Birken var en folkfest. Strålande väder, väl organiserat. Jag sov väl inte så många timmar i mitt reclinable seat på NSB:s Birkentåg, men i övrigt var jag i gott skick vid starten. Efter 54 kilometer var jag inte i fullt lika gott skick, men nöjd med att ha nått fram. Jag kom in på 4 timmar och 21 minuter, strax över märkestid i min åldersgrupp. Med det får jag vara mycket nöjd. Banan är rejält krävande. Man stiger 700 meter på de första 15 kilometerna, sedan efter en kort och snabb utförskärning börjar en slak stigning på sju kilometer innan man får vila i några kilometer ned mot Kvarstadsaetra, för övrigt i samma terräng där jag cyklade med det norska damlandslaget i juni förra året, vilket skildras med viss utförlighet i Kroppens geni. Jag måste säga att jag var mer mottaglig för intryck och nyanser den gången. Igår var jag ganska så trött stora delar av tiden och måste anstränga mig för att då och då titta på utsikten, som var hänförande i solskenet. Värst var fötterna, som värkte. Jag startade i pulje (startgrupp) 19, med fler än hälften av åkarna framför mig; det var mellan 500 och 800 åkare i varje pulje och fem minuter mellan puljerna. Det var med andra ord många löpare att ta sig förbi bland dem som startat i puljer från 12-13 och ned till 18, köbildning var genomgående under den första dryga milen, och givetvis blev jag omåkt av några som startat i senare puljer. Midtfjell, högsta punkten på drygt 900 meter, kommer efter 34 kilometers åkning, de sista stigningarna är riktigt branta. Den som inte är trött där kan inte vara människa.
Man får diplom med alla mellantider inlagda (chip sitter kring vänster ankel). När man kommer i mål får man buljong, chips, tomatsoppa. Jag var i alla fall nöjd med vädret. Blev till och med litet solbränd i synen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar