Kallas moraliska seger – och våfflorna hos Northug

Vi var många som såg intervjun med Charlotte Kalla idag efter hennes tunga och besvärliga lopp i Val di Fiemme. Under loppet hade de mörka glasögonen åkt av och vi såg de ledsna bruna ögonen och förtvivlans drag kring munnen. Vi såg sekunderna rasa ned som sanden i ett timglas, ned i nederlagets svarta avgrund. Och vi såg hur de tröga skidorna höll emot i utförslöporna. Vi såg samma ögon i intervjun och läpparnas och mungipornas förtvivlan hade nu vridit deras sorg nästan fram till tårarnas rand. I praktiken grät Charlotte Kalla framför kameran. Och just där i det ögonblicket blev hon för mig riktigt stor. Hon stod kvar, hon såg rakt in i linsen och miljoner människors ögon och svarade på journalistens frågor. Hon gjorde det hon vet att hon bör göra eftersom att inte göra det faktiskt är ännu värre, åtminstone efteråt.

Charlotte Kalla är ännu en alltför ojämn skidlöpare för att kunna vara pålitlig i den översta toppen, men om det är något som får mig att tro att det är där hon hör hemma till slut så är det denna intervju. ”Jag surar en timme, sedan satsar jag på morgondagen.” Just det, vad kan man annars göra. I samma ögonblick blev Kalla faktiskt litet mer intressant. Hennes ordentlighet är i medgång inte särskilt upphetsande, bara korrekt. Men i motgång blir den heroisk. Den som är likgiltig inför sin förlust blir aldrig bra. Men den som både är passionerad och vågar stå för sin sorg är värd respekt i varje stavtag som kommer.  

Det var bara en av många stora skidupplevelser denna dag. Colognas säkra kontroll. Kowalczyks hänsynslösa offervilja. Johaugs djärvhet och frenesi. Uppryckningen från två backbenchers: Anders Södergren och Snorri Einarsson. Och så denne Northug. Denna överjordiska skidåkning som när som helst drabbar oss nästan som ett gudomligt ingripande. De som anmärker på att han inte gör detta varje gång borde betänka konsekvenserna av sitt uttalande: om han gjorde det alltid, som en maskin, skulle all tävlingsverksamhet förlora sin mening. De gudar vi vill skall nedstiga bland oss måste också vara människor. Annars bör de stanna i sin himmel. Jag gillar Northug jordisk.

I morgon är alltid en ny dag. Northug har klädsamt sagt till norska medier att Bauer kan ta honom, med 3.13 minuters avstånd. Det tror jag inte. Jag skrev på denna blogg före touren att jag ”på intuition” trodde att Petter skulle sluta tvåa. Det tror jag fortfarande. Men det jag inser kan hända (sannolikheten bedömer jag till 25%) är att en Petter på formuppgång och med sekundinknapring på Cologna plötsligt får djävulen i sig och drar förbi i backen, till allas förvåning, främst sin egen. Cologna börjar nämligen blekna litet om nosen (men jag hade honom eller Legkov som etta och kommer att notera hans seger som rätt gissat…). Hellner kommer att resa sig och ta placeringar. Men når inte pallen. Trea blir… ingen kan gissa, jag törs inte ens försöka, men jag blundar…och säger…inte Bauer, utan Manificat.

Damerna. Kowalczyk gnetar sig till seger, helt enligt vad vi alla (även jag) gissade före touren. Tvåa blir Follis, som jag inte trodde skulle komma riktigt så högt. Trea (eller tvåa) kanske blir Johaug. Hon är lätt som en fjäder och med dagens form kan hon sväva i backen. (Även det var jag inne på i bloggen häromdagen…)

Själv var jag ute i svinottan med vänner och körde 18 kilometer vid Lida söder om Stockholm. Jag kastade på litet silverklister vilket skulle visa sig vara en överskottsgärning när vi kom upp mot Tullinge och snön var kruttorr. Sista halvmilen blev över hövan tung, men jag knittrade mig hem på en bit under en timme och en kvart. Jag såg att australiern som var siste man i Val di Fiemme behövde 1.07 på sina 20 kilometer. Kanske i bättre och snabbare spår än Lidas, men i alla fall. Jag har en bit kvar till formtoppen, men å andra sidan behöver den inte infinna sig förrän 19 mars då jag åker Birkebeinern.

Som en hyllning till Northug visar jag bilder från hans hemby Framverran, ett litet samhälle jag skildrar utförligt i Kroppens geni. 

En av mig där jag springer på myrarna där Northug kutat sedan barnsben. 



En som visar våffelsmeten framför ladugården. Hur den tillagas och äts och under vilka yttre och inre omständigheter skildrar jag med omsorg i boken. Samtalen i trädgårdsmöblerna av plast likaså. 

Northugs liv imiteras på TV

NRK meddelar att man skall låta en känd person spela Petter Northug under två månader fram till VM: http://www.nrksport.no/langrenn/1.7450873 Personen i fråga skall genomföra samma träningsprogram som Petter och få stöd av Olympiatoppens experter, som tror att formen hos denna ännu icke namngivna person kommer att förbättras avsevärt... Petters egen kommentar är att det är en ganska lätt träningsperiod framöver och att det vore mer utmanande i juli och augusti, men att det är "en morsom idé". På nätet går debattens vågor höga: vem kan det vara? Många skådespelarnamn nämns medan andra menar att det kan vara Petter som spelar sig själv. Andra gissningar är Alexander Rybak, Jens Stoltenberg, Mullah Krekar...

Min egen skidtur idag valde jag att göra på ovallade skidor. Jag åkte på armarna helt enkelt. Tövädrat hade gjort spåren glatta och det gick undan värre. Jag behövde inte göra ett bentag, å andra sidan gick det rätt sakta i uppförsbackarna. I morgon bitti skall jag ut på Lida och åka en litet längre sträcka, och då skall jag lägga på klister så det blir riktig skidåkning.

Idag blev det också klart att jag skall åka skidor i Nordmarka i nästa vecka. Det ser jag fram emot. Mycket bättre spår där än i Stockholm. Vad det beror på skall jag låta vara osagt. I alla fall ett tag till. Jag skall rapportera från turen, den blir på torsdag. Innan dess skall jag besöka Amsterdam tisdag-onsdag, utan skidor.

Läs, eller se, också intervjun med Marit Björgen som sitter hemma i Oslo och tittar på TV medan kompisarna och konkurrenterna kämpar i Tour de Ski, http://www.nrksport.no/langrenn/1.7452246  Man förstår att det rycker i benen. Det blir sista året hon sitter hemma, säger hon. Touren nästa år med Marit i spåret blir en begivenhet!

Träningsbilder från Sjusjöen

Jag fortsätter att visa några glimtar från bokarbetet. De här bilderna togs i juni 2010 vid en träningssamling med norska damlandslaget, "kvinner elite", i Sjusjöen utanför Lillehammer. Under en cykeltur bland fäbodvallarna tog vi en paus. Kristin Störmer Steira och jag pustar och dricker. I bakgrunden skymtar Therese Johaug i blå hjälm och Marit Björgen i vit. Det som inte syns på bilden var den allt genomträngande doften av får... Det var en himmelsk dag, en av de märkvärdigaste jag upplevt på många år. Jag blev djupt berörd av den gemenskap och glädje jag upplevde under träningen och har funderat mycket på varför. Först och främst var det väl att alla var så trevliga och sympatiska. Men det var också något mer, något med ett samspel som jag tror finns mellan kroppen och "det sociala" och som jag försöker förstå mig på i boken.

Efter nästan fyra timmars cykling (och en dusch) var jag nog en smula euforisk vid lunchbordet. Om jag minns rätt var det Maiken Falla som höll i kameran. Själv kunde jag åka hem och fira en svensk midsommar och ta hand om träningsvärken efter dagarna i Sjusjöen, men tjejerna i landslaget tog bara några timmars vila innan de stack ut igen på nya träningsturer och fortsatte med det ytterligare dagar. Min respekt för träningen som arbete, man kunde nästan säga som arbetsplats, växte enormt under dessa samlingar. Och det jag beundrade mest var förmågan att kombinera hård, målmedveten ansträngning med social fantasi, samtal och gott humör. Jag började också inse mer och mer att det sociala har stor betydelse för resultatet och att träningens uppläggning -- och ett stimulerande landskap -- bidrar till att göra det möjligt. Bra mat är också viktigt, och som ni ser unnar jag mig en stor våffla som efterrätt till lunch!

Idag, trettondagen, har det snöat igen i Mälardalen. Tjock härlig snö. Kan det bli för mycket?

Allt är öppet -- ingen vet

Helt förusägbart trycktes fälten ihop i Toblach idag. Jag var litet förvånad över att den stora herrklungan med Bauer, Northug, Manificat och andra inte kunde ta mer på Hellner och Cologna, men samarbetet var inte alltid det bästa. Och Cologna och Hellner gick mycket stabilt. Nu är det ändå match i touren. Cologna borde ha de bästa förutsättningarna, stark som han är även i klassisk åkning, Hellner bör gärna överträffa sig själv på lördag för att ha med slutsegern att göra. Northug verkar heller inte riktigt lika frisk i klassiskt ännu i år, men vem vet, han verkar på uppåtgående och är han pigg kan han ta bonussekunder, det gjorde han i fjol. Jag hade räknat ut Bauer, det kanske var förhastat... Men att Cologna inte skulle vinna verkar osannolikt, det skulle vara om han fick bränna för mycket krut idag.

Italienskorna, sega i prologen, har nu vridit upp reglagen. Dessutom spurtstarka, särskilt Follis. Allt är nu öppet. Det enda som inte verkar möjligt är att en norska skulle vinna. Man kan rent allmänt undra över hur den norska träningsmodellen fungerar i förhållande till det slags tävling som Tour de Ski utgör. Den "lugna långkörningens" filosofi är kanske mer ägnad att ge medaljer i distanslopp. Men Johaug kan bli intressant att följa i klättringen i Val di Fiemme. Har hon grundat med en bra klassisk distans på lördag kan det bli avancemang. Svenskorna verkar klara tempoväxlingar och variation bättre. Både Kalla och Haag har klarat touren utmärkt så här långt.

En sak inser man: omdömen kan inte grundas på enskilda prestationer, utvärdering kan bara ske säsongsvis eller helst över flera år. Inga träd växer till himlen. Allt förändras. Vad gör Cologna i Holmenkollen? Kowalczyk? Ingen vet.

Det är spännande

Töväder i Stockholm, klisterföre, men jag hade inte vallat ordentligt och fick dra mig fram på armarna i stället. Nyttigt som omväxling. Det kommer inspirerande kommentarer på min blogg, både från Sverige och Norge, och läsare finns på många håll i världen (norra halvklotet dominerar, begripligt nog), och jag får infallet att jag borde skriva på något större språk, men det skulle kännas konstigt och undertrycker genast impulsen.

Vad var det jag sa om TdS? Det blir omkastningar. Se hur Kowalczyk körde i diket idag. Och hur Kalla stumnade, det överraskade mig faktiskt mer. Inget vet, det är charmen.

Northug drog upp farten igen och påminde litet mer om sitt egentliga jag, även om herrar Kershaw och Cologna fortsatt visar styrka. Men det är mycket kvar och för varje dag kommer nya överraskningar i trötta ben och armar att ta ut sin rätt. Och det blir jakt. Hellner är stark som en björn. Kershaw, som nog är mest häpen själv över sina märkliga prestationer, lever farligt. Om Northug har en bra dag och får upp vittringen... Och bakom honom finns andra starka. I det riktigt långa loppet kan inte ens Cologna känna sig trygg. Han verkar kanonsäker just nu, men minsta  schackning...

De andra norrmännen...ett återkommande ämne. Simen Östensen har plötsligt börjat visa gamla Tour de Ski-takter. Ifjol gick han länge starkt i den långa jaktstarten mot Toblach, men föll igenom. Kanske håller han stilen nu. Spännande vore om det kunde bli litet klungbildning på resan från Cortina.

Skidåkning = lidelse/lidenskap = sant

Åkte skidor på Stora Skuggan i går, i illa preparerade spår (och nu är det faktiskt vardag..., annat är det i Oslo...). Men det är fint att vara ute. Jag gick på skidor sammanhängande via Gärdet, elljusspåret vid Kaknästornet, Tessinparken, Storängsbotten, elspåret i Lill Jansskogen, Fiskartorpet (Stockholms tidiga skidmecka med hoppbacke och allt) och Frescati. Idag lät jag skidorna stå och körde istället en timme body pump på gymmet.

Halva Tour de Ski har gått. På min lista för toppstriden bland herrarna stod Legkov, Cologna, Northug, Hellner, med en liten varningsflagga för Johan Olsson. Bland damerna hade jag Kowalczyk, Kalla, Roponen, Saarinen, Haag. Jag trodde Majdic skulle komma i form först fram mot VM, men hon är redan på gång. Jag missade Lahtenmääki och Longa, men också Devon Kershaw (fast håller han in i mål?). Annars finns mina namn ännu hyggligt med, de som sladdar litet är Northug, som jag gissade skulle bli tvåa, finskorna och Haag, som jag emellertid hade som runner up snarare än som topp tre.

Ingen vet ännu hur det går. Detta är en tävling som är utformad så att den kan ge omkastningar in i det sista. I fjol ledde Emil Jönsson efter fyra etapper… Tippat är tippat, och vi får se hur det står på söndag. Men en iakttagelse är väl att tävlingsformen också fungerar utjämnande. Efter fyra tävlingar är fältet mer samlat i tid än det brukar vara efter en enda tremil för männen eller en 15 kilometer för kvinnorna. Det finns så många kompensatoriska inslag inbyggda och så många tillfällen att hämta in förlorad tid, i början av lopp, vid skidbyten, vid och efter spurter. Det finns inte ett enda intervallstartlopp, som omedelbart skulle öka avstånden.

Skidsporten befinner sig i en gigantisk omvandling. Den sker utan nämnvärd debatt, utom i Norge där upphetsningen är våldsam inför alla förändringar som tycks strida mot nationell tradition. Men det finns egentligen ingen internationell offentlighet, utöver FIS. Drivkrafterna är kommersiella och mediala. Förändringstakten är så hög att värderingar och normer svajar. Det är bland annat det som gör att en förnyare som Northug väcker så starka känslor. Han vinner tävlingar på ett ”onorskt” sätt. Han gör snarare som en gång de otäcka italienarna, som ”bara” kunde spurta och bara då kunde slå ”riktiga skidåkare” som Daehlie.

Jag har utvecklat det temat litet djupare i min bok. De senaste veckornas och dagarnas emotionella ståhej kring Northugs person styrker mig ytterligare i att det som pågår är en geologisk förskjutning av skidsportens värdeskala. I andra länder ger den förvisso upphov till en del darrningar, men i Norge framkallar den jordbävningar och moralpanik. Till det intressanta hör att de som ropar högst på moral och sportslighet ibland själva använder ett språkbruk och ett tonläge som kan få en att rodna. Man behöver inte vara socialpsykolog för att inse att här är starka känslor i rörelse. Nationell ära står på spel. Verkligt väsentliga samhällsfrågor ter sig som bosch vid en jämförelse. Att Norge år efter år ligger illa till i de internationella skoljämförelserna, Pisa-undersökningarna, framkallar knappast ett höjt ögonbryn. Men ett snedskär i ett skidspår och huvuden skall rulla. Man tänker på Ryszard Kapuscinskis obetalbara essä "Fotbollskriget".

Vem har sagt att idrott bara är en lek? Undertiteln på min bok har orden ”langrenn som lidenskap/skidåkning som lidelse”. Det blir bara mer och mer sant för varje dag som går, tycks det mig.

Northug -- en fuskare?

Även jag såg hur Petter Northug idag lekte med sina konkurrenter i den branta backen inför tredje spurtpriset i Oberstdorf. En inflammerad debatt har på sedvanligt sätt utbrutit i Norge, http://www.langrenn.com/lite-vakkert.4867303-1743.html Mitt eget intryck var att Northug här gjorde en sak som han gjort många gånger: han utnyttjar sitt övertag i hastighetsökning (där är han mästaren även när hans form sviktar en del i övrigt) till att hålla konkurrenterna bakom sig. Favören för honom själv kan bestridas. Den som åker sick-sack åker ju faktiskt en längre sträcka och måste därför åka fortare än de andra, men vad det framförallt handlar om, tror jag, är hans strävan, såvitt jag förstår grundläggande i hela hans åkstrategi, att aldrig gå hårdare än han måste. Det såg ut på exakt samma sätt när Manificat (tror jag det var) gick upp för att hota honom i Mördarbacken i Falun 2010, också då vid ett spurtpris, och trampade Northug på skidorna. Han blev med fog irriterad och rörde sig bara när Manificat rörde sig, liksom för att säga: gör vad du vill, men jag ligger först och det kan du inte ändra på, för jag är faktiskt snabbare. Så såg det ut nu också. Den som menar att en person ensam kan spärra tre spår har heller ingen enkel argumentering att utföra.

Ändå förstår jag att debatten uppkommer. Den bottnar rimligen i ett oklart regelverk. Men vilket regelverk bör gälla? Tänk short track i skridsko, eller speedway. Vem ifrågasätter att en del av åkningen i sådana sporter går ut på att hålla den position i banan som är mest fördelaktig för att bibehålla ledningen? Alla vet dessutom att positionerandet har en gräns: om du enbart går in för att spärra den som går utanför dig blir du omåkt på insidan (och tvärtom). Nyckeln är att hålla så bra position i banan som du kan för att maximera utsikterna att komma först över mållinjen. Men man får inte hålla ut armarna för att förhindra motståndarna, så som man kan se skidåkare göra ibland i sin desperation. Petter åkte helt enkelt fortare än sina konkurrenter i backen hela tiden. Om man inte får göra det, ja då måste reglerna ändras så att löparen som ligger först får veta vad han kan göra. Bara åka spikrakt framåt? Eller avvika hur många grader? Eller tänk detta: Om den som leder vill gynna den som ligger precis bakom genom att lägga sig framför den som ligger till höger (eller vänster) -- skall det vara tillåtet? Att så att säga byta person att hindra? Man kan höra domaren sucka. Det kan till slut vara enklare att hålla fast vid att den som är först fram vinner så länge man inte fysiskt hindrar de andra.

Som intresserad åskådare undrar man förstås: hur kan det vara så här mycket tjosan just i längd? Jag tolkar det så att dagens längdåkning vuxit fram ur en "intervallstartkultur". Där behövdes nästan inga regler eftersom utslaget fälldes bokstavligen i det långa loppet, inte i ögonblicket. De nya tävlingssituationerna har förändrats men regelverk, kultur och (ett viktigt ord för att förstå debatten) moral har inte förändrats i samma takt. Inte heller banorna har gjort det. Mig förefaller det egentligen orimligt att låta 60 åkare tävla om att komma fram i en passage där det bara ryms tre. Hur fair är det? Förr i världen kunde man ropa "ur spår!" när man ville förbi, men det går inte längre. Är man sjua i början av backen förblir man, mas o menos, sjua när man är uppe. Tänk om man skulle köra sprintlopp med 60 åkare...!?  Låt denna bisarra juridik bli signalen till att göra om sportens villkor/regler/arenor. Eller acceptera helt enkelt taktikåkning à la shorttrack, den har också sin charm. Men tänk i alla fall efter först och besluta sedan. Nu vet tydligen varken åkare eller åskådare (eller tävlingsjury) ut eller in. Det är inte fair play att låta enskilda åkare (i detta fall Northug) betala ett slags skampris för den brist på tydlighet som sportens organisation är ansvarig för.