga om det lönar sig -- statistiskt sett, alltsa -- att satsa langsiktigt. Grundforskning har för övrigt den fina egenskapen att man far syn pa saker som man inte visste att man ville veta. The unknown unknowns. Det är sadant som betalar sig pa tio ars sikt. Men ar det nagot land dar man kunde ha rad med detta ar det val Norge, och annu battre skulle denna databas bli om man hade ett annat land att jamföra med, som Sverige...
(Skrivet pa tyskt tangentbord -- förlat...)
fredag 28 januari 2011
Aftenposten -- chatt och laviner
Här i München ligger snön. Hela dagen har jag lyssnat på presentationer om "snö och is". Jag har bland annat lärt mig att lavinforskningen har rötter ned i 1700-talet och att det i Schweiz var en helig patriotisk handling att utveckla kunskapen om snö och laviner. Det första forskningslaboratoriet för detta skapades i Davos på 1930-talet. Den ledande forskaren fick inte vara med i expertgruppen, trots att han var verksam i Davos -- han var tysk, inte schweizare. Jag lärde mig att permafrost började som ett ryskt begrepp på 1920-talet. Jag såg bilder av forskning om snö och is från Grönland, Alaska, Antarktis. Jag såg snö från morgonen till kvällen.
På lunchrasten chattade jag med Aftenpostens läsare, http://www.aftenposten.no/nettprat/article4009489.ece. Jag fick bra och relevanta frågor, tycker jag. Svåra också -- hur skall det gå för Norge i VM? Ja, säg det. Bra, gissar jag, man blir bästa nation. Men det är trots allt bara en gissning...
NM fortsatte med sprint. Och fortsatt utan Northug som är förkyld. Och utan Hattestad (så långt jag kunde se i resultatlistorna). Erik Brandsdal vann. Och Björgen bland damerna, före stjärnskottet Maiken Caspersen Falla. Inget oväntat någonstans.
VM närmar sig. Temperaturen stiger. Det är nu klart att jag skall framträda i Forfatternes Hus i Oslo den 24 februari kl 20.30 och diskutera om längdåkningen har en själ -- och i så fall, är den borta? Min samtalspartner blir Gudmund Skjeldal, f.d. norsk landslagsåkare, nu historiker och författare, bland annat till en fin bok om sin bror Kristen Skjeldal, Den siste langrennaren (2005), för övrigt en av de böcker som ledde mig in på spåret att själv skriva en langrennsbok. Jag läste den när jag bodde i Oslo 2006 och åkte skidor i Nordmarka var och varannan dag. Det går att skriva intressant om skidor, minns jag att jag tänkte. Skall bli kul att träffa Gudmund!
På lunchrasten chattade jag med Aftenpostens läsare, http://www.aftenposten.no/nettprat/article4009489.ece. Jag fick bra och relevanta frågor, tycker jag. Svåra också -- hur skall det gå för Norge i VM? Ja, säg det. Bra, gissar jag, man blir bästa nation. Men det är trots allt bara en gissning...
NM fortsatte med sprint. Och fortsatt utan Northug som är förkyld. Och utan Hattestad (så långt jag kunde se i resultatlistorna). Erik Brandsdal vann. Och Björgen bland damerna, före stjärnskottet Maiken Caspersen Falla. Inget oväntat någonstans.
VM närmar sig. Temperaturen stiger. Det är nu klart att jag skall framträda i Forfatternes Hus i Oslo den 24 februari kl 20.30 och diskutera om längdåkningen har en själ -- och i så fall, är den borta? Min samtalspartner blir Gudmund Skjeldal, f.d. norsk landslagsåkare, nu historiker och författare, bland annat till en fin bok om sin bror Kristen Skjeldal, Den siste langrennaren (2005), för övrigt en av de böcker som ledde mig in på spåret att själv skriva en langrennsbok. Jag läste den när jag bodde i Oslo 2006 och åkte skidor i Nordmarka var och varannan dag. Det går att skriva intressant om skidor, minns jag att jag tänkte. Skall bli kul att träffa Gudmund!
torsdag 27 januari 2011
Alsgaard och standarden i norsk längdåkning
Thomas Alsgaard är ett fenomen. Han var det redan i sin aktiva tid. Han är det nu igen. Trea på 15 km klassiskt vid NM i Steinkjer. Man får ta av sig hatten. Har man sett hans övning i barren på YouTube förstår man möjligen litet mer av vad det handlar om. Karlen tränar, och han tränar hårt. Ålder är heller inte nödvändigtvis något stort hinder så länge du är under fyrtio. Bland kvinnorna är detta ännu tydligare, det borde man veta i Norge med Ingrid Christiansen och Grete Waitz, som bara blev bättre och bättre för varje år. Kruxet är väl att man också har ett liv att leva. Den som idrottar till 25 eller 30 kan byta livsform. Gör man det till 40 eller mer måste man ha tjänat ihop till pension, ungefär som en popstjärna. Kan man det? Knappast, nordisk langrenn är inte amerikansk baseball.
Vad säger Alsgaards tredjeplats om nivån på norska herråkare mer generellt? Jag har varit angelägen om att inte ställa den frågan tidigare här på bloggen. Den ställs alltför lättvindigt i kommentarsrutorna. Där rasar självutnämnda experter och kräver Åge Skinstads och Morten Aa Djupviks omedelbara avgång. Läget är kanske inte idealiskt, men låt oss ha litet is i magen och försöka tänka klart. Till att börja med startade inte Northug, han hade förstås gått snabbare än Alsgaard (trots hans koketta uttalanden om motsatsen; det börjar märkas att han fått en ny medierådgivare i Otto Ulseth -- men ta inte bort all personlighet hos Petter bara...). Nästa sak att tänka på: hur går andra nationer? Ibland samlar svenskarna ihop flera platser bland de tio bästa. En annan dag vinner Schweiz en stafett. I Oberstdorf dyker det upp en finländare i toppen av ett lopp (Jauhojärvi). Men om man samlar uppgifter över tid är det inte lika givet att Norge är fullt så dåligt som debatten ibland antyder. Jag tycker det står och väger. Dessutom finns goda sprinters, några i den absoluta världstoppen.
Jag skulle alltså rekommendera en mindre dagsanknuten och mindre emotionell reaktion. Men, när det är sagt, att bara tre slår en medelålders Vasaloppsåkare på 15 km är inget styrkebesked för nästa tio-femton åkare på listan. Frågan är egentligen: är Eldar Rönning och Martin Johnsrud Sundby så mycket bättre än de andra? Ja, kanske. Eldar vann i Otepää i helgen. NM vinns alltså av världens just nu bäste 15 km-åkare. Att få stryk med en minut av nr 1 i världen är kanske inte superbra, men det är inte direkt dåligt. Det som bekymrar är att de flesta som kunde vara aktuella för en VM-plats och som siktat på det är uppemot två minuter efter. Då är man helt ute ur räkningen i ett VM.
I min egen VM-tippning vid jultid (låt mig erinra om det) hade jag Eldar på en pallplats på favoritdistansen. Med den form han har nu är jag inte säker på att hans formtoppning är idealisk, man kan bara hoppas att han håller hela vägen. Men hans och Martins framgångar gläder ett skidhjärta. Frågan är, skulle Alsgaard 1998 säg klara sig mot Alsgaard 2011? Jag tror det, men kan vi ta det för givet? Han åker på papperet lika fort. Jag hade aldrig mött sådana tankar förrän jag arbetade med boken. Men under mitt bokprojekt mötte jag dem ofta, förståsigpåarna, de som visste att allt varf bättre förr. Där håller jag med Vegard Ulvang, varje tid måste i första hand jämföras med sig själv i en sport som skidor. Och om man jämför med guldåldern på 90-talet kommer aldrig någon tid att vara bättre för norsk herrlangrenn. Jag säger som Alsgaard själv: jag skulle inte ta ut honom i ett VM-lag. Det vore en sensation om han kom bland de tio bästa, pallplats är uteslutet. Jag tror mer på att ge plats åt nya förmågor. Det blir ett test för stafetten också.
Björgen: åker lika fort som vissa herrar som diskuteras för landslag.
Skriver detta från Deutsches Museum i Müncen, där jag är på en konferens om "Snow and Ice in the Cold War". Jag har talat idag om något jag kallar "cryohistory", alltså en historia med kryosfären, den isklädda delen av världen, i centrum. Svårt, men inte omöjligt. Jag kunde rent av berätta om norsk langrenn -- den sker ju på snö -- och visa en bild av mig själv. I morgon skall jag chatta med Aftenpostens läsare kl 13. Bli med!
Vad säger Alsgaards tredjeplats om nivån på norska herråkare mer generellt? Jag har varit angelägen om att inte ställa den frågan tidigare här på bloggen. Den ställs alltför lättvindigt i kommentarsrutorna. Där rasar självutnämnda experter och kräver Åge Skinstads och Morten Aa Djupviks omedelbara avgång. Läget är kanske inte idealiskt, men låt oss ha litet is i magen och försöka tänka klart. Till att börja med startade inte Northug, han hade förstås gått snabbare än Alsgaard (trots hans koketta uttalanden om motsatsen; det börjar märkas att han fått en ny medierådgivare i Otto Ulseth -- men ta inte bort all personlighet hos Petter bara...). Nästa sak att tänka på: hur går andra nationer? Ibland samlar svenskarna ihop flera platser bland de tio bästa. En annan dag vinner Schweiz en stafett. I Oberstdorf dyker det upp en finländare i toppen av ett lopp (Jauhojärvi). Men om man samlar uppgifter över tid är det inte lika givet att Norge är fullt så dåligt som debatten ibland antyder. Jag tycker det står och väger. Dessutom finns goda sprinters, några i den absoluta världstoppen.
Jag skulle alltså rekommendera en mindre dagsanknuten och mindre emotionell reaktion. Men, när det är sagt, att bara tre slår en medelålders Vasaloppsåkare på 15 km är inget styrkebesked för nästa tio-femton åkare på listan. Frågan är egentligen: är Eldar Rönning och Martin Johnsrud Sundby så mycket bättre än de andra? Ja, kanske. Eldar vann i Otepää i helgen. NM vinns alltså av världens just nu bäste 15 km-åkare. Att få stryk med en minut av nr 1 i världen är kanske inte superbra, men det är inte direkt dåligt. Det som bekymrar är att de flesta som kunde vara aktuella för en VM-plats och som siktat på det är uppemot två minuter efter. Då är man helt ute ur räkningen i ett VM.
I min egen VM-tippning vid jultid (låt mig erinra om det) hade jag Eldar på en pallplats på favoritdistansen. Med den form han har nu är jag inte säker på att hans formtoppning är idealisk, man kan bara hoppas att han håller hela vägen. Men hans och Martins framgångar gläder ett skidhjärta. Frågan är, skulle Alsgaard 1998 säg klara sig mot Alsgaard 2011? Jag tror det, men kan vi ta det för givet? Han åker på papperet lika fort. Jag hade aldrig mött sådana tankar förrän jag arbetade med boken. Men under mitt bokprojekt mötte jag dem ofta, förståsigpåarna, de som visste att allt varf bättre förr. Där håller jag med Vegard Ulvang, varje tid måste i första hand jämföras med sig själv i en sport som skidor. Och om man jämför med guldåldern på 90-talet kommer aldrig någon tid att vara bättre för norsk herrlangrenn. Jag säger som Alsgaard själv: jag skulle inte ta ut honom i ett VM-lag. Det vore en sensation om han kom bland de tio bästa, pallplats är uteslutet. Jag tror mer på att ge plats åt nya förmågor. Det blir ett test för stafetten också.
Björgen: åker lika fort som vissa herrar som diskuteras för landslag.
Skriver detta från Deutsches Museum i Müncen, där jag är på en konferens om "Snow and Ice in the Cold War". Jag har talat idag om något jag kallar "cryohistory", alltså en historia med kryosfären, den isklädda delen av världen, i centrum. Svårt, men inte omöjligt. Jag kunde rent av berätta om norsk langrenn -- den sker ju på snö -- och visa en bild av mig själv. I morgon skall jag chatta med Aftenpostens läsare kl 13. Bli med!
tisdag 25 januari 2011
Detaljer -- Öyre Slind och Che Guevara
Djävulen sitter i detaljerna, sägs det. Men detaljer är också överlägset intressanta, om man ger dem all uppmärksamhet. Till exempel i ett korrektur för norska tidskriften Samtiden, där jag har en artikel i VM-numret soim kommer om några veckor. Jag och korrekturläsaren diskuterade olika upplagor av Gjermund Eggens bok 3 x gull (1966 respektive 1977). Det visade sig att upplagan från 1977 givits ut identisk med den 1966 fast utan att alls omnämna den tidigare. Ganska ovanligt och just för denna text viktigt. LIkaledes fördjupade vi oss i benämningar av Holmenkollbanen under 1973-1974 för att vi skulle få en alldeles korrekt beskrivning av en berömd bild på kung Olav tagen då han sitter på just denna Holmenkollbane med betald biljett (och inte på trikken eller T-banen, som då inte var sammanfogad till ett enhetligt nät...) en bilfri söndag under oljekrisen. Vi grävde också ned oss i Billan Westins karriär och året för hennes äktenskap med Erik Östlund (det var 1993). Och så snart man fastnat för (i, på) en detalj, får man i regel syn på en annan strax intill och så kan man hålla på och ägna sig åt detaljer vilket ofta är något helt annat än att bilda sig ett sammanhang. Men utan detaljer inget sammanhang alls, och utan sammanhang mindre chans att bli intresserad av detaljer.
Jag har efterlyst systrar i skidåkningen. Jag gör det i min bok, där jag ständigt hittar brödraskaror som åker längd, särskilt i Norge, och jag gör det här op bloggen ibland. Men nu vill jag apropå det instundande junior- och U 23-VM i Otepää nämna systrarna Öyre Slind från Oppdal i Tröndelag. Astrid 22 går i Otepää, liksom Kari 19. Den tredje systern heter Silje. Systrarna har den egenheten att de alltid, oavsett temperatur, går skidtävlingar med uppkavlade ärmar på tävlingsdräkten. Det ser egendomligt ut vid låga temperaturer. Även Kowalczyk gör ibland något liknande. Mieto hade sällan handskar på sig. När jag var liten minns jag att jag såg en del elever på yrkesskolan spela ishockey i T-shirt på utomhusbana. En kille kommer jag särskilt ihåg, han var från Doroteafjällen någonstans och hade en svart T-shirt med Che Guevara på framsidan. Jag såg honom spela under rinkens starka elektriska lampor. Men jag kan minnas fel. Han kan ha varit från någon annanstans, kanske det inte var Che på tröjan, kanske var det inte ens en T-tröja, eller ens en hockeyrink? Nya detaljer, men dessa behöver inte kollas. Jag tycker om bilden, hur den än har uppkommit. Den säger något om en tid och en plats. Själva kombinationen: Che och Åsele i den mörka vinterkvällen, kanske 1970. Idag skulle jag förmodligen ha drömt om jag såg den bilden.
Jag har efterlyst systrar i skidåkningen. Jag gör det i min bok, där jag ständigt hittar brödraskaror som åker längd, särskilt i Norge, och jag gör det här op bloggen ibland. Men nu vill jag apropå det instundande junior- och U 23-VM i Otepää nämna systrarna Öyre Slind från Oppdal i Tröndelag. Astrid 22 går i Otepää, liksom Kari 19. Den tredje systern heter Silje. Systrarna har den egenheten att de alltid, oavsett temperatur, går skidtävlingar med uppkavlade ärmar på tävlingsdräkten. Det ser egendomligt ut vid låga temperaturer. Även Kowalczyk gör ibland något liknande. Mieto hade sällan handskar på sig. När jag var liten minns jag att jag såg en del elever på yrkesskolan spela ishockey i T-shirt på utomhusbana. En kille kommer jag särskilt ihåg, han var från Doroteafjällen någonstans och hade en svart T-shirt med Che Guevara på framsidan. Jag såg honom spela under rinkens starka elektriska lampor. Men jag kan minnas fel. Han kan ha varit från någon annanstans, kanske det inte var Che på tröjan, kanske var det inte ens en T-tröja, eller ens en hockeyrink? Nya detaljer, men dessa behöver inte kollas. Jag tycker om bilden, hur den än har uppkommit. Den säger något om en tid och en plats. Själva kombinationen: Che och Åsele i den mörka vinterkvällen, kanske 1970. Idag skulle jag förmodligen ha drömt om jag såg den bilden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)